Sörjer vår hund

Vår collie avled i söndagsnatt :-( Han var 13 år så det är en respektabel ålder!
Men jag som inte gått hemma en enda dag under 25 års tid utan hund liiiider. Men nu har vi iaf köpt en vovve.
Denna gång blev det en sheltie (vilket vi haft tidigare)..hämtning nästa fredag..bara läängtar...saknar vår Collie så det finns inte, men nu måste jag ha annat i skallen OCH jobb kommer jag att ha...underbart! Förut när vi haft hund som avlidit har vi alltid haft en till hemma, men detta ska bli skönt att få uppfostra den själv utan att ett gäng tossiga hundar ska lägga sig i och överföra galenskaper :-)

Från den ena till den andra? Lite väl snabbt tycker jag, man ska ha tid att sörja och sakna hunden innan man skaffar en ny. Annars känns det som man inte har någon respekt eller kärlek för den som har dött.

Beklagar verkligen dödsfallet. Min ena hund dog för ett drygt år sedan. Det är ännu svårt så jag vet hur det är.
Lycka till med den nya familjemedlemmen dock. De som har gått vidare återser vi senare.

Att sörja en förlorad vän är högst mänskligt och naturligt. Du kanske borde ta en funderare på hur det ligger till med ditt eget känsloliv och din empatiska förmåga. Avtrubbning är inget att skryta med. Tvärtom, faktiskt.

God jul!

Den är med hundguden nu. Eller med hundsatan. Alltså antingen får den umgås med sina nära och kära på ett mysigt sätt och slicka dom på nosen och gå i parken eller också får den knulla med alla andra hundar i hundehelvetet det är bara att välja vad du vill tro utifrån hur den betett sig

Du har aldrig haft hund hör jag. Och har du det är det nog bäst att du inte fortsätter med att vara hundägare.

-

Han har, som Jarlen82 säger, förmodligen aldrig haft hund.
Dom flesta som haft hund, och en någorlunda sund relation till den vet hur svårt det är. Det tar tid, och tomheten den lämnar efter sej går aldrig att fylla.
En ny hund må vara en ny hund, men den kan aldrig ersätta en annan.

Jag håller inte med. Jag var helt förkrossad då jag blev tvungen att avliva min förra hund pga sjukdom. Jag stod inte ut med tystnaden hemma och redan efter ett par veckor hade jag blivit med ny hund, en omplacering som haft det lite tufft under sina första månader. Vi räddade varandra kan man säga. Jag hade ingen lust alls att skaffa en ny hund men när han väl var här så kändes det bättre och sorgen blev lättare att bära tack vare att jag fick något annat att lägga min energi på.