vad är syftet med att skriva ut starka mediciner om man ändå kommer att bli beroende?

att bli beroende av lyrica, xanor eller stesolid... varför skriver läkare ens ut skiten om man ändå kommer att, med största sannolikhet, att fastna i beroende?

Hur många hamnar i beroende av de som testar detta?

Om man tänker sig hur många som tar dessa medel och jämför med hur många tablettmissbrukare jag stötte på i psyk i somras så är det ju inte många, men kan man dra den slutsatsen att de allra flesta 99% lever normalt med dagligt intag stesolid?

Eller hur ska jag förhålla mig till det?

För att medicinen hjälper emot ångest?

Istället för att patient ska ha ångest, sedan hamna i depression för att slutligen begå självmord så är det nog bättre att patienten hamnar i ett beroende av tabletter. Ifall ångesten inte går att bota på annat sätt.

ja, det förstår jag, det hjälper effektivt mot ångest, men om ett tag så blir man beroende, behöver fler och fler tabletter och när man inte tar det så får man ju ökad ångest, sedan vid utsättning, ännu mer ångest, och att sluta helt, ja, ångest... ?

Hur ska man lösa problemen annars? Det finns nog inte så mycket att göra än att ta till tabletter.

För att alla bli inte beroende, man ska bara ta den vid behov.

Jag är (var) ju hellre beroende än död, tror de tänker likadant...

Tror de flesta som tar de på daglig basis är beroende men märker det inte förren de slutar..

+1 benso som skall användas vid behov. Finns ingen chans till tolleransutveckling och beroende om man håller sig till terapeutiska doser med rimlig tid imellan intagen

huruvida man fastnar i beroende beror på hur man använder medicinerna.

Har sagt det många gånger tidigare men benzo och benzoanaloger är finfina mediciner för kortvarigt bruk eller någon enstaka gång då och då men dagligen dosering betyder nästan alltid beroende av mindre eller större svårighetsgrad.

Syftet är väl att hjälpa en människa i kris så det inte blir värre. Mediciner kan ju göra att vardagen flyter på någorlunda, när man sedan orkar med så får man ta tag i de problem som gör att man mår dåligt. Tycker man ska se det som en tillfällig nödlösning. Att finna den där orken att ta tag i sina problem kan ta ett tag dock.

Har själv varit inom Psykiatrin i mer än ett decennium och testat allt mellan himmel och jord.

Det finns mycket skit man får gå igenom farmakologiskt(om man nu mår kroniskt riktigt dåligt)
de flesta man går igenom är bara skit men man måste det ibland för att se om de svagare fungerar eller inte.
De flesta läkare(hoppas jag iaf) vill nog inte att patienten blir beroende och tar då de svagare preparaten först för att se om de hjälper först mot patientens besvär.

Vid vissa tillstånd MÅSTE man skriva ut beroendeframkallande medicin som även kan klassas och användas som narkotika. Varför? Jo för att inget annat fungerar!!

Har själv några beroendeframkallande mediciner jag verkligen behöver ibland, inget annat fungerar och jag har gått igenom nästan allt på den fronten.

Hellre medicinerad och fri att göra vad du vill i ditt vanliga liv, än ständigt handikappad och begränsad.

Jag har ätit 4 mg Iktorivil (clonazepam) varje dag i ca 13 år, känner dock inget av de, men jag har aldrig någon ångest längre. Men visst slutar jag med dem i typ 3-4 dagar så märker jag ju att jag är beroende av dem. Som tur är har jag inte utvecklat någon tolerans mot de. Dvs. att man hela tiden måste öka dosen för att få effekt.

Har även haft Imovane (zopiklon) i några år. Först fick jag utskrivet vid behov, men nu skriver min psykiater 1 tablett varje kväll. Men de känner jag ingen abstinens av om jag är utan.

Mest för dravlet som kommer med detta, efter 1-3 veckor är beroendet borta.
Men sjukvården ser det som skada/nytta, risk för dem, vinst för dig och dem...etc... De är bara politiker.