Leder Drivhuset, Ung företagsamhet mm till icke-skattefinansierade jobb i Sverige?

När jag gick på universitetet försökte jag starta eget, men insåg efter ett tag att det inte var värt ansträngningen. Vill man stanna i Sverige är det kan man lika gärna softa på ett slappt jobb i den ofantliga sektorn.

Nyligen var det ett event som anordnades av Ung Företagsamhet, Drivhuset mm där diverse nya företagare presenterade sin verksamhet. Jag gick dit för att se hur det stod till med den yngre generationen.

Nästan alla verkade lyriska, men det slog mig att så många av verksamheterna riktade sig till ofantlig sektor. Personaluthyrning av sjuksköterskestudenter till de kommunala boendena, personaluthyrning av lärarstudenter till skolorna osv. Hygienprodukter till ålderdomshemmen.

De verksamheter som riktade sig till konsumenter handlade om att beställa saker i låglöneländer och nästan helautomatiskt sälja dem via nätbutik till Sverige. Knappast något som skapar nya jobb i Sverige.


Så hur ligger det egentlgen till? Hur lönsamma är egentligen alla "entreprenörsfrämjande åtgärder" när det gäller att skapa icke-skattefinansierade jobb i Sverige?

Det finns såklart många projekt och aktiviteter som inte leder någonstans medan andra projekt som kanske har betydligt lägre budget leder till stor framgång.

Sådan här aktivitet är lite som grundforskning. Det är svårt att peka på att just den enskilda insatsen leder till just 'det där företaget'. Det är därför svårt att göra kvalitetsbedömningar men inte desto viktigare att det görs.

Jag vet t.ex att det satsats mycket pengar på kvinnligt företagande men ofta med tveksamma uppslag. Effekten har varit att kvinnliga studenter på högskolor kunnat åka på spa och fått med sig en fin morgonrock hem utan att de kanske lärt sig särskilt mycket mer om hur man startar och håller igång ett företag. Kanske har de knutit några viktiga kontakter som de har nytta av men det var åtminstone inte projektets huvudsyfte.
Som sidoeffekt blev såklart många unga män på samma högskolor sura för att de bara fick gå på öppna föreläsningar om redovisning från företag som i själva verket ville ha studenterna som kunder.

Det finns mycket bra med sådan här verksamhet men som alltid måste den kunna granskas med. Jag skulle dock vilja påstå att de flesta av dessa stiftelser som bedriver denna verksamhet gör det förhållandevis bra. För kommunerna är det nog ett väldigt billigt sätt att nå verksamhetsmål på jämfört med om de själva skulle anställa och organisera detta på. Drivhus och Nyföretagarcentrum har ofta en närmare kontakt och större genomströmning med studenter och nyföretagare inte minst bland sin egna personal.
Kommunerna blir lite mer av 'betonghäckar' och det behöver inte vara något negativt med det om de ägnar sig åt kontroll, stöd och utvärdering där det ofta är bättre med erfarenhet och goda dagliga rutiner än experimentvilja och nyfikenhet.

Det jag vänder mig mest emot är just synen på nyföretagande som något som ska komma ut ur projekt. Företag bildas spontant när förutsättningarna är de rätta. De företag som grundar sig i projektpengar och inte genom betalande kunder överlever inte på sikt.

Hur ska företag överleva på sikt i en kommun som består av betonghäckar?

I min kommun är det många som fantiserar om "ett bilfritt centrum" vilket gör det allt svårare för verksamheter i centrum att överleva när folk åker till köpcentret istället.

IKEA ville bygga ut köpcentret med ett varuhus, men kommunen ställde massa villkor så de stack till grannkommunen istället som var betydligt mer tillmötesgående.

Finns det någon statistik? Speciellt intressant vore det att få veta hur många företagarprojekt som slutar med att företaget flyttar utomlands. Estland och Malta verkar vara en favorit.

Jag tror att det till viss del är ett svenskt fenomen. Det ska ordnas, organiseras, curlas, diskuteras, kvalitetscertifieras, redovisas etc.

Grunden för företagande är att man tillfredsställer ett behov och att det finns nån som vill göra det.
Om vi tar en by i nåt u-land. Man har några bilar. De behöver underhållas. En del saker klarar (eller hinner) man inte själv, då ber man om hjälp. Nån känner av olika anledningar för att hjälpa till. Man tager vad man haver, t ex en stålgalge, rätar ut den och ersätter en (genomgående) bult med den genom att linda den några gånger genom hålet. Bilen går (ett tag till). Fler och fler vänder sig till hjälparen och till slut är hen byns mekaniker och skaffar på sig mer verktyg och delar. Case closed.

Man kan ta fler exempel: T ex en som tycker det är trevligt att ha gäster och bjuda på fika, till slut så har det utvecklats till ett fik eller matställe. Nån eller några bidrar med råvaror och bröd och blir bonde, slaktare och bagare. Case closed. Eller nån som är händig med hammare, såg och hyvel och blir snickaren. Case closed.

Det typiskt svenska ser man även i andra t ex västerländska länder. Men man har där en mer pragmatisk syn på vad ett företag är och jag tror att man sätter den sociala biten mer främst. Dvs att det handlar om människor som behöver ett problem löst och att lösningen sker människor emellan än via ett överordnat organ i en struktur.

Visst är Sverige framgångsrikt, men samtidigt är vi ängsliga trygghetsnarkomaner med en inflatorisk övertro på, och jakt efter rättvisa och att allt ska vara rätt enligt konstens alla regler.
Sen så lägger vi energi på fel saker; t ex rakat eller orakat under armarna. Jag menar, sånt borde vi ha klarat av för länge sen.

Jo, det är nog en kvarstående effekt av att Sverige tidigare var ett så rikt land. Vi har haft lyxen att kunna lägga en stor del av vår energi på att administrera arbetsuppgifter istället för att utföra dem.

Sk "U-länder" där man faktist jobbar kommer att gå om Sverige på sikt.

Det du skrev om U-länder påminde mig även om att Sverige är väldigt teknikfixerat. Många politiker verkar drömma om att alla ungdomar ska gå på högskola och starta higtechföretag. Yrkena du räknar upp mekaniker, krögare, bonde, slaktare, bagare, snickare passar inte in i vårt "moderna" samhälle.

En ensamföretagare som sysslar med något hightech är en "driven entreprenör" medan en resturangägare som kan försörja 5 anställda är tämligen ointressant.