Från ett ´fyra lappar special´ perspektiv.

Förord:

Hej mina fina Flashbackare! Klart ni ska få en tripprapport till utav mig, vill ni ha bakgrundsfakta så hänvisar jag er till mina tidigare rapporter! & missa då för Guds skull inte Den nya världen , vilket jag känner extra stolthet inför, som mitt egna lilla flaggskepp bland alla mina onödigt startade trådar.. Jag kände väl att de hela tog ut sin rätt & jag utifrån min egen förutsättning inte kunde prestera bättre än vad jag gjorde då -jag var i mitt esse rent retoriskt och det hela utmynnade i en jävligt lång historia helt enkelt, det tog sin lilla tid kan jag gladeligen erkänna, jag trivdes & jag fick en liten egoboost som vi alla behöver ibland.

Missa inte heller Det nya landet, smått spektakulära händelser vill jag lova.

Hursomhelst jag hoppas denna ska vara till belåtenhet i all sin enkelhet.

---------------------------------------------------------------------------------------------------- --------

Substans: Special lappar

Dos: Fyra stycken

Konsumtionssätt: Under läppen i 60 min sen svalde jag dom

Rustid: 6h


Förberedelser:

Hade länge varit intresserad av att testa special lapparna då jag hört mycket gott om dom, beställde hem dom från en av alla shoppar som florerar där ute på stora vida internet, jag minns inte vilken & det spelar ingen roll då dessa ändå inte säljs längre. Med andra ord, det var säkert över ett år sedan jag köpte hem ett dussintal av dessa, vars uppehåll i min frys sträckte sig långt in i detta år innan dom abrupt tog slut konstigt & sorgligt nog.

Tripp 0-60min:

Ny substans lika med försiktighet tänkte jag och la in en lapp under läppen, många jämför special med LSD, vilket var alldeles för länge sedan jag tog, brukar bli en aha upplevelse varje gång, typ: just fan det är så här det skall kännas. Och dröjer det över ett år emellan varje syra attack så blir aha upplevelsen extra stor, ungefär som att det tar ett år för hjärnan att helt glömma & bara en tomhet består inom mig kring LSD ruset, där den egentliga känslan saknas.

Ligger på soffan & den klassiska trippkänslan börjar sakta komma smygandes, ni vet den där lilla osäkerheten inom er som säger att nu är det snart dags, var god spänn fast säkerhetsbältet & så den där värmen, den där värmen inifrån, kanske med förhöjd hjärtrytm, kanske med viss svettning som följd, hjärnkontoret börjar sakta omprogrammera sig & så det där jobbiga som ska bråkar med ert ego, det är vad trippkänslan är. Denna gång dock helt utan ångest, vilket till skillnad mot uppgångarna på svamp trycker ganska hårt på ångestknappen kan jag tycka, lite som att: du ska inte må för bra, det som kommer visas dig nu kräver vemod & vördnad, det kräver all din uppmärksamhet & koncentration utifrån ett objektivt moderjord perspektiv helt utan dömande, men ändå så vackert i sin magiska passion, -Goddamn vad jag älskar svamp & dess karisma!

LSD är lite mera space point of view & jag vill gärna röra mig runt, helst under en bar himmel & bara skåda.

Jag tittar mig runt & dom typiska vågmönster nyanserna börjar sakta stimulera mitt synfält, allt känns okej, allt känns lite för okej för att de skall kallas en lyckad och utvecklande tripp för mig så jag sväljer den första lappen, reser mig upp och stoppar in tre nya under läppen.

Munnen känns ganska bort domnad, då speciellt läpp & tänder. Min set & setting var perfekt och trots stort allvar kring psykadelika så kan jag inte komma ifrån att det brukar vara den där extra lilla fåfängligheten som får mig att trilla över kanten och jag greppar tillfället än en gång och förbereder mig på en kraftfull resa.

60-120min:

Mina tankar är glada, lekfulla, tvivlar, omstrukturerar & testar nya banor. Jag låter musiken flöda fritt på ganska låg volym i bakgrunden, och känner extra storhet inför musiken när jag är i trippat tillstånd, den är mera magisk då & jag kan inte undfly känslan att musiken faktiskt många gånger inte bara har räddat mig ifrån dom mörkaste utav universums platser, både i nyktert & trippat tillstånd, utan även styrt många av mina trippar helt & faktiskt styr en stor del av hela mitt liv, jag lyssnar nästan alltid på musik & för mig är det ett verktyg för att må bra & jag tycker det speciellt gäller när man trippar! Jag känner en märklig känsla av att jag vill tacka musiken, men vet inte riktigt hur.



