Låt mig göra ett försök att författa en inledning till en ny tråd ytterligare en gång. Temat för efterföljande diskussioner är vänskap, men jag förväntar mig självklart inte att ni ska kunna hålla god ton för den sakens skull. Jag vill vidare be om ursäkt på förhand för att jag de sammankopplingar av generaliseringar jag gör nedan inte kommer låta sig vederläggas i samtliga fall.
Man behöver inte söka särskilt länge för att finna exempel på män som talar illa om kvinnors sätt att umgås med varandra. Det handlar till stor del om föreställningar om att kvinnors sätt att umgås skulle vara destruktivt på ett eller annat sätt. Tjejer skvallrar, snackar skit om sina vänner, fryser ut varandra etc.
Bortser vi ifrån den uppenbara invändningen att detta är en grundlös generalisering, och att de flesta kvinnor i vuxen ålder (i alla fall enligt min erfarenhet) tycks hantera sina relationer utan att hänfalla åt sådant här beteende, så tycks det ändå även finnas en relativt utbredd uppfattning även hos flertalet kvinnor om att detta skulle stämma. För att återkoppla till skribenten Playmates tråd så har även vissa kvinnor föreställningen att män skulle vara mer raka och ärliga, och att tjejer skulle skapa drama självmant.
Vissa feminister förklarar detta med att flickor sedan barnsben lär sig att konkurrera med varandra. En mer utförlig teori är att kvinnor konkurrerar på det sociala planet, medan män konkurrerar genom prestationer, eftersom det är enligt dessa kriterium respektive kön värdesätts. Enligt denna förklaring är kvinnors eventuella tendenser att gå bakom ryggen på andra bara ett exempel på destruktiv konkurrens på det sociala planet. På motsvarande sätt hade man kunnat betrakta brottslighet, en typiskt manlig aktivitet, som destruktiv konkurrens på det prestationsmässiga planet. Den uppenbara skillnaden är att samhället har utvecklat omfattande strukturer för att avvärja det senare.
Något annat nästan lika förekommande, och minst lika nedlåtande, är kommentarer om att kvinnors umgänge inte skulle vara meningsfullt. Det syns exempelvis i denna tråd. Tjejer shoppar och dricker kaffe ihop, pratar i telefon mm. Flera män tycks helt enkelt insistera på att de rent sociala aktiviteter som kvinnor ägnar sig åt saknar syfte, vissa tycks rentav förakta kvinnors "pratbehov". Även bland de män som inte ser ner på kvinnlig vänskap så betraktar jag det som mer sällsynt att man möts eller ringer varandra bara för att prata, det betraktas av vissa rentav som udda. Många män har en likgiltig attityd där de förväntar sig att deras vänskap ska bestå även om de inte hörs vid över långa tidsrymder.
När man ser hur det ser ut i samhället så tycks det emellertid som att mycket talar emot detta. Det är betydligt fler män än kvinnor som rapporterar att de saknar någon nära vän att tala med, något som i synnerhet påverkar äldre män, kvinnor återhämtar sig snabbare efter skilsmässor eftersom de har ett större socialt nät att falla tillbaka på osv.
Detta leder mig till min personliga poäng. Även om kvinnors relationer beskrivs som instabila och konfliktfyllda så tycks det när det kommer till kritan vara kvinnorna som har de starkaste sociala relationerna. Det är tydligt att den tid kvinnor lägger på att måna om relationer faktiskt ger avkastning i långa loppet, medan män i själva verket oftare tycks vara de som glider isär.
Vidare, om det är så att kvinnlig vänskap är mer intensiv och involverar starkare förväntningar, kan det inte vara så enkelt att de konflikter vi tycker oss se mellan kvinnor är en konsekvens av detta? Att friktionen oftast uppkommer just för att man kommer varandra verkligt nära? Jag vill här dra en parallell till kärleksrelationer, som trots att de oftast förväntas vara eviga och inte innefattar någon konkurrens parterna emellan, likväl oftast präglas av laddade gräl och utdragna konflikter. Kanske är dessa rentav nödvändiga prövningar, för att vi ska kunna finna de människor som vi kan vara tillsammans med i livets alla skeden.
Att diskutera:
Är den höjda frekvens av konflikter som många tycker sig observera mellan kvinnliga vänner i själva en konsekvens av att deras vänskap är tätare och fäster större vikt vid känslor än mäns vänskapsrelationer?
