Kön: Man
Knark jag tidigare prövat: Cannabis och lite spice
Vikt: 500kg
Inledning
Cannabis är enligt mig en jävligt random drog. Min personliga erfarenhet är att man aldrig riktigt vet vad man får för rus, men dagen jag ska berätta om blev i alla fall tack vare cannabis jävligt rolig, så läs och njut!
Jag minns faktiskt inte hur det började, men av någon anledning hade jag och mina två vänner Mats och Dalai Lama lite gräs till övers som vi tänkte elda upp för att inhalera röken och på så sätt bli höga. En annan kompis, Alibaba, hade rullat det till en joint åt oss eftersom vi sög hästballe på att rulla, det blev alltid en marijuanaluktande pappersskrutt av våra jointar.
I alla fulla fall så bestämde vi träff i den lokala parken i en förort i Stockholm. Jag minns att stämningen var mysig och spännande, vi skulle röka braj, hihi. Det var sommar och solens eftermiddagsstrålar träffade vår ungdomliga hy medans vi promenerade genom parken. Jag visste om en liten balkongliknande avsats vid ett par höghus där vi bestämde oss för att röka. Mats plockade upp jointen och såg ut som en kille ur en film när han tände den, varpå jag småfnittrade lite. Mats har alltid varit den roliga killen i vårat gäng, lite som den mulliga flintisen i Seinfeld. Vi passade jointen och rökte upp den. Jag kände ingenting de första minuterna, men snart skulle det roliga börja!
Jag, Dalai Lama och Mats har alltid under spanskalektionerna i högstadiet gjort i princip allt förutom att prata spanska. Vi brukade skoja, skratta och störa Mats när han gjorde omprov. Vi blev jämt och ständigt tillsagda och utestängda från lektionen. Det var nämligen så att spanskalektionen var den sista vi hade på schemat, och eftersom både blodsockret och intresset för spanska var väldigt lågt så skojade vi bort varenda lektion, ja det var tider det! Nu när jag ser tillbaka på det, så var denna röksession på sätt och vis som en riktigt lång spanskalektion!
Efter upprökandet av jointen skulle vi träffa vår käre vän Bobbafett vid tunnelbanestationen. Det var väldigt viktigt att han inte fick reda på vad vi hade haft för oss, så innan vi träffade honom så snackade vi ihop oss om att inte berätta ett knyst, Mats tände en cigarett, han påstod att det boostade gräsets effekt. Jag snodde några bloss av honom i hopp om att uppnå någon slags märkbar effekt, vilket jag ännu inte gjort. Vi träffade Bobbafett, sa hej och gick igenom tunnelbanespärrarna.
På perrongen så hördes Mats eviga tjat om sin egen törstighet långa vägar, något som tillslut röjde våran täckmantel. Bobbafett hade fått reda på vad vi hade gjort! Han var sur, men av någon anledning så var det så jävla roligt? Det var nu skrattet började… Det jag nu ska skriva om är den längsta skrattsessionen jag någonsin varit med om.
Till en början garvade vi åt Bobbafetts predikanden om de pundare vi var. Det var kul att stirra in i hans dömande ögon, till dess att han började le för att han visste vad vi gjort. Tillslut gav han upp och skrattade med oss, istället för att skälla på oss. Jag började nu skratta väldigt mycket. Jag skrattade och skrattade och kunde tillslut inte andas utan kippade efter luft som en andfådd åsna! Det lät väldigt roligt vilket i sin tur utlöste ytterligare skrattsalvor.
När man inte trodde att man kunde skratta mer så kliver en kort kinesisk dam in på tunnelbanevagnen medan hon högt och med stereotypisk asiatisk kvinnoröst pratade med sin svenska man på högtalartelefon. Hon lät ungefär som den där asiatiske reportern Trisha Takanawa i Family Guy. Det kanske inte låter så kul nu, men för oss så var det det roligaste vi varit med om. Hon fortsätter att prata med sin man medan vi väldigt tydligt skrattar åt henne. Hon ber honom koka ris, vilket vi tycker är ännu roligare. Vi garvar verkligen ihjäl oss.