Låten Solidaritet av General Knas förgyller min tillvaro för stunden.

Jag känner att alla fyra lappar nu börjar nå sin fulla peak, vrider mig runt på soffan, tvivel är känslotillståndet, tvivel på om jag verkligen gjorde rätt i att ta så många, helvete kommer jag komma levande ur det här eller är det nu jag kommer sluta som en grönsak? Att faktiskt fastna i den där psykosen alla antidrog människor brukar ljuga om går som ett eko genom mitt huvud, men som van trippare låter jag dom obehagliga tankarna än en gång passera, utan att fastna vid dom, utan att döma mig själv & utan att lägga energi på det mörka, jag blundar, tar ett djupt andetag, öppnar ögonen, andas ut & säger till mig själv i tanken: Du kommer alltid tillbaka, det finns inget att vara rädd för, fyra lappar special är knappast det värsta du har tagit.

Jag sväljer dom återstående tre lapparna utan större krusiduller, reser mig upp på något vingliga ben, dricker ett glas vatten, nu känns hela munnen bort domnad av behandlingen, inte som av LSD då biverkningarna tycks vara minimala, vad dessa special egentligen innehåller tror jag inte ens att jag vill veta, nåja jag överlevde & tycks inte lida några större men av det, hur ett mera ideligt bruk hade tett sig vet bara gudarna. Personligen tror jag dock inte att ett normalt bruk med normala doseringar hos en frisk människa hade dragit ner varken livskvaliteten eller medellivslängden särskilt mycket, för att inte säga obefintligt.

Dom visuella effekterna är nu mycket påtagliga & dom klassiska saker tycks gå i vågor avlöser saker tycks andas, färgerna känns betydligt klarare & starkare än vanligt & jag känner mig riktigt trippad, spatserar runt i lägenheten på måfå, allt är så finurligt, alla detaljer är placerade så bra, dörrar & fönster är där dom ska vara & allt är uppbyggt av mänskliga händer, häftigt tänker jag, en gång stod någon här & byggde & nu bor jag här, häpen inför tanken utan att riktigt veta varför beslutar jag att återvända till soffans trygga vrå. Balansen är inte riktigt med mig & i ärlighetens namn börjar jag känna mig riktigt borta, så där borta så man bara vill ligga ner ni vet, men jag känner ändå ingen direkt oro, mindfucken är ganska hygglig & euforin är påtaglig.

Och så det där ljudet. Det är som om någon fällt ner nålen på en grammofonskiva, fast grammofonskivan är min hjärna & jag tycks ideligen höra ett ljud inuti mitt huvud, iiiiiiiiiiiiiii låter det. Typiskt syra beteende.

120-240min:

Brytpunkten mellan mitt ego & resten av världsalltet tycks inte längre existera, jag har utan att egentligen förstått hur uppnått en klar nivå fyra upplevelse på den psykadeliska skalan & tiden tycks stå helt stilla, allt är en enda enhet så som det ju egentligen är, & har du en gång uppnått en egoupplösning så tycks det vara omöjligt att dra i handbromsen, du börjar sakta förstå att allt hänger ihop, du vet att den materia vi är gjorda av gjordes i stjärnorna för miljontals år sedan, vi är väte, kol & Syre praktiskt taget, vi är alla fast i universum, är en lika stor del i det som allt annat runt omkring dig, maten du äter, bilen du kör, galaxen du bor i, solen som värmer dig & syret du andas. Det som kan tyckas skilja sig från mängden är livet i sig & vårat medvetande, utan det hade det inte varit möjligt att skriva detta, inte heller möjligt för universum att skåda sig själv, nåja vi kan ju inte veta allt universum har för sig, men ifrån en mänsklig iakttagelse i varje fall.


