Våld löser alla problem

Angående våld som politisk metod i den nationalsocialistiska kampen.

Rätt eller fel

Varför finns det ett stigma mot våld? Är det för att media och parlamentet tycker att vi är dåliga om vi använder våld?

Om vi tittar på Sveriges, och alla andra länders historia så har folket alltid använt våld för att värna sitt land. Nu gäller det vårt folks överlevnad. Om det inte är motiverat med våld nu, när är det då tillräckligt motiverat? När har utrotningen av svenskarna gått tillräckligt långt?

Är det fel med våld för att vi har yttrandefrihet? Vissa säger ju "när vi inte längre får propagera för vår sak så tar vi till vapen." Det får vi ju inte! Om man inte censurerar sig så blir det HMF.

Det är sant att man fortfarande kan rösta bort förrädarna, men vi är ju i ett sånt massivt underläge med hela politikerkåren, alla journalister, rättsväsendet, polisen och fackföreningarna emot oss. Vi får ju inte komma till tals över huvud taget och om vi säger något så blir det alltid något sorts straff. Alla pratar bara om oss och säger att vi är det och det, men vi får aldrig säga något själva. Kan man inte då säga att den vägen är uttömd och att det är dags för våldet?

Mål

Då är frågan, vilka ska vara målen för våldet?

• Ansvariga politiker?
• Ansvariga journalister?
• Ägarna av de judiska mediakoncernerna (Bonnier m fl)?
• Finansjudarna?
• Judar i allmänhet? Attackera synagogor?
• Muslimer i allmänhet? Attackera moskéer?
• Blattar i allmänhet? Attackera flyktingförläggningar?
• Extremvänstern, i förebyggande självförsvarssyfte?

Jag tycker att man ska rikta in sig på politiker i första hand och kanske journalister i andra hand, alltså de som har möjlighet att påverka den framtida situationen.

Att ge sig på t ex Göran Persson är meningslöst eftersom han inte längre har så mycket makt. Det skulle vara som hämnd, men är det verkligen värt livstid? Då är det bättre att ge sig på de som förstör landet nu, inte de som gjorde det för 10-15 år sen. Förvisso har de förtjänat det men man måste tänka på vad man har att vinna på det också och jag tycker inte att det är en vinst att döda t ex Persson eller Reinfeldt nu.

Att ge sig på flyktingboenden, moskéer, synagogor och invandrare i allmänhet uppnår inte heller så jättemycket. Jag har sett vissa våldsförespråkare säga att de blir rädda för att komma till Sverige om de tror sig möta våld, men det faller på att blattar inte har så långt konsekvenstänkande. De är för korkade för att fatta att de inte är välkomna. Jag tycker inte att det uppnår så mycket att döda 100 blattar eftersom det kommer minst 100 000 nya varje år. Ska man få livstid för det? Det är en spottloska i havet. Det är inte så många som är villiga att använda våld och riskera allt för kampen, så när någon är villig att göra det så måste hans enskilda insats göra en skillnad.

Relaterat

• Revolution i välfärdsstaten (Var kan man ladda ned den förresten? Jag vet att jag har läst den på nätet förut men hittar inte nu.)
• Anders Breivik (Gav sig på blivande S-politiker -- bra trots allt?)
• John Ausonius
• Peter Mangs
• Legion Wasa (Curt Linusson tar nu avstånd från det)

Hur det gick för dessa herrar / grupper och vad de uppnådde är också intressant för diskussionen. Får man bara spott och spe av alla? Gör man verkligen mer skada än nytta? Gjorde Breivik så att nationalismen blev hatad, och spelar det någon roll?

Om ni tycker att jag är dum i huvudet så får ni mer än gärna säga det och förklara varför i enkla ordalag så att jag och andra som går i samma tankegångar förstår det och kan ta till oss av kritiken. Floskler som "våld löser inga problem" och vaga intellektuella/moraliska utlägg skiter jag i. Det finns ingen moral i kampen för tillvaron.

I den här tråden planerar vi inte brott, och vi uppmanar inte folk att begå brott. Vi diskuterar bara om våld är bra / dåligt i kampen, vilka som i såna fall ska utsättas för våldet och vilka som har provat förut. Helt teoretisk diskussion. (Jag raderade ett stycke om tillvägagångssätt så att det inte ska tolkas som att "organisera brottslig verksamhet." Jag hoppas att den här tråden är tillåten; jag hittar iaf inget hinder i reglerna.)

