Om att inse att man ska dö.

Lättare sagt än gjort..

Alla människor som vi älskar innerligt, våra vänner och dem vi passerar varje dag utan at hälsa på kommer dö inom en snar framtid. Att inse detta är väldigt viktigt.

Rädslan för dö är absurd och borde inte ens existera. Vi lär oss att livet är ett privilegium som bara händer en gång sen aldrig mer. Sen får vi konstant höra att döden är någonting förfärligt och hemskt som vi måste fly från tills vi knappt kan stå på benen.

När det är tid för en människa att dö kommer dem oftast vara rädd (men på utsidan). I liknelse med att man är rädd för att stoppa handen i brasan. När döden faktiskt händer kommer den enbart att passera över en obemärkt. När man är död har man ingenting att oroa sig för.

Skall bli intressant, man blir försatt i en position som egot inte kan hantera och på så vis befriad i slutändan. Att dö är lika naturligt som att födas – vem hittade egentligen på att vi ”måste överleva.” Lev livet enligt dess uppgift och att leva är bara det ända, sen att dö.

Det är bättre att leva ett kort liv fullt av saker man tyckt om att göra.
För vad som en gång har hänt kan hända igen.

Som jag skrev längre upp, "& hur kan man egentligen ha ångest inför det? Hade ni ångest innan ni föddes kanske?" Nu tänker ju alla inte som jag men kan ändå förstå dom som har svårt att släppa tanken på att vi skall dö & även har ångest inför detta..

Ångest är ett ting som inte ens existerar enbart en illusion. Har aldrig i mitt liv haft ångest, bara vid några tillfällen. Bara man stannar upp och inser att "problemet" egentligen bara är en inbillning.

Dom som aldrig haft ångest har aldrig haft tillräckligt roligt.

Det blir ju vad man gör det till, om någon har dödsångest & jag säger till denna att det inte ens existerar det är bara en illusion så tror jag problemen kan förvärras för gemene man.

Men du har rätt, det är en inbillning precis som rädsla & annat trams, universum älskar er för just den du är.

Alla är inte densamme när det kommer till definition av som anses vara roligt. Du ser, det verkar finnas en poetisk motsvarighet till ditt uttalande ovan.

Att man gör någon som man själv (individuellt) anser vara roligt för att bringa sig själv lycka och välbehag för stunden. Fast i din definition får du det att verka som man skall lida i efterhand och uppslukas i ångest. Även fast man trots allt behöver få vissa saker igenom för att må bra.

Vilket nästan är som att säga enligt mig.

Mannen ville mata sin familj. Så han slaktade fåret för att kunna ha mat på bordet. Nu skall han lida och må dåligt i efterhand på grund av sitt handlande, trots det faktum att han är fullkomligt beroende av köttet för sin överlevnad.

Shit happens! Då ingår döden under detta shit så att säga. Inget man kan undkomma men man kan försöka styra döden lite till hur man vill/inte vill dö. Till exempel undvika att kastats ut genom bilrutan vid krock där hastigheten är 90 km genom att användas bilbältet.
Se upp! Då man går under taken på vårkanten så att man inte blir överfallen av en istapp och dödad på plats.
Döden måste man bli vän med vilket man vill eller inte.