Är mäns låga intresse för relationer dem till förtret, och hur bör detta i så fall förändras? Hur kan vi få män att lägga mer energi på att vårda sina relationer?
Vad mer ni nu finner intressant, bara ni lyckas relatera det till ämnet.
Man behöver inte söka särskilt länge för att finna exempel på män som talar illa om kvinnors sätt att umgås med varandra. Det handlar till stor del om föreställningar om att kvinnors sätt att umgås skulle vara destruktivt på ett eller annat sätt. Tjejer skvallrar, snackar skit om sina vänner, fryser ut varandra etc.
Bortser vi ifrån den uppenbara invändningen att detta är en grundlös generalisering, och att de flesta kvinnor i vuxen ålder (i alla fall enligt min erfarenhet) tycks hantera sina relationer utan att hänfalla åt sådant här beteende, så tycks det ändå även finnas en relativt utbredd uppfattning även hos flertalet kvinnor om att detta skulle stämma. För att återkoppla till skribenten Playmates tråd så har även vissa kvinnor föreställningen att män skulle vara mer raka och ärliga, och att tjejer skulle skapa drama självmant.
Vissa feminister förklarar detta med att flickor sedan barnsben lär sig att konkurrera med varandra. En mer utförlig teori är att kvinnor konkurrerar på det sociala planet, medan män konkurrerar genom prestationer, eftersom det är enligt dessa kriterium respektive kön värdesätts. Enligt denna förklaring är kvinnors eventuella tendenser att gå bakom ryggen på andra bara ett exempel på destruktiv konkurrens på det sociala planet. På motsvarande sätt hade man kunnat betrakta brottslighet, en typiskt manlig aktivitet, som destruktiv konkurrens på det prestationsmässiga planet. Den uppenbara skillnaden är att samhället har utvecklat omfattande strukturer för att avvärja det senare.
Något annat nästan lika förekommande, och minst lika nedlåtande, är kommentarer om att kvinnors umgänge inte skulle vara meningsfullt. Det syns exempelvis i denna tråd. Tjejer shoppar och dricker kaffe ihop, pratar i telefon mm. Flera män tycks helt enkelt insistera på att de rent sociala aktiviteter som kvinnor ägnar sig åt saknar syfte, vissa tycks rentav förakta kvinnors "pratbehov". Även bland de män som inte ser ner på kvinnlig vänskap så betraktar jag det som mer sällsynt att man möts eller ringer varandra bara för att prata, det betraktas av vissa rentav som udda. Många män har en likgiltig attityd där de förväntar sig att deras vänskap ska bestå även om de inte hörs vid över långa tidsrymder.
När man ser hur det ser ut i samhället så tycks det emellertid som att mycket talar emot detta. Det är betydligt fler män än kvinnor som rapporterar att de saknar någon nära vän att tala med, något som i synnerhet påverkar äldre män, kvinnor återhämtar sig snabbare efter skilsmässor eftersom de har ett större socialt nät att falla tillbaka på osv.
Detta leder mig till min personliga poäng. Även om kvinnors relationer beskrivs som instabila och konfliktfyllda så tycks det när det kommer till kritan vara kvinnorna som har de starkaste sociala relationerna. Det är tydligt att den tid kvinnor lägger på att måna om relationer faktiskt ger avkastning i långa loppet, medan män i själva verket oftare tycks vara de som glider isär.
Vidare, om det är så att kvinnlig vänskap är mer intensiv och involverar starkare förväntningar, kan det inte vara så enkelt att de konflikter vi tycker oss se mellan kvinnor är en konsekvens av detta? Att friktionen oftast uppkommer just för att man kommer varandra verkligt nära? Jag vill här dra en parallell till kärleksrelationer, som trots att de oftast förväntas vara eviga och inte innefattar någon konkurrens parterna emellan, likväl oftast präglas av laddade gräl och utdragna konflikter. Kanske är dessa rentav nödvändiga prövningar, för att vi ska kunna finna de människor som vi kan vara tillsammans med i livets alla skeden.
Att diskutera:
Är den höjda frekvens av konflikter som många tycker sig observera mellan kvinnliga vänner i själva en konsekvens av att deras vänskap är tätare och fäster större vikt vid känslor än mäns vänskapsrelationer?
Är mäns låga intresse för relationer dem till förtret, och hur bör detta i så fall förändras? Hur kan vi få män att lägga mer energi på att vårda sina relationer?
Vad mer ni nu finner intressant, bara ni lyckas relatera det till ämnet.
