Min vän vill nog inte leva mer, och det låter logiskt sjukt nog.

TS här,

Wow, tack så mycket för allas svar, vissa mer givande än andras

Jag förstår hur många tänker gällande att hon "är dum i huvudet", "man kommer ändå dö någon gång" osv. Problemet är nog att dom som skriver det inte är inne i hennes depp/svacka, så då förstår man det nog inte på samma sätt.

Jag gillar alla förslag, många är väldigt bra, speciellt att om man ändå ska dö kan man göra något livsfarligt och vettigt tills det är slut.

Läkare och mediciner har hon varit hos och tagit, tror jag, ganska säker.

Är det en bra idé och berätta för henne om att jag skapat tråden och låta henne läsa era svar?
Många av er har ju egna erfarenheter och så?

Eller ska jag sammanställa en lista av alla saker ni skriver?

MVH Umadbroski

Känns som att hon borde göra några drastiska ändringar i sitt liv för att kunna känna sig levnadsglad igen. Kanske känner hon sig låst i jobbet eller i sin rellation?

Har själv svårt att förstå hur folk kan vara så nöjda och lyckliga. Jag har liksom henne svårt att se det positiva i dem små vardagliga sakerna och känner mig tillfreds bara några veckor om året då jag är på semester. Jag vill inte ta livet av mig men jag skulle liksom inte ha någonting emot att få somna in lugnt och stilla i drömmen för att få slippa höra den där jävla väckarklockan dan därpå.

Kan känna igen mig i din vän TS, jag har haft tankar om livet i hela mitt liv och kommer också ha det till den dagen det är min tur att dö. Men tills dess kan jag bara acceptera att jag finns här och utvecklas till något bra. När jag ska dö, då är det iaf inte jag själv som valt det..

Brukar vara som lyckligast när jag får bygga saker och vara kreativ, vi har alla nått som stimulerar den gråa hjärnmassan och får oss att känna livsglädje. Det gäller att hitta de sakerna! Tala om det för din vän, ta med henne så att hon får utforska sina intressen och göra nått som hon känner givande! Klättring, paddling, pingis, tennis, simning, programmering, svetsning... va fan vet jag, bara det släpper lös lite endorfiner!

Lite OT men jag brukar känna en viss lukt, denna lukt skapas i min hjärna i samband med lyckorus... det är svårt att förklara men denna lukt brukar förstärka hela min själ och är raka motsatsen till depression. Kan tyvärr inte styra över det där själv... men när det händer, då är det säkerligen starkare än någon typ av drogrus (enbart brukat alkohol).

Jag har hela min uppväxt sett mig som en enstöring, eremit och ensamvarg. Men nu när jag är äldre har jag insett hur mycket jag vill känna tillhörighet, att betyda något för andra och att bidra med glädje och nyfikenhet på livet.

Och för att ändra min bekvämlighet hemma i soffan har jag valt att utbilda mig till yrkesdykare där jag hoppas få utmana och testa mina gränser! I framtiden ska jag dyka på stora djup, svetsa, borra, inspektera och reparera på havets botten... hur ballt är inte det?

Ja anpassningsbar är nog ett bättre ord än stark, men samtidigt så är det ju den största och starkaste krokodil som får föröka sig, än fast den mindre krokodilen är precis lika anpassningsbar.
Dom mest anpassningsbara djuren har störst chans att överleva och bland dom är det precis som vanlig den som har bäst gener är den som får knulla.

Finns många som påstår att kakerlackor kommer att överleva männskligheten, betyder det att dom är smartare än oss? 99% av alla djur är fullständigt blåsta i skallen så intelligens kan ju knappast ha nån större bedydelse när det gäller överlevnad.
Krill och myror är dom vanligaste djuren på jorden men det finns väl ingen som ens skulle fundera på att kalla dom smarta?

Vi människor tror att vi skulle ha en större chans att klara en massutrotning än vad dinosarierna hade. Men bland samma människor så tror en majoritet på en "gud" vi har lätt för att tro på sånt vi inte vet nått om.


Att vi ska leva monogamt är en religös konstruktion, det finns några fåglar som gör det men inga andra apor.

Vad är det gemensamma behovet som alla djur har? allt från människor till maskar och myggor?
Vad gör en dagslända under sin dag i livet? Att skapa en avkomma är det ultimata målet för alla djur.
Alltså är det livets mening, hade vi inte haft det som mål så hade livet tagit slut.

Det också, men evolutionsbiologer har föreslagit det jag nämnde som en eventuell orsak. Fast det är såklart svårt att pröva sådana hypoteser. Värt att nämna är att andra primater inte behöver se efter sin avkomma riktigt lika länge.

Även om wikipedia inte är den säkraste källan så är det omnämnt här:

http://en.wikipedia.org/wiki/Biological_basis_of_love


Skillnaden är att människan kan fatta mer sofistikerade beslut då vi har förmågan att reflektera över hela spektaklet. För, som jag skrev i en annan tråd; det är ju föga meningsfullt i någon vidare bemärkelse, utan blott en beskrivning av en mekanisk process som uppkommit och kommer att fortlöpa under X antal år, där X < ∞.

