Om man bekämpar arbetslöshet - ger det inflation?

Satt och tänkte lite vilt angående detta.
Ger det inflation om man nu ska försöka bekämpa arbetslösheten?

Ingen vill få bort arbetslösheten eftersom man då inte kan hålla inflationen i schack.
Arbetslöshet beror på att det finns för få jobb. Då är folk beredda att jobba för lägre löner. Stiger inte lönerna så stiger inte priserna.

Enligt klassiska teorier ja men du kan få ned arbetslösheten en hel del från dagens (officiella) 7.9% innan det märks av. Skulle nog kunna få ner den till runt 2-3% (spekulativt). Att få bort arbetslösheten ligger i arbetarnas intresse. Producenterna är ju glada att få billigare arbetskraft och en större "kompetenspool". Vart politikerna står får du tycka till om själv.

Formeln för att kunna ha noll inflation samtidigt med full sysselsättning, är att löntagarna accepterar att ha sina löner avtalade i en fiktiv inflationsvaluta vars omräkningstal mot real valuta kontinuerligt skrivs ner av en instans med uppdraget att anpassa den samlade köpkraften till det samlade produktionsvärdet.

Med den rådande paradigmen kommer iaf överheten att försöka det. Men det är ingen fundamental sanning.

Arbetslöshet skapas av fackföreningarna genom de avtal som de "utpressar till sig". Jag ska ta ett exempel:
Antag att man tvingar till sig en lönedubblering för frisörer. Och låt oss förenkla en aning och säga att lönekostnaden är så dominerande att andra kostnader är försumbara. Det är bara en lite förenkling.
Då kommer priserna på klippning att fördubblas och kunderna/folket kommer bara att köpa hälften så mycket frisörtjänster. För dom har bara pengar till det.
Dvs hälften av frisörerna blir arbetslösa.

Överhetens (keynesianska) metod för att tackla detta är att försöka öka skuldsättningen i landet. För de nylånade pengarna ska då folket köpa mer varor/tjänster vilket kommer att öka efterfrågan och den av facket skapade arbetslösheten gå tillbaka.
Alla näringsidkare anställer inte vid ökad efterfrågan utan drar i stället upp priset. Dessa prisökningar mäts då upp som inflation. Just 2% inflation har man fått för sig ger så pass ökning i skuldsättning att det kompenserar för fackens ökning av arbetslöshet.

För vårt exempel som isolerat rörde frisörer skulle det då innebära att staten via riksbanken ser till att lån till klippning får väldigt låg ränta. Då skulle folk i större utsträckning låna till klippning. Och en del arbetslösa bli återanställda. Och en del salonger skulle i stället öka priset, varvid det leder till KPI-ökning (dvs inflation).

Generellt anses näringsidkare vara mer villiga att anställa om de ligger en bra bit under kapacitetstaket. Och mer benägna att öka priset om de är nära kapacitetstaket.
Översatt till vårt exempel så är en salong med flera lediga stolar benägna till att anställa, medan de som inte har en ledig stol i stället drar upp priset.

Dvs när överheten eldar på skuldsättningen så leder det till viss minskad arbetslöshet och viss KPI-ökning. Om jag inte missminner mig helt så går i snitt 30-50% av ökningen i M1 till ökning av KPI.

OBS att om folk lånar och köper prylar/tjänster utomlands (t ex över internet) så leder det inte till någon minskning av arbetslöshet i landet. Att mycket produktion som skulle anställa folk nu ligger utomlands har våra genier i Riksbanken och kanslihuset väldigt svårt att fatta. Och det gäller även i USA och EU-land.
Dom har haft ganska många år på sig att justera strategin men verkar fullkomligt förståndshandikappade i den här frågan. Och inte blir det väl lättare för dom när sådana rikspuckon som Lars EO Svensson, som verkar gå på LSD på heltid, eldar på med att räntesänkning är det enda rätta.

Det som händer är bara att importen ökar och att handelsbalansen går söderut.

Nu verkar geniernas fromma förhoppning vara att kronan ska falla så mycket (och göra oss fattigare) så att de som exporterar träpinnar ska kunna sänka priset i USD (så att exporten ska minska ännu mer) och exportera mer träpinnar till lägre priser.

Har länder med svaga fackföreningar verkligen lägre arbetslöshet än länder med starka fackföreningar? Jag är skeptisk. Jag tror fackföreningarna (för det mesta) inser att man har ett intresse av att pressa ned arbetslösheten, eftersom en "armé av arbetslösa" är arbetsgivarnas bästa tillgång för att pressa ner lönerna. Fackföreningar kommer därför inte pressa på för löneökningar som bidrar till arbetslöshet, eftersom det underminerar deras egna möjligheter att faktiskt få högre löner i slutändan. Centrala löneförhandlingar underlättar denna process, eftersom chansen till free-riding av enstaka fackförbund minskar.