Egosplittringen gör sig påmind delvis i form av ångest, som en stor klo som lägger vantarna på din hjärna och pressar åt, ångesten gestaltar sig i form av skuld, skuld inför livet & alla misstag & fel jag har gjort, alla förlåt som aldrig blev sagda, allt man önskar man hann med men inte hinner med, all ens moraliska bräcklighet upptryckt i ansiktet ännu en gång som en stor skylt med lysande neon, Samvete skriker den. Skuld inför vad då tänker jag, Gud? Tripparna är mycket förlåtande & lyssnande & neonskylten byts snabbt ut mot, du är en jävla människa gör det bästa av situationen utifrån din egen förutsättning. & jag rannsakar mig själv från ett avståndsförhållande få är förunnade att göra -Terapi i sin bästa form.

Delvis i form av att stundom helt ha tappat kontakten med verkligheten, stundom inte känna mig själv alls. I skräckblandad förtjusning låter jag mig själv försvinna helt in i musiken till tonerna av Madonnas storverk -La isla bonita, jag andas några extra långa andetag, det är mycket svårt att fokusera på sin andning vill jag lova. Andas! räkna! fokusera! lugn! Dom hallucinogena drogerna kräver verkligen en särskild psykologi.

Jag sätter mig upp i soffan, tittar ut mot hallen, tre spiraler upptar mitt synfält, dom bildar en triangel, som en omkullvält kon med tre kanter, där jag tittar in i den djupa delen och spetsen på konen slutar i min hall. Som att någon har fäst denna statiska kon på mitt ansikte. Till vänster en gul spiral, till höger en blå spiral & högst upp en röd spiral, som att någon blåst ut tre serpentiner i olika färger i mitt synfält, till synes straxt bakom mig & siktat in mot mitten av hallen, & dom har fastnat på min näthinna, serpentiner gjorda av statisk energi & dom är fascinerande, mycket fascinerande & jag glömmer för en sekund att jag ens befinner mig i trippat tillstånd, fullkomligt häpen, ja för att inte säga exalterad, beundrar jag dessa fantastiskt glittrande, högst magiska & levande ting.


240-360min.

Jag känner mer än hör tonerna ifrån True love av Soja, känslan av att fullständigt samexistera med musiken infinner sig. Jag sitter fortfarande upp, mitt fokus är inte längre vid spiralerna utan bara rakt fram i vardagsrummets ena vägg, hela väggen & all dess tillbehör tycks utgöra ett eget mångfald, i form av färger, symmetri & vågor, tavlor, hyllor & tapet tycks försvinna in i varandras arkitektur. Jag tycker mig kunna se dolda budskap i virrvarret, som gömda meddelanden, men får inte riktigt fäste med blicken, förlitar mig helt på att substansen ska avkoda dessa budskap in i min hjärna så jag slipper tänka.

Pust, jag drar efter andan, satan vad väck jag blev, trodde i min enfald knappast att special skulle ta mig så här djupt, känner mig trött & tung, desorienteringen är nästan för påfrestande & mitt ego skriker efter nåd, min kropp tycks inte längre existera i den verklighet jag befinner mig i, jag orkar inte hålla i mot längre så jag sluter mina ögon.

I samma ögonblick ögonlocken når varandras motsats så brister dom sista tunna fördämningarna som håller ihop mitt ego med min kvarvarande existens & jag nästan känner hur hela jag trycks bakåt & jag tycks färdas i extrem fart genom universum, sinnesintrycken är mig överväldigandes och det är svårt att fästa sig vid någonting alls, jag färdas igenom en röd tunnel, stjärnor & galaxer åka förbi mig i sådan fart att det får ljusets hastighet att blekna, som att vara med i sin egen 3D film.

Så är jag här igen, vid livets ände, min själ tycks sväva mitt i universums mittpunkt & någon öppnade än en gång locket på Pandoras ask & låter mig titta ner i den & bara fångas av den där känslan igen, den där känslan av obeskrivlig visdom & kärlek, den där känslan som egentligen inte ska kunna nå oss människor, den oförklarliga känslan som nästan alltid når mig vid en lyckad egodöd, som om universum sa till mig att: okej du har tagit dig hit, låt oss visa dig allt de fina i världen på en gång. Låt han få smaka på precis all kärlek samtidigt. Låt han få skåda Nirvana, den fullkomliga extasen.

Euforin är så kraftfull att det får allt jag tidigare tagit, bortsett andra egoupplösningar av samma kaliber då förstås, att likna floskler, som tomma fraser i mitt medvetande, nej det här är som att få alla världens jävla droger insprutade i blodet samtidigt & det ändå inte tycks räcka för att uppnå mitt stadium, euforin är så gränslös att det saknar motstycke & tårarna bara rinner längs mina kinder i denna slutgiltiga destination inför livets alla mysterier.

