Citat:
Ursprungligen postat av
Wildsome
Nu tycker jag väl inte att socialism är någon övergripande metafor för allt som är fint, men jag ser definitivt vad du vill ha sagt. Jag kan dock inte tycka att "krossa kärnfamiljen" är en lika primal drift som "OK MÄNNISKOR ÄR FATTIGA FÖRBJUD FATTIGDOM JAG VILL INTE SE ELÄNDET".
Människohjärnan är superskicklig på att ta beslut för sin egen direkta överlevnad; vill man bara se till sin familj på kort sikt, vilket människor gjort i alla tider, så är det jättebra att kasta ut alla man tycker illa om från sitt revir och själva festa på maten. Vill man dock börja växa som art och visa empati för varandra, ta hand om varandra istället för att resa murar mellan sig, se till likheter istället för skillnader - då är det helt enkelt en dålig grej att lyssna på reptilhjärnan istället för det sofistikerade tänkandet som vi faktiskt lagt oss till med och borde vara stolta över.
Peace.
Människohjärnan har dock fler delar än reptilhjärnan. Empati är, jämte hög kapacitet för logiskt tänkande, en av egenskaperna som utmärker oss som art. Vilket rimligen också fört oss framåt genom känsla för samarbete. En god balans mellan olika egenskaper verkar nödvändigt för att fatta rationella beslut.
Den "enkla lösningen" i detta sammanhang menar jag, i minst lika stor utsträckning, ligger hos artikelförfattaren. När hon drar ytliga och känslomässiga paralleller. Det är inte fel att dra historiska paralleller, men hennes analys tycks sakna objektivitet och skärpa. Den övertygar inte om att en SD-sympatisör vill återuppleva 40-talets Tyskland.
I en komplex verklighet skulle en lugnare invandringstakt, lika gärna kunna leda till ett varmare och empatiskare samhälle.