Vi har tillslut garvat oss igenom ca 10 tunnelbanestationer, åt väldigt triviala saker så som hur Mats ser ut exempelvis, saker som den nyktra Bobbafett inte finner lika underhållande.
Väl framme vid våran destination så börjar vi vandra mot Dalai Lamas kompis där vi ska spela poker. Jag minns utan tvekan att vi skrattade hela vägen dit. Vi kommer fram, hälsar på Dalai Lamas vän, och sätter oss ned för att börja spela. Innan dess klunkar vi lite vin, man var ju rätt torr i munnen. Jag kände mig skön i kroppen och njöt av att vara med mina vänner.
Korten delades ut, alla såg gravallvarliga ut förutom jag, Mats och Dalai Lama som sitter och småfnittrar, Alla som är med i given sätter in sina blinds för att gå med, när Mats plötsligt går all in! Det Mats dock glömt är att ingen satsat några pengar, utan alla lägger sig och Mats vinner endast några fjuttiga blinds. Detta skrattar vi oändligt mycket åt, medan Mats sitter och skrattar åt sin egen eviga idioti.
Sedan repeteras vårat beteende i x antal timmar, tills vi befinner oss på McDonalds i city. Jag hade aldrig tänkt beställa något, men av någon dum anledning bestämmer jag mig i alla fall för att ställa mig i kön, eller jag ställer mig i något som jag tror är en kö. I själva verket har jag ställt mig bland ett gäng vänner som alla kollar konstigt på mig för att jag helt utan anledning bestämt mig för att gå med i deras gemenskap. Jag kommer underfund med detta när ett annat kompisgäng kommer fram och hälsar på kompisgänget jag befinner mig vid, och skakar hand och allting. Då frågar dem, men känner du dessa människor, varpå jag antingen sa nej eller asflabbade.
Detta var en mycket rolig dag som jag minns med gläde, en dag som jag bestämt mig för att dela med mig av till er!
Hoppas ni njöt av min lilla berättelse!
Knark jag tidigare prövat: Cannabis och lite spice
Vikt: 500kg
Inledning
Cannabis är enligt mig en jävligt random drog. Min personliga erfarenhet är att man aldrig riktigt vet vad man får för rus, men dagen jag ska berätta om blev i alla fall tack vare cannabis jävligt rolig, så läs och njut!
Jag minns faktiskt inte hur det började, men av någon anledning hade jag och mina två vänner Mats och Dalai Lama lite gräs till övers som vi tänkte elda upp för att inhalera röken och på så sätt bli höga. En annan kompis, Alibaba, hade rullat det till en joint åt oss eftersom vi sög hästballe på att rulla, det blev alltid en marijuanaluktande pappersskrutt av våra jointar.
I alla fulla fall så bestämde vi träff i den lokala parken i en förort i Stockholm. Jag minns att stämningen var mysig och spännande, vi skulle röka braj, hihi. Det var sommar och solens eftermiddagsstrålar träffade vår ungdomliga hy medans vi promenerade genom parken. Jag visste om en liten balkongliknande avsats vid ett par höghus där vi bestämde oss för att röka. Mats plockade upp jointen och såg ut som en kille ur en film när han tände den, varpå jag småfnittrade lite. Mats har alltid varit den roliga killen i vårat gäng, lite som den mulliga flintisen i Seinfeld. Vi passade jointen och rökte upp den. Jag kände ingenting de första minuterna, men snart skulle det roliga börja!
Jag, Dalai Lama och Mats har alltid under spanskalektionerna i högstadiet gjort i princip allt förutom att prata spanska. Vi brukade skoja, skratta och störa Mats när han gjorde omprov. Vi blev jämt och ständigt tillsagda och utestängda från lektionen. Det var nämligen så att spanskalektionen var den sista vi hade på schemat, och eftersom både blodsockret och intresset för spanska var väldigt lågt så skojade vi bort varenda lektion, ja det var tider det! Nu när jag ser tillbaka på det, så var denna röksession på sätt och vis som en riktigt lång spanskalektion!