Jag vill bara skrika ut mitt abstrakta sinnestillstånd, jag vill så gärna förmedla den till andra människor, vill att dom ska känna det jag känner, vill att dom sak förstå & visa förståelse, men jag vet, jag vet att så fort detta är över så kommer även känslan vara borta, borta för alltid tills jag besöker den igen & hur mycket jag än försöker beskriva den i ord, hur mycket jag än försöker fånga den där känslan igen så går det inte, det är som att hjärnan har befunnit sig i en främmande dimension, känslan är obeskrivlig, surrealism i sin renaste form.

Jag känner en sådan vördnad & respekt & livets kompass tycks än en gång peka åt rätt håll, men den som vältrar sig bland Guds änglar på dom rosa molnen kommer en vacker dag att falla av, & än en gång tycks känslan ha övergett mig, lika plötsligt som den kom, Pandoras ask stängd & bort trollad & kvar är jag i min egen existens, utan att tillhöra något eller någon svävar jag runt som en osalig ande & försöker finna minsta lilla grästuva att klamra mig fast vid, en klump förvirrad materia ut sparkad på sin vandringsfärd genom universum, helt utan tankar, helt utan minnen & helt utan mening. Solipsismen har mig i ett järngrepp & det tycks vara min uppgift att trassla ut det hela till det som det en gång var.


Rösten i från Ziggy Marley & låten dragonfly avlöser Shakiras -Te aviso te anuncio & jag känner än en gång ett mycket behagligt & välkomnande återvändande. Den återstående tiden av dygnet tar jag tillvara på den enorma efter eufori som alltid infinner sig efter en lyckad tripp, jag lyssnar konstant på musik, dansar, sjunger & kastar ihop en välförtjänt middag med extra stor passion.


Utvärdering:

En snäll liten kompis som passade sig utmärkt som första Hallucinogen. 1-2 lappar är perfekt för en kortare lite mindre potent tripp än LSD. Efter 3 eller fler lappar verkar det som att effekten inte bara dubblas utan mångdubblas, som att dospotensens kraftigt slår i taket efter 2 lappar & inte följer den normala kurvan.

Rest in peace special.


Acta est fabula, plaudite!

Riktigt bra tripprapport!! Det tackar jag för! Jag gillar även dina tidigare rapporter, riktigt bra skrivet. Jag känner igen mig i det mesta du skriver och det får en att kastas in lite i den där mystiska känslan som en tripp ger jag läser gärna mer från dig! Roligt att se flera som upplever samma saker som en själv!

Jag vet inte om det är något som du kan relatera till, men när jag trippade för första gången så var jag väldigt omedveten, ganska osäker på vem jag själv var, vilket ledde till att jag bara behövde en pytteliten dos svamp för att komma förbi nivå 2. Nu när man har lite mer kött på benen har jag märkt att det krävs mycket mer, säkert dubbla mängden svamp för att komma lika långt, det kanske inte är så konstigt, men lite kul att höra bara om flera personer har upplevt samma saker som mig!


Superbra rapport iaf!! 5/5

Bra rapport ! Fin balans mellan förmedlandet av känslor och filosofi !
man blir ju bra. Väldigt bra och nyanserat skrivet, ja fick hel tiden suget att läsa mera.
Och ja...trippa mera

Du lyckas igen! Än en gång, en mycket bra och välskriven rapport. Du är väldigt begåvad inom skrivning ta till vara på det! Önskar att jag också kunde skriva så hehe

5/5 Specials

Grym rapport, en av de bästa jag läst 5/5

*Klapp klapp*

Tack för all ärlig & fin respons. Så länge ni läser så skriver jag

Bästa jag har läst ifrån. ett still klunkande öl perespekteteit

Riktigt vackert skritivt

Tack kompis

Ja självklart är det så, eller självklart & självklart men det känns så i varje fall i min hjärna & jag stöter på samma fenomen hela tiden, mycket vill ha mer du vet!

Jag hade i princip ingen aning om vad svamp innebar första gången mer än att de skulle ge hallucinationer (som egentligen inte ens stämmer, med hänvisning till rapporten) jag käkade säkert 2-3 g första gången men det var absolut max & jag trodde då & efter att jag hade trippat balls, vilket jag direkt inte gjorde med dagens mått mätt!