För övrigt är det väl inte lönekraven som gör den svenska arbetskraften så pass dyr som den är utan löneskatterna? Det får man väl skylla på politikerna i så fall och inte på facket.

Allt tyder på och inget motsäger, att arbetslöshet är ett typiskt resultat av att man ingriper för att rätta till obefintliga problem med fri marknad. - I detta fall för att man fått för sig att löner framförhandlade av intressegrupperingar skulle ge ett i något avseende bättre resultat än marknadslöner.

Samma som när man försöker styra priser på varor.

Löneskatten, alltså den andelen av bruttolönen som sätts av för att finansiera löntagarens försörjning vid frånvaro från arbetet inklusive pension, fungerar onödigtvis som en skatt vilket den inte behövde göra eftersom pengarna istället kunde fylla på individuella trygghetskapital och då uppfattas som en del av inkomsten och ge samma incitament som resten av lönen.

Har du tittat på några sådana?
Hur har arbetslösheten varit i länder som Hongkong, Singapore och Schweiz varit under åren?
Det du kommer att se är arbetslöshet som legat runt 2-3%. Det går upp lite när det blir en internationell lågkonjunktur. Det tar ett tag innan det clearas bort.

Tvärtom är man från fackligt håll tämligen oblyga med att deras strejker ökar arbetslösheten för deras medlemmar. Men dom strejkar ändå. Majoriteten av medlemmarna får ju nominell löneökning. Det är ju det som räknas.

Sedan skriker man som stuckna grisar över att staten inte gör tillräckligt för de arbetslösa. Dvs i en fackförenings ögon så är det bättre om den kan utpressa till sig löner som ligger över marknadslöner, och sedan tar staten och plundrar folket och delar ut i bidrag till de som blivit arbetslösa. Statens plundring kommer att bli mindre än den löneökning man tvingade till sig eftersom staten också plundrar andra.

I den här frågan är du extremt naiv. Ta inte det som en förolämpning utan som feedback.
Här levererar du påståenden som du inte har någon grund till. Och verkligheten visar på något helt annat.
(S) har varit ganska tydliga med att facken skulle driva upp lönerna för mycket så att det skulle skapas arbetslöshet. Därefter skulle de arbetslösa anställas i offentlig sektor. Det var en del i att förstatliga näringslivet och få bort privat ägande. Du glömmer att (S) är reformister som skulle göra Sverige till ett socialistiskt öststatsland. Numera har väl man fått ge upp på att göra Sverige till en socialistisk stat utan privat näringsliv. Den internationella konkurrensen från näringsliv i kapitalistiska stater har blivit för hård. De går ju framåt medan socialism innebär stagnation.

Det är lönekostnad per arbetad timme som har betydelse. Driver man upp nominell lön så ökar både den och löneskatterna i kronor.
Och det är inte så att facken driver någon kamp för att arbetstagarna ska få arbetsgivaravgiften i handen.

Självklart finns det ett samband mellan låg inflation/hög arbetslöshet!

När hade Sverige högst inflation och lägst arbetslöshet?


Samtidigt som Sverige hade de bästa resultatet bland skolelever? Minsta skillnaden mellan fattiga och rika? När ansågs Sverige som ett välmående land där skillnaden mellan fattiga och rika var som minst?

Jo! När inflationen var som högst!


Inflationsmålet tar död på välfärden!

På 50-talet hade vi både låg inflation och låg arbetslöshet. Varför funkade det då?

Guld och valutareserven kan ha betydelse!

Det är en klassisk uppfattning att man inte kan sänka arbetslösheten för mycket då får man inflation.
Inget gäller för evigt och absolut inte det. Nu vill de som styr ha fart på inflationen och de vill få ner arbetslösheten men de som vill detta allra mest de röda etablissemanget, har inga styrmedel. De klassiska trixet att sänka räntan fungerar inte längre.

Även om staten skulle låna enorma summor och öka statsskulden till så tror jag man får mer än måttlig effekt. Men statsskulden har man ökat på och den måste amorteras det är aldrig gratis.
Det blir som Grekland.

När alla länder samtidigt lägger 25% av sin statsbudget på att betala av på lån kan de inte stimulera ekonomin längre. Och inte höja skatterna då tar man köpkraft från väljarna och minskar handeln.

Vet inte om det prövats men om man avskriver alla skulder blåser och de som lånat ut, konkurrsar alla banker kan man börja om skuldfritt. Det är egentligen det som händer om man får igång en superinflation spararna blir av med alla sina besparingar.

Det finns många oprövade scenarier inom nationalekonomin men att förstöra förtroendet för det monetära systemet kan göra kriserna mycket utdragna och misär svält i årtionden blir konsekvensen.