Jag är ju anarkist, men det finns ju vissa nassar och fascister som man i ärlighetens namn måste ge en eloge.

En av de coolaste fascisterna någonsin var Corneliu Codreanu. Han bekämpade etablissemanget genom att visa att de var fega kräk (de är lika fega, om inte fegare, i Sverige på 2010-talet än i Rumänien på 1930-talet). Han är mest värd respekt i mina ögon för att han sköt ner en polischef och skadesköt flera andra snutar, lät sig häktas och sedan friades med motiveringen att det var nödvärn, då domstolen var livrädd för att bli fascisternas nästa offer. På slutet verkar han ha tappat sugen, då han blev arresterad utan motstånd och sedan mördad en natt, men just det där med att skrämma skiten ur makthavarna så totalt var givetvis briljant.

Våld är tillfälliga lösningar på permanenta problem!

Den starkes rätt. Våld och hot mot feltänkande är ytterst effektivt och är våldskapitalet litet/begränsat (ej statligt sanktionerat/inget våldsmonopol utan tillhörande mindre grupp) riktas med fördel våldet mot såväl enstaka synliga representanter (journalister, politiker, självutnämnda företrädare för "den goda saken"/de anti-vita krafterna) som mot utvalda mörkermän i skuggorna, de som styr och ställer med nyttiga idioter i rampljuset (ex.v tunga finansiärer av anti-vita verksamheter, oftast de som realiserar den anti-vita propagandan i skydd av skumraskföretag). Man kan inte attackera den ena utan den andra, både kropp och hjärna måste angripas för att leverera ett budskap. Det är redan krig och vi - människor av europeisk härkomst - är redan under hot och förtryck men de flesta lever sina liv i bur som boskapsdjur utan vetskap om världen utanför. Den enda rasismen som existerar i Europa är den mot vita europeiska människor. Den som brukar våld, och kan kombinera detta med någon slags grundläggande plan, är den som vinner i evolutionens nyckfulla skådespel. Tvåhundra år av "fred" är åtminstone 70 år av öppen imperialistisk ockupation sedan vita förlorade andra världskriget. Det var våld som avgjorde och fastställde dagens ordning och det är våld som kommer ändra den.

Tack. Mycket bra inlägg. Så är det: när man kombinerar våld med en politisk plan så är man farlig. Vi har väl tre kategorier:

• De som engagerar sig politisk men avskyr våld
• De som är arga för att de har läst Fria Tider och bestämmer sig för att gå och slå ner en invandrare
• De som använder politiskt våld

De sistnämnda är farligast för makten. Om man pratar med Peter Mangs eller John Ausonius så tror jag inte att de kommer säga att de tycker att det var värt det. De uppnådde ju ändå inget i slutändan. Nu sitter de där nedbrutna på anstalt och John Ausonius är väl över 60.

Vi som hittills bara har ägnat oss åt laglig verksamhet är paria och befinner oss i den politiska periferin. Det blir fler som hör av sig till oss och mer trafik till hemsidorna (Realisten, som tyvärr inte är med oss längre) när det är något på gång som ger oss uppmärksamhet i media, men annars är det i princip ingen som hör någonting om oss. Etablissemanget kan lugnt ignorera oss. Och så har det varit sedan krigsslutet, som du säger.

Tvärtom uppnådde både Mangs och Ausonius något utöver halvdöda blattar i orten - de förkroppsligade de svenskvänliga stämningar som rådde under 90talet och tog fart igen på 00-talet och de personifierade motreaktionen mot att svenskar ska behandlas som andra klassens medborgare i sitt egna land. De är symboler. Mäktiga symboler. Det är även Breivik, oavsett vad man tycker om tillvägagångssätt, offer eller exakta sympatier. De utgör alla ett väldigt våldskapital eftersom de, under radarn, planerade och genomförde attacker mot fiender till folket. Rasfrämlingar och anti-vita opinionsbildare. Representanter för det mångkulturella samhället. Om vi hade en handfull till, män av den kalibern, som utrustade med såväl kunskap om Der Ewige Jude som med sprängmedel så skulle vi ganska snabbt kunna få en annan situation i Sverige idag. Frivilligt hemvändande blattar, lägre asyltryck till följd av dåligt rykte internationellt och massa andra fantastiska fördelar. Hade vi ett par hundra män av den här kalibern, och vi har en närmast oslagbar folkarmé (FM idag består av ett par tusen varvid mestadels svenskvänliga karlar + lite inkvoterat kvinnofolk och blattar). På ett teoretiskt plan, behövs ganska lite för att allvarligt skaka om det svenska samhället i sina grundvalar. Helt oavsett strategisk förmåga eller analys hos en eller flera attentatsmän, skulle det finnas en genomtänkt plan och lite manskap och vi skulle kunna vända fartyget före det nått klipporna vi styr mot. Men sen har vi den internationella ordningen att ta hänsyn till, om Sverige drabbas av inbördeskrig/omfattande "terrorism" finns risken att EU/Nato lägger sig i (om här inte finns ett samarbete, ex.v med Putin, vilket förstås skulle göra hela uppläget avsevärt mycket mer intressant och bana väg för fler europeiska länders frihetskrig). Sverige blir förmodligen inte pionjären i detta men i den här tråden pågår ju bara fantasier och önskedrömmar...