Efter upprökandet av jointen skulle vi träffa vår käre vän Bobbafett vid tunnelbanestationen. Det var väldigt viktigt att han inte fick reda på vad vi hade haft för oss, så innan vi träffade honom så snackade vi ihop oss om att inte berätta ett knyst, Mats tände en cigarett, han påstod att det boostade gräsets effekt. Jag snodde några bloss av honom i hopp om att uppnå någon slags märkbar effekt, vilket jag ännu inte gjort. Vi träffade Bobbafett, sa hej och gick igenom tunnelbanespärrarna.
På perrongen så hördes Mats eviga tjat om sin egen törstighet långa vägar, något som tillslut röjde våran täckmantel. Bobbafett hade fått reda på vad vi hade gjort! Han var sur, men av någon anledning så var det så jävla roligt? Det var nu skrattet började… Det jag nu ska skriva om är den längsta skrattsessionen jag någonsin varit med om.
Till en början garvade vi åt Bobbafetts predikanden om de pundare vi var. Det var kul att stirra in i hans dömande ögon, till dess att han började le för att han visste vad vi gjort. Tillslut gav han upp och skrattade med oss, istället för att skälla på oss. Jag började nu skratta väldigt mycket. Jag skrattade och skrattade och kunde tillslut inte andas utan kippade efter luft som en andfådd åsna! Det lät väldigt roligt vilket i sin tur utlöste ytterligare skrattsalvor.
När man inte trodde att man kunde skratta mer så kliver en kort kinesisk dam in på tunnelbanevagnen medan hon högt och med stereotypisk asiatisk kvinnoröst pratade med sin svenska man på högtalartelefon. Hon lät ungefär som den där asiatiske reportern Trisha Takanawa i Family Guy. Det kanske inte låter så kul nu, men för oss så var det det roligaste vi varit med om. Hon fortsätter att prata med sin man medan vi väldigt tydligt skrattar åt henne. Hon ber honom koka ris, vilket vi tycker är ännu roligare. Vi garvar verkligen ihjäl oss.
Vi har tillslut garvat oss igenom ca 10 tunnelbanestationer, åt väldigt triviala saker så som hur Mats ser ut exempelvis, saker som den nyktra Bobbafett inte finner lika underhållande.
Väl framme vid våran destination så börjar vi vandra mot Dalai Lamas kompis där vi ska spela poker. Jag minns utan tvekan att vi skrattade hela vägen dit. Vi kommer fram, hälsar på Dalai Lamas vän, och sätter oss ned för att börja spela. Innan dess klunkar vi lite vin, man var ju rätt torr i munnen. Jag kände mig skön i kroppen och njöt av att vara med mina vänner.
Korten delades ut, alla såg gravallvarliga ut förutom jag, Mats och Dalai Lama som sitter och småfnittrar, Alla som är med i given sätter in sina blinds för att gå med, när Mats plötsligt går all in! Det Mats dock glömt är att ingen satsat några pengar, utan alla lägger sig och Mats vinner endast några fjuttiga blinds. Detta skrattar vi oändligt mycket åt, medan Mats sitter och skrattar åt sin egen eviga idioti.
Sedan repeteras vårat beteende i x antal timmar, tills vi befinner oss på McDonalds i city. Jag hade aldrig tänkt beställa något, men av någon dum anledning bestämmer jag mig i alla fall för att ställa mig i kön, eller jag ställer mig i något som jag tror är en kö. I själva verket har jag ställt mig bland ett gäng vänner som alla kollar konstigt på mig för att jag helt utan anledning bestämt mig för att gå med i deras gemenskap. Jag kommer underfund med detta när ett annat kompisgäng kommer fram och hälsar på kompisgänget jag befinner mig vid, och skakar hand och allting. Då frågar dem, men känner du dessa människor, varpå jag antingen sa nej eller asflabbade.
Detta var en mycket rolig dag som jag minns med gläde, en dag som jag bestämt mig för att dela med mig av till er!
Hoppas ni njöt av min lilla berättelse!
