Hur kan man tro på gravitation?

Gravitationen är självfallet en myt!

Jorden är en plan skiva som accelererar med 9.81 m/s^2.

För att det finns fler faktorer än gravitationskraften att ta hänsyn till? Förslagsvis ytterligare krafter?


Jag ser verkligen inte liknelsen. Vad har visuella perspektiv med osynliga krafter att göra?

Iallafall, hur skulle du själv förklara alla formler som bygger på gravitationskonstanten? Är det en slump, en illusion eller en konspiration att de fungerar?

Nu kommer jag med en 'poäng' som först kan förefalla barnslig och bokstavlig. Men detta startade som en filosofitråd, och frågan är varför man ska 'tro' på något som är avfärdat som ett påhitt.

Poäng: redan när jag gick på mellanstadiet på tidigt 1970-tal så bedrev man en energisk mission om att få oss att inte säga centrifugalkraft. Den var fiktiv och vi skulle inte tala om den, utan säga 'centripetalkraft'.

Möjligt. Men båda begreppen beskriver väl samma fenomen? Jag funderade faktiskt just på mitt ordval där när jag skrev inlägget. Men så vitt jag vet så är centrifugalkraft "valid".

Dom är såvitt jag kan minnas olika delar av samma fenomen.

Visst är den det. Inom fysiken använder man ofta skenbar, pseudo, kvasi och liknande uttryck, men fenomenen är inte hallucinationer för det. Att man i skolan predikade så intensivt mot det 'gamla' begreppet var snarare ett missförstånd.

Men var går gränsen för det illusoriska. Om man 'tror' på gravitationen, är accelerationen, som man inte kan skilja från gravitation, en illusion? Om vi förklarar båda fenomenen med trögheten orsakad av ett Higgsfält, så är inte den skrockfull som tror på gravitationen ändå?

Detsamma gäller andra gamla metafysiska påhitt, som sagt, typ krafter och lagar. För den ene är det generande myter att rodna förläget över, för den andre något som ändå används dagligen i arbetet.

Andromeda och vintergatan kommer färdas in i varandra. I alla fall, av samma anledning som månen har ett större avstånd varje år, hastighet. Ett, galaxer är långt i från varandra. Två, hastigheten är högre än ljusets hastighet (mörk energi).

Jag håller med i frågeställningen, tror jag. Har själv börjat inse att man hamnat i en tankevurpa i och med att man stirrat sig blind på Newtons modeller i alla år. Det verkar inte finnas något intuitivt samband mellan tyngdkraft och acceleration om man inte heter Einstein.

Det är väl ganska sällan fysiken bjuder på intuitiva samband?

Newtons modell funkar för oss under alla normala förhållanden.

Jag skulle nog påstå att den klassiska mekaniken och partikelfysiken, oavsett om man ser partiklar som vågfunktioner eller inte, är ganska intuitiv. Det jobbiga blir när man kommer in på den moderna fysiken och dess teorier som hela tiden tycks ställas på sin spets. Kvantteorin är vacker och i viss mån intuitiv om man sväljer teorierna utan att ifrågasätta så mycket men det är tydligt att det saknas en hel del förståelse för hoppet däremellan. Detta fick ju även Einstein att ligga sömnlös.

Men det där var nog offtopic... Jag menade bara att när jag hör den klassiska förklaringen med tiden som en gummiduk för att förklara massa/tyngdkraft-sambandet så blir jag lite förvirrad. Det är ett sätt att platta ner 4 dimensioner till 3 och det gillar inte min hjärna. Den börjar koka.

Hur mycket kvantfysik har du läst? Eller har du bara läst någonstans om någon som läst någonstans som har (...) att kvantfysiken är svår och bara massa formler? Vad som fick Einstein att ligga sömnlös är rätt ointressant.

Man kan även intuitivt föreställa sig tiden som en slags "fjärde dimension" i form av en linje eller tråd, längs vilken tanken färdas när man föreställer sig att det tredimensionella rummet likt ett (expanderande) klot (eller en kub?) förflyttar sig, och där varje förflyttningssteg motsvaras av en åtföljande förändring inuti klotet, d.v.s. händelser i "verkligheten"...på detta sätt kan man föreställa sig tiden som en produkt av tanken, och när "tankeklotet" så färdats tillräckligt långt tillbaks i den evolutionära geografiska tiden eller tidsskalan, d.v.s. före livets uppkomst så fanns helt enkelt ingen hjärna som kunde föreställa sig tiden, så följaktligen fanns inte tiden heller då, utan endast rörelser...planeternas rörelser t.ex., eller galaxernas expansion eller konvektionsrörelser p.g.a. värme inuti stjärnor och planeter...tiden är alltså enl. detta tankesätt endast en idé som av tänkande människor manifesterats på olika sätt, t.ex. i olika apparater, samt en idé som är nödvändig för att föreställa sig historia m.m....

Kvantfysiken blir då begriplig som energimässigt varierande energikvanta inom atomens olika elektronkonfigurationslager, och "gummiduksillustrationen" där tiden är inblandad blir en nästintill substanslös mental idé som man använder sig av för att föreställa sig massa/tyngdkraft-sambandet visuellt...