Trådskaparen har helt klart hamnat i en tankevurpa och lyckats hjärntvätta sig själv bortom all sans och räddning(?).

Återigen, som jag försökte förklara för dig i PM igårkväll, så ser du bara det ena sidan av myntet. Någon gång i livet har du helt enkelt bestämt dig för att "allt är blattarnas fel" och sedan sökt dig till information som bekräftar det du redan kommit fram till. I takt med att tunnelseendet krymper stärks hatet. Du låter minoriteter och enskilda individer representera det större sammanhanget och får därmed en skev verklighetsuppfattning.

Våld löser ingenting. Det är en floskel. Men en sann floskel.

Oavsett vad man har för synpunkter på TS angreppssätt så är våld det som all reell makt vilar på. Det måste ha varit en kvinna som skapat uttrycket "våld löser ingenting" för de flesta män vet att den som är störst och starkast vill ingen gärna bråka med. USA och alla andra stormakter i världshistorien har alltid förstått vikten av att skydda sin ekonomiska makt med det största våldskapitalet. Ingen människa och inget folk med vett i skallen skulle göra något så dumt som att ta avstånd från våldsanvändning eftersom det vore suicidalt. Det finns inget självändamål med våldsanvändning för den nationella rörelsen men om det är våld som krävs för överlevnad så ska det alternativet givetvis bejakas.

Ser vi det ur det större perspektivet så har Sverige en tvåhundraårig tradition av att hålla sig utanför krig, ändock står vi utan försvar. Intelligens>våld.

Blott under de senaste åren har Sverige stått utan försvar. Tycker du att denna synnerligen korta period räcker för att dra en sådan slutsats? Vi vet fortfarande inte hur den här icke-försvars strategin kommer att sluta. Historiska erfarenheter säger att man endera har sitt eget försvar, eller också någon annans. Det är inte särskilt intelligent att inte lära sig av historien.

Det förefaller onekligen så, att när en grupp tar makten medelst våld så har de bokstavligt talat fått blodad tand för denna ultimata konfliktdödarmetod. När alla dissidenter tagit slut så måste därför nya uppfinnas till dess gruppen, eller den diktator som lyckats lägga gruppen under sig, blivit lika paranoid som en tjackpundare som skippat sömnen i en vecka.

Därtill kommer att det blir svårt att få ny input till sin idé om man dödar alla som tänker, eller kan tänkas tänka, olika. Oavsett det rör sig om Robespierre, Mao eller nazisympatisörernas idol Hitler så är paranoian och ointresset för tankemässig innovation en gemensam nämnare och därav tenderar våldsromantiker falla på eget grepp.

Jag föreslår att du på djupet studerar andra hyfsat moderna samhällen, oavsett ideologisk färg, som använt sig av våld för att revolutionera eller effektivisera sitt styre. Jag skulle tippa på att du kommer att observera ett liknande mönster för dessa regimer likt det jag målar upp. Trots visst raljerande så pekar det ändå ut huvuddragen. Förutom att det är tråkigt för dissidenterna - vilket är en invändning som givetvis har liten vikt hos våldsamma revolutionärer eftersom att det kan betraktas som sanering - så blir det tillslut också tråkigt för makteliten eller i varje fall dess närmsta krets.

Fast din liknelse skjuter vid sidan av målet eftersom temat här snarare handlar om befrielse från en ockupationsmakt. Det finns massor av exempel på lyckade nationella befrielsekamper genom historien. Om en ockupationsregim meddelst våld upprätthåller en folkmordsagenda så är motvåld legitimt ur alla tänkbara synvinklar utom den rent pacifistiska.