Tyska Kejsardömets undergång

Skulle man med andra ord kunna säga att den tyska stormakten alltid levt på britternas nåder och när tyskarna (dumt nog) utmanade britterna till havs via sin flottkapprustning beseglades kejsardömets framtid? Tirpiz flotta var helt enkelt för stor för att Tyskland skulle kunna behålla vänskapen med Storbritannien (trots t.ex. släktbanden mellan de bägge ländernas monarker), men alldeles för liten för att på allvar kunna utmana britterna till havs och i kolonierna.

Rule Britannia, Britannia rules the waves mer eller mindre ?

Ja det stämmer.
Under hela den industrialiserade epoken så har de nationer
som har haft kontroll över världshaven (Storbritannien och senare USA)
haft ett enormt övertag mot alla andra motståndare,
då de har kunnat kontrollera världshandeln över haven
och därmed tillgången till många viktiga råvaror.

Hade Första världskriget t.ex. brutit ut ett år tidigare,
så hade Tyskland inte haft en chans att strida mer än några månader,
innan de skulle få slut på röksvagt krut och sprängmedel till granater.
Detta då röksvagt krut och sprängmedel krävde ammoniak,
vilket man fick från nitrat och nitrat i sin tur kunde man nära
nog bara få tag på från Chile (chilesalpeter).

Tysken Fritz Haber (f.ö. jude) höll dock sommaren 1914 på att dra igång
storskalig produktion av konstgjord ammoniak och det vara bara tack vare
att man lyckades erövra ett större parti nitrat (vilket jag hade glömt av i mitt tidigare inlägg)
i Belgien som man lyckades hålla igång krigsmakten,
tills dess att man började se märkbara resultat från Haber–Bosch processen.

Samtidigt så uppfattade britterna varje marin satsning på en högsjöflotta
i sitt närområde som ett existentiellt hot mot Storbritannien och dess imperium.

Så det finns då tre slutsatser att dra:

1 - Ingen nation under de senaste >150 åren har kunnat räkna med
att vinna ett långsiktigt krig mot USA/Storbritannien.
2 - Utan judar så hade Tyskland förlorat första världskriget senast 1915.
3 - Utan att invadera Belgien (och därmed gå i krig med Storbritannien)
så hade Tyskland förlorat kriget redan 1914.


För tyskt vidkommande under början av 1900-talet så kan man då dra fyra slutsatser:

1 - Bygg upp en mindre flotta anpassad för att strida i Östersjön
och för att (med kryssare) markera flagg runt om i imperiet,
men bygg för guds skull inte upp en stor slagskeppsflotta.
2 - Se till att göra allt som krävs för att hålla sig allierade med Storbritannien
och se till att aldrig gå i krig mot en annan nation utan att vara säker på
att britterna i.a.f. håller sig neutrala.
3 - Se till att bygga upp stora förråd (för minst ett par års användning)
av viktiga importerade råvaror .
4 - Judar är bra för Tyskland, så behandla dem väl och låt ingen hindra
den hittills mycket framgångsrika integreringen och assimileringen av judar i Tyskland.

Fast nu gick ju Storbritannien inte med krig med Tyskland för att dom byggt upp en flotta utan för att man var dåraktiga nog att invadera det neutrala Belgien (och Frankrike). I övrigt instämmer jag i att det var extremt svårt att vinna ett långsiktigt krig där Storbritannien och USA befinner sig på motståndarsidan.

Träskallen kejsar Vilhelm II envisades dock med att Tyskland skulle ha kolonier och en stark flotta samt riskera långvariga konflikter med övriga stormakter. Allt som Bismarck tidigare hade försökt undvika.

Hur ser ni på Tysklands allians med Österrike-Ungern. Var man medveten om vilket bräckligt fuskbygge Habsburgarnas rike var?

