Filosofi kan inte existera utan sanning.

Sanning verkar vara något som ej existerar.

Slutsats:
Filosofi är beroende av sanningar.
Eftersom ingen sanning bevisats sann i existens,
då existerar inte filosofi heller.

Kärleken till drömmen om sanning må existera.

Du tycks ju anse dig ha funnit en sanning, nämligen den att inget påstående har bevisats vara sant.

För övrigt bör du ställa upp din argumentation på ett annat sätt. I följande förslag följer åtminstone slutsatsen (P står för premiss och S står för slutsats).

P: Bevisade, sanna påståenden är en förutsättning för filosofins existens
P: Inget påstående har bevisats vara sant
S: Filosofin existerar inte

Problemet är dock att du inte på ett begripligt sätt redogjort för varför de två premisserna skulle vara sanna.

P: Det finns ingen bevisad sanning för något. Allt lutar åt att vara ursprunget ur axiomer.
P: Allt är ur axiomer.

Filosofi är direkt bundet till sanning och våra försök till sanning.
Allt verkar i slutet bli sunt förnuft och inte sanning.

Finns inte sanning, så kan inte heller satser som förnekar sanning vara sanna. Klassisk paradox.

Då är filosofi meningslös och existerar inte mer än som meningslöst?

Du är väl medveten om att det också finns empiriska s.k. sanningar, som inte är beroende av axiom?

Dessutom missförstår du ordet filosofi, som betyder "kärlek till kunskap". Att filosofera är att försöka nå större förståelse om vår värld och vår plats i den, det krävs inga "sanningar" för att praktisera detta. Filosofi är bundet till förståelse, egentligen försök till förståelse.

Att påstå att sanning inte kan existera är ju också ganska högmodigt, hur kan du vara säker på att vi inte i framtiden lyckas utveckla vårt tänkande och våra mätmetoder så långt att vi deduktivt kan nå fram till helt säkra utsagor?

Ge mig ett enda empiriskt bevis : )

Att oändligt många gånger få samma resultat är empire.

Du påstod att ALLT är urpsprunget ur axiomer, vilket är falskt. Empirisk kunskap kräver inga axiom, endast observation.

Jag är inte högmodig.
Jag är ganska kritiskt lågmodig

Man måste i vart tillfälle granska påståendens natur av sanning.
Har länge funderat över hur fan politiker kan existera med sina påståenden som inte kritiskt granskas av anhängare.

Vi kan aldrig veta om något existerar utanför oss själva utan att först anta att våra sinnesupplevelser faktisk observerar en yttre verklighet och att denna förhåller sig just så vi erfar den. "Den naturliga inställningen" som Husserl skulle sagt. Ett minne av en erfarenhet är väl dock också en slags kunskap även om den inte motsvarar ett yttre förhållande.

Dock undrar jag lite hur TS ser på sanningsbegreppet som relativt konventioner. Ofta används det mer explicit just inom filosofin; "ponera att....".

Konventioner är praxis efter upplevesler som andra har.
Detta bär ingen sanning. Dessa bär konventionella erfarenheter.
Genetik och hjärna till natur är anpassad till sin natur. Dessa fungerar väl ihop.
Dock berättar dessa intet om vad som är, i mer att de fungerar ihop.

Vi behöver inte vara säkra på en yttre verklighet för att göra empiriska observationer.