Hur sätter ni skräck i människor?

Är 2 meter lång och väldigt muskulös med den mörkaste röst någonsin. Ökänd för kriminalitet pga väldigt grova brott i tonåren och stämplad som mafia familj.

För sätta skräck i folk så är det bästa att ta reda på allt om dem. Man ska kunna namnge deras barn, familj när de går till jobbet och vilken väg de tar.
Hacka deras FB och läsa alla loggar.
Sen bara säga så lungt och iskallat "Är du säker på att du vill vara involverad med mig?"

Har alltid lyckats med detta, ingen som vill bråka med någon som kan ALLT om dem och deras liv och är ökänd för våldbrott och rykten om folk som har "försvunnit".

Som du säger.

Bara att nämna arbetsplats eller vad personen gjorde i helgen så har du denne på plats.

Bra att du avslöjar ditt tillvägagångssätt och vem du är på fb. Då behöver ju inte andra bli så rädda om du dyker upp. För då vet dom att du har en plan, en image och spelar en charad. Det var inte så jävla smart nä. Sök hjälp för dina narkotikaproblemet är mitt råd. Då behöver du inte hota dig igenom livet.

Jag berättar vad jag jobbar med.
Sen flyr de.

Jag brukar försöka vara trevlig. Folk flyr för sina liv.

Tvärtom, jag får anstränga mig rätt ofta för att inte verka "läskig" (förutom möjligtvis på Flashback, men det är en annan historia) och har därför genom åren utarbetat flera strategier för att flyga under radarn på människor. När jag var i mina yngre år fick jag ständigt höra både från andra och genom ryktesvägar att min blick kunde uppfattas som "obehaglig". Jag insåg sällan vad de menade, jag fick för mig att jag hade någon speciell ögonfärg eller liknande eller att mitt ansiktsuttryck kanske betraktades som "elakt", "surt", etcetera... Men i takt med att jag blev äldre började jag förstå (utöver flera faktorer) att det var någonting "obehagligt" i min ögonkontakt med människor som inte kunde tas ner på något fysiskt plan, då mitt utseende var väldigt alldagligt.

Alldeles i början förstod jag inte vad de menade med ordet "Obehagligt" (därav parenteser) och tog reda på det. Sedan tittade jag mig själv i spegeln och såg ingenting defektivt. Men jag pratade med andra som hade lagt märke till någon defekt men jag fick sedan reda på att min blick inte matchade min s.k. sinnesstämning. Och ännu senare insåg jag att jag hade en tendens att stirra på folk, vilket i sig skapade en osämja bland andra. Jag observerade ju bara. Och det är något jag var bra på, alltid, att observera andra människor och deras beteenden.

Än i dag har jag svårt att förstå konceptet "obehagligt". Det enda som jag kan dra några paralleller till det är om jag skulle få en kroppsdel avskuren eller på ett eller annat sätt känna fysisk smärta. Eller förhöjda doser adrenalin/dålig sömn, trötthet. Men det andra definierar som obehagligt känner jag definitivt inte igen mig i.

Men jag vet att andra går igång på det, så jag väljer att titta bort (vana) men har fortfarande problem med att "styra sinnesstämningen" med blicken, vilket tydligen verkar skapa irritation. Vilket gör mig irriterad, eftersom jag helst vill gå under radarn, vilket misslyckas ibland, därav frustrationen.

Enda gången jag vill sätta skräck i andra människor (och gärna gör det, utan problem) är om de inte vill lämna mig ifred.

"Akta så inte #metoo kommer och tar dig", har blivit en grej hos mig. De flesta har ju "lik i garderoben" när det gäller beteende mot kvinnor så man får en lite häpen reaktion.

Som någon tidigare nämnde, vet du något om personen så kan det vara väldigt effektivt. Påpeka att du vet var deras nära / kära brukar hålla hus. Då blir det väldigt verkligt och de förstår att det kan finnas konsekvenser för deras beteende. Lågt men effektivt.

En gång för några år sedan satt jag på bussen en varm sommardag hatar sommaren ibland för jag har stor ångest och svettångesten kan göra mig skiitförbannad. Iallafall så satt jag på en sittplats bak i bussen dem 2 sittplatserna där det är ett ''genomskinligt'' fönster precis vid sista ingången i bussen. In kommer typ 13åringar? Så är där en utav dem en kaxig jävel en tjockis som håller på och skriker och tror sig, han han står precis framför det fönster mitt emot mig. En hållplats går och han motar av en äldre svensk kvinna att det är fullt och hon inte ska komma in, men han släppte in henne var redan jävligt irriterad på det. Sedan kollar han mig rakt i ögonen och då kände jag lill killen ville testa mig fick flashbacks från min kusin som också var en elak liten jävel som försökte mobba folk om han kunde. Då iaf så satte han igång jävlen i mig och jag tänkte ''döda'' fick nog tunnelseende då, såg bara honom hade dödlig blick släppte den inte från han sen hans lilla tjejkompis som satt bredvid mig blev rädd alla hans poalre sa - shiit. Så han backade blev knäpptyst satte sig ner i en stol snett emot mig , han började typ stamma fick inte ut nått ur sig. Helt magisk upplevelse gjorde han så jävla skrajj men , det är ju för jag hade agerat hade han sagt något hade han ''dött'' på riktigt i min hjärna. Så för att skrämma någon behöver man inte säga något men man måste mena det folk känner av , om man är äkta. Sen kan man säga att det hjälpte att jag är 196cm 110kg stor och starkt byggd kan någon säga. Men har varit med om situationer då folk inte bryr sig om ens läng eller storlek dem kör på ändå så det betyder inget. Villa du verkligen skrämma någon måste du mena det. Men rekomenderar inte att du gör detta för det är bara råttor som skrämmer oskyldiga gör så på personer som tror sig istället , se det som en samhällstjänst att sätta lite ödmjukhet i kaxiga personer så ser jag det.

Jag var typ 10 år och höll i en groda med min kompis, ja råkar kasta grodan och en bil kommer och den splashar mot rutan. Ut kommer en stor skinskalle som var skogstokig och började jaga mig. Jag sprang för mitt liv och han ropar:

"jag ska skära upp dig från buken och upp" - när han jagar mig.

Jag kom undan. Men den var rätt otrevlig. Jag tror faktiskt att han menade det han sa.

Jag brukar säga mina ärliga åsikter om vissa saker, t.ex. i existentiella frågor. Då blir de åtminstone illa till mods.