Visst är det sant att Storbritannien gick ut i kriget i försvar av deras bundsförvanter Belgien vilket självklart var oundvikligt så länge Tyskland anammade Schlieffenplanen som enda taktik vid ett krigsutbrott. Hade inte Moltke d.y. tagit över något år innan krigsutbrottet kanske man hade kommit fram till slutsatsen att möjligheten att slå Frankrike snabbt inte övervägde konsekvenserna av ett krig med britterna. Om inte Storbritannien gått in i kriget hade handelsförbindelser ändå kunnat hållas på en ok nivå och man hade kunnat ställa ett starkt befäst försvar vid den Franska gränsen samtidigt som man tog itu med ryssen likt vad som skedde i verkligheten. Det borde åtminstone ha förbättrat oddsen för Kejsardömet betydligt.

Jag vill mena, likt dig, att kolonialpolitiken Tyskland förde en stark bidragande orsak till britternas allt med tyskfientliga inställning och att politiken var direkt kontraproduktiv och handlade enbart om Vilhelm II:s enfald och försök att vinna prestige. Tyskland borde istället fokuserat sina krafter på kontinenten då de till skillnad från Storbritannien inte hade, eller har, ett geografiskt gynnsamt utgångsläge för eller anledning till att utmana om att behärska haven.

Angående alliansen med Österrike-Ungern stod det väl ändå ganska klart för de flesta att det var ett rike på nedåtgående med stora interna motsättningar mellan de olika nationaliteterna. Jag skulle dock anta att det för Vilhelm handlade om att två "tyska" stater skulle stå enade men framförallt att han inte hade något alternativ efter att han lyckats få Ryssland att lämna den tidigare alliansen dessa tre länder emellan som Bismarck ordnat. Istället försökte man ju med Italien vilket vi vet hur det slutade. Hade förbundet med Italien fungerat hade det dels gjort att Österrikarna kunnat fokusera hela sin styrka (som ändå var ansenlig) på de östra och södra fronterna samtidigt som kanske, kanske, en eventuell andra front mot Frankrike hade kunnat öppnats. Fransmännen hade i vilket fall behövt lämna en styrka för att bevaka det gränspartiet.

Orsaken till att Weimarrepubliken ersatte Kejsardömet står väl att finna i den socialistiska tyska revolutionen 1918-19, som inspirerades av bolsjevikerna i Ryssland.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Tyska_novemberrevolutionen

Resultatet blev att monarkin ersattes med en federal republik.

Intressant är att Vilhelm II levde till 1941 och hoppades under 1930-talet att Nazisterna skulle inrätta monarkin i Tyskland igen, men så blev dock inte fallet. Dock får relationen sägas ha varit ganska frostig då han bl a förfärades över kristallnatten.


Senare tycks han ha blivit mer övertygad angående judarnas roll i WW1/2:


http://en.wikipedia.org/wiki/Wilhelm...#Life_in_exile

I slutet av 1800-talet kännetecknades Europa av att liberala och socialistiska idéer var på frammarsch och folk hade förhoppningar om att framtiden skulle medföra ett modernare och mer jämställt samhälle. Många stater gick mot en alltmer demokratisk utveckling och tankar på att införa republik låg i tiden och vann allt fler anhängare. Att i det läget grunda ett pompöst kejsardöme som vilade på konservativa värderingar och historiska anor känns som ett rätt döfött projekt.

Var det inte i slutet som allt mer konservativa idéer var på frammarsch? Jag tänker på nationalismen och protektionismen.

Jo, men den vågen lyckades Tyskland inte riktigt rida på.

Egentliga skulden ligger ju nu på Serben Princip som sköt Ärke-Hertigen, hade det inte varit för han så hade inte allting rasat.

Fast jo, Österike-Ungern var en instabil rest från ett Europa innan nationalismen. Landet hade mest troligt spruckit förr eller senare. Istället bör man kanske ifrågasätta det Tyska kejsardömets iver att alliera sig med Europas näst mest sjuke man (kan diskuteras om vi ska tala om Europas tredje mest sjuka, efter Osmanska riket och Ryssland)...

Vidare har det reda i tråden påpekats (av Ormen Långe) att Wilhelm II och Tirpiz gjorde ett gravt misstag när man började kapprusta med britterna om makten över världshaven. Tyskarnas förmåga att underskatta britterna och deras dominans på världshaven är ett återkommande tema...