Hur många organisatoriska enheter skall det finnas och hur små skall de vara?

Grundtanken i libertarianism torde kunna sägas vara att fysisk aggression mot person eller egendom alltid är oacceptabelt och rättfärdigar självförsvar i nödvändig och tillräcklig omfattning. Utifrån denna princip förkastar man staten med dess pådyvlade regler och förordar ett frivilligt organiserat, decentraliserat samhälle.

Etatister menar att den som inte finner sig i den så kallade demokratiska ordningen och de lagar och regler den resulterar i, helt enkelt får flytta om tillvaron upplevs som alltför odräglig. Mig veterligen har libertarianismen i huvudsak två argument mot detta, i form av två problem, nämligen:
1) Det finns inget (beboeligt) område som inte står under statlig kontroll;
eller kanske snarare
1') Det finns inget (beboeligt) område som inte står under samma lagar och regler som man försöker fly undan;
samt
2) Man skall inte behöva överge sin fasta egendom, sin familj och sina vänner.

Om ett samhälle får lov att organisera sig frivilligt kan man hävda att det uppstår en mångfald av olika organisatoriska enheter med olika jurisdiktioner i önskvärd omfattning, så att problem 1') inte gäller. Dock torde det med stor sannolikhet vara så att individuella preferenser gör att det inte finns någon organisatorisk enhet som passar en perfekt; om all mark står under någon organisatorisk enhet tvingas man således kompromissa. Mångfalden av organisatoriska enheter och jurisdiktioner avgör hur mycket man måste kompromissa och i vilken utsträckning problem 1') gäller.

För den som bor i en viss organisatorisk enhet men kommer till insikt om att dess förhållande inte passar honom, kommer naturligtvis problem 2) också att aktualiseras. Speciellt är detta ett problem för de som föds i en viss jurisdiktion som inte passar dem. Storleken på de organisatoriska enheterna (och även deras mångfald) avgör i vilken utsträckning problem 2) gäller; om det räcker att flytta några kilometer för att hamna i ett organisatoriskt område som passar en bättre, behöver man knappast överge sin familj och sina vänner (men dock sin fasta egendom).

Vad har ni för tankar om dessa funderingar? Är ett decentraliserat och frivilligt organiserat samhälle fundamentalt annorlunda mot ett som är underordnat staten, eller är det bara (dock i ganska stor omfattning förstås) graden av frihet som skiljer?

Välformulerat och intressant inlägg! Men du ser ut att bara fokusera på territoriell panarkism, eller territoriell libertarianism - en värld med en massa fristäder och stadsstater. Om man istället utgår ifrån att man kan knyta sig till en organisation extra-territoriellt - oavsett var man står någonstans - kommer det bli ännu enklare att hitta gemenskaper som bättre passar en själv. Och lösningen på (2) blir jättelätt, man bara stannar där man är.

Den här (extra-territoriella) panarkismen kanske inte skulle finnas överallt i samhället. Vissa små öar skulle finnas där det bara finns en stat (med en domstol och kanske bara en försäkringskassa).

Ett samhälle med rätt att etablera fristäder bara man äger marken skulle vara väldigt annorlunda dagens, iom att det skulle finnas så många fler alternativ för vilka lagar man kan följa. Och det skulle ge upphov till en annan dynamik i hur vi kan förstå hur väl en politik fungerar och i hur man väljer en politik. Val skulle bli relativt oviktiga i en värld där man direkt kan välja var man skall bo.

Ett samhälle med rätt att välja jurisdiktion oavsett var man bor skulle vara ännu mer annorlunda än dagens, eftersom det gör valet att leva med en viss politik ännu enklare.

När det gäller storlek, så tror jag att vissa saker kommer att vara globala (som organisationer för att ordna försäkringar, några skolor, rättsvisa). Annars tror jag inte det blir en större förändring (vi lever ändå mestadels i en värld av marknader).

Tack!

Jo, du har förstås rätt i många strukturer och organisationer kan verka oberoende av geografisk ort. Frågan är dock i vilken utsträckning detta kan gälla lagar och regler. Exempelvis torde det svårligen kunna gälla för många av de lagar som reglerar brott mot fysiska personer, eftersom en potentiell förövare då måste hålla reda på vilken jurisdiktion det potentiella offret lyder under. Detta skulle kunna handla om sådant som hur man får klä sig på allmän plats och vad man får lov att yttra eller på annat sätt uttrycka.

Man kan också fråga sig hur det skulle bli med rätten att etablera fristäder. Det är osannolikt att folk i någorlunda tätbebyggda områden skulle acceptera att deras grannar bryter sig loss från en viss organisatorisk enhet och ingår i en ny eller skapar en egen enhet med egna, kraftigt avvikande regler. I städer är det närmast otänkbart och i stora städer blir resultatet således att miljontals människor får inordna sig under en viss organisatorisk enhet och en viss jurisdiktion, eller lämna sin egendom och sina bekanta.