Men visst, de flesta kommer att skaffa barn och bilda familj, samt göra detta till en källa av meningsfullhet -- det ligger trots allt djupt rotat i vår biologi. Det jag tycker är märkligt är att hyfsat många människor med genomgående pessimistisk syn på världen väljer att skaffa barn. Då har man ändå tagit fasta på att livet knappast är värdigt, men väljer trots det att skapa nytt liv.

Livsbejakande optimister är en annan femma, då de ser tillvaron som något bra, varpå man inte kommer längre än de gustibus non est disputandum: alltså, en fråga om smak vilken ej går att nå konsensus kring. På samma sätt som att vissa tror på Gud (majoriteten än idag) och andra inte. Det är inte rationellt, men folk gör det ändå.

Men titta på dom beslut som vi gör, en majoritet tror på en gud. Sen har vi IS, al quida, kkk, bloods, MS-13 och alla andra destruktiva grupperingar.
Folk blir dödad varje dag för att nån annan kan tjäna lite pengar på det. nations ledare som stalin och pol pot dödar miljoner av sin egen befolkning bara för att dom tycker det är en bra idé

Människan är inte så smart som vi tror den enskilda människan är oftast väldigt korkad. Att vi har utvecklats beror på att en på miljarden har fötts lite smartare och uppfunnit nått bra och sen skrivit ner hur man använder den uppfinningen.
Om du själv hade blivit skickad 500 år tillbaka i tiden, hade du haft något att bidra med då? skulle du ens kunna göra upp en eld?

E=mc2 vad hade det betytt för 500 år sen?

Ditt andra stycke, det beror på att livets mening är att föröka sig.
Vi har det i våra gener så även dom dumma och olämpliga gör det. tom jag har gjort det :P
Det sker även i djurvärlden där hanen håller sig med ett harem, honorna är otrogen så fort dom kan för att få in nya gener i sin avkomma.
En lejonhane som tar över en ny flock dödar ju alla barn bara för att honorna ska bli motagliga lite tidigare så dom kan föra hans gener vidare.

Vi människor är inget annat än djur och det finns djur som har levt i flera hundra miljoner år längre än människan. Så inteligens har inget att göra med livsviljan.
hade inte livets mening varit att föra sina gener vidare så skulle jorden varit livlös idag.

Ja, att det existerar så enormt mycket lidande, orsakat av både människan och naturen, är en stor anledning till varför jag ser livet som problematiskt etiskt sett. Meningslöshet kombinerat med ve och vånda kan förmå vem som helst att bli beklämd.


Vad har det här med ämnet att göra?

Det är helt riktigt att en liten minoritet människor har ordnat så att tillvaron är underlättad för oss andra drönare. Som Ludwig von Mises skrev i ett brev till Ayn Rand:

You have the courage to tell the masses what no politician told them: you are inferior and all the improvements in your conditions which you simply take for granted you owe to the effort of men who are better than you. If this be arrogance, as some of your critics observed, it is still the truth that had to be said in the age of the Welfare State.



Skrattade lite åt "tom jag har gjort det :P" måste jag erkänna.

Ja, alltså min poäng var att fortplantning är rotad i instinkter snarare än något annat: det finns inga rationella skäl till att vilja vare sig fortsätta leva själv, eller till att vilja påtvinga existensen på oskyldiga ofödda. Det är enbart emotionellt grundat och, om man köper den argumentation jag haft tråden igenom, inte eftersträvansvärt: i grund och botten är existensen en börda.


Eftersom att det är så evolutionärt gynnsamt att dräpa konkurrerande hannars avkomma har honorna utvecklat en evolutionär motstrategi -- allt för att spara energi -- som innebär att de får missfall ifall en ny hanne blir patriark. Jag tycker att det säger det mesta om hur universum och livets gång är strukturerat: naturen premierar ytterst alltid hänsynslöshet och brutalitet. Kalla mig blödig, men bara det ser jag som ett skäl att vända sig från tillvaron.


En livlös planet väntar i framtiden och fram tills dess kommer en hop evolverande organismer att plåga och plågas: äta och ätas. Ur ett kosmiskt perspektiv har jag svårt att se någon värdighet alls i en sådan tillvaro. Är det inte rätt absurt, rent ut sagt illvilligt, att den enda källan till näring är att tugga i sig en avlägsen släkting?

För den som vill ha en mer utförlig argumentation för varför man egentligen borde ta livet av sig omgående -- eller åtminstone vill få en pedagogisk förklaring till varför existensen är genomgående usel -- så rekommenderar jag varmt den här boken, här i ljudboksformat.

Studies in Pessimism (Audio Book) 01 -- On the sufferings of the world.

Samtliga kapitel, vilka är essäer tagna från Schopenhauers Parerga, finns i engelsk översättning på YouTube.

Egentligen är det slutsatser som vem som helst kommer nå som studerar tillvaron tillräckligt noga.