Hej,
Jag vet inte om det är här jag ska skriva men har problem med att jag söker problem och bråk, speciellt i förhållanden.
Jag har en pojkvän sen 4 år, vi har haft upp och ner pga av olika anledningar men många ggr har det varit jag och mina ologiska bråk.
Jag har börjat med en PMS medicin nu för jag la märke till att min PMS har bidragit till de större bråken vi har haft. Har precis börjat med medicinen och jag pratade med min läkare idag om att ha en högre dos, då min PMS fortfarande lyste genom, så det kan vara PMS..
Problemet är att jag har bråkat med alla mina pojkvänner, jag har alltid trott att det är dom det är fel på, att dom inte kan lyssna eller förstå. Jag har insett att det måste vara jag, då jag hört att dom säga att de aldrig bråkat med någon så mycket som med mig osv
Det känns väldigt pinsamt, jag är en glad och kärleksfull person, har absolut inga problem med att erkänna mina brister eller problem, försöker förstå andra osv. Det känns så sjukt och konstigt att jag blir sådär, jag tror liksom Verkligen att jag har rätt till att vara sådär.
Bråken kan handla om allt ifrån att hans tonfall och attityd låter nonchalant/elak, till att han har hjälp en person och inte kunde göra samma för mig. Det är något slags fel med mig och jag Vet det, jag ser min mamma vara likadan. Jag vet inte vart roten av mitt problem kommer ifrån, jag vet inte varför jag är sådär, jag vet bara att det hindrar mig att känna mig trygg (pga rädslan att bli lämnad så som jag beter mig) och det förgiftar relationen ibland.
I början på min PMS medicinkur gick det jättebra, men PMSen blev starkare sen. Jag tror det kan vara PMS, men nånting mer måste det vara.
Min kille säger att jag har en attityd, att jag låter kaxig och elak i rösten, och personligen ser jag inte det, jag ser bara att jag går för långt i vissa ämnen. Jag har försökt prata i lugn ton, lägga handen på hans hand för att låta snällare, har försökt låta neutral, har tagit upp mina funderingar/klagomål när vi haft en bra stämning/dålig stämning, inne/ute på promenad, jag vet inte hur jag ska göra. Många ggr är jag rädd att ta upp mina tankar/problem med honom eller något som rör oss, för det blir fel.
Jag tycker många ggr att han behöver mer tålamod och mer förståelse, men då påminner jag mig själv om att jag har bråkat med alla mina gamla pojkvänner..
Jag är desperat, jag vet inte hur jag ska lösa det här problemet. Jag är 28 nu, och jag har jobbat med detta sen jag var 16.
Jag har utvecklats jättemycket, har lärt mig lyssna, ta kritik, ge kritig, kommunicera, men jag kan fortfarande bli ologisk och mår nästan dåligt om jag inte bråkar?!
Det frigör stress typ? Jag vet inte, spekulerar nu bara. Vet inte varifrån min ilska/rädsla/whatever it is that im feeling kommer ifrån...
Jag skäms över att jag inte har kontroll över detta, det är ett pinsamt problem, jag är alltid rädd att gå in i ett förhållande för jag blir knäpp.
Kan nån hjälpa mig?
Tack
Jag vet inte om det är här jag ska skriva men har problem med att jag söker problem och bråk, speciellt i förhållanden.
Jag har en pojkvän sen 4 år, vi har haft upp och ner pga av olika anledningar men många ggr har det varit jag och mina ologiska bråk.
Jag har börjat med en PMS medicin nu för jag la märke till att min PMS har bidragit till de större bråken vi har haft. Har precis börjat med medicinen och jag pratade med min läkare idag om att ha en högre dos, då min PMS fortfarande lyste genom, så det kan vara PMS..
Problemet är att jag har bråkat med alla mina pojkvänner, jag har alltid trott att det är dom det är fel på, att dom inte kan lyssna eller förstå. Jag har insett att det måste vara jag, då jag hört att dom säga att de aldrig bråkat med någon så mycket som med mig osv
Det känns väldigt pinsamt, jag är en glad och kärleksfull person, har absolut inga problem med att erkänna mina brister eller problem, försöker förstå andra osv. Det känns så sjukt och konstigt att jag blir sådär, jag tror liksom Verkligen att jag har rätt till att vara sådär.Bråken kan handla om allt ifrån att hans tonfall och attityd låter nonchalant/elak, till att han har hjälp en person och inte kunde göra samma för mig. Det är något slags fel med mig och jag Vet det, jag ser min mamma vara likadan. Jag vet inte vart roten av mitt problem kommer ifrån, jag vet inte varför jag är sådär, jag vet bara att det hindrar mig att känna mig trygg (pga rädslan att bli lämnad så som jag beter mig) och det förgiftar relationen ibland.
I början på min PMS medicinkur gick det jättebra, men PMSen blev starkare sen. Jag tror det kan vara PMS, men nånting mer måste det vara.
Min kille säger att jag har en attityd, att jag låter kaxig och elak i rösten, och personligen ser jag inte det, jag ser bara att jag går för långt i vissa ämnen. Jag har försökt prata i lugn ton, lägga handen på hans hand för att låta snällare, har försökt låta neutral, har tagit upp mina funderingar/klagomål när vi haft en bra stämning/dålig stämning, inne/ute på promenad, jag vet inte hur jag ska göra. Många ggr är jag rädd att ta upp mina tankar/problem med honom eller något som rör oss, för det blir fel.
Jag tycker många ggr att han behöver mer tålamod och mer förståelse, men då påminner jag mig själv om att jag har bråkat med alla mina gamla pojkvänner..
Jag är desperat, jag vet inte hur jag ska lösa det här problemet. Jag är 28 nu, och jag har jobbat med detta sen jag var 16.
Jag har utvecklats jättemycket, har lärt mig lyssna, ta kritik, ge kritig, kommunicera, men jag kan fortfarande bli ologisk och mår nästan dåligt om jag inte bråkar?!
Det frigör stress typ? Jag vet inte, spekulerar nu bara. Vet inte varifrån min ilska/rädsla/whatever it is that im feeling kommer ifrån...Jag skäms över att jag inte har kontroll över detta, det är ett pinsamt problem, jag är alltid rädd att gå in i ett förhållande för jag blir knäpp.
Kan nån hjälpa mig?
Tack
