Hur gör ni med kärleken?

Jag undrar hur ni gör när ni tex är singla, försöker ni hitta partner, är ni kapabla till det

Jag själv känner att jag inte har nått behov, mår för dåligt för att leta, skulle jag hitta nån så vet jag inte om jag kan erbjuda så mycket, har ingen sexlust heller pga mediciner.
Ska man leta efter nån som också är sjuk?

Varför ska du leta efter en partner om du inte känner något behov?

Att du tänker på det bevisar ju att du faktiskt saknar det.

Jag gör väl ingenting åt att var singel egentligen, låter det komma som det gör istället.

Vad TS känner behov för eller inte är knappast relevant utifrån diskussionsunderlaget. TS öppnar upp med en frågeställning och undrar hur andra gör/fungerar. TS klargör ju att denne ej känner behov av den typen av social interaktion. Det handlar om hur andra med psykiatriska problem tacklar vardagen när det kommer till kärlek och relationer och är troligen tänkt som en diskussion kring ämnet, snarare än att TS skulle känna något större behov av kärlek, i form av en partner.

Tycker själv att det är en intressant frågeställning, även om jag skulle anses relativt frisk, och faktiskt har en partner. Dock har jag, som många andra, mått dåligt psykiskt tidigare i mitt liv. Självklart kan sociala relationer, särskilt i form av partners, bli mycket lidande och frånvarande om man mår dåligt.

Om jag mådde psykiskt dåligt så skulle jag börja med att läsa lite grundläggande psykologi för att därefter läsa litteratur som mer specifikt behandlar det jag har problem med. Jag skulle med andra ord börja med att försöka må bättre genom behandla mig själv.

Men om du hade ett biologiskt fel och det ända som hjälper är en fungerande medicin, men medicinen du äter funkar inte, hur hade du då gjort med kärleken?

Nej, absolut ingen ork eller lust att leta någon, att bli kär tidigare i livet när jag var singel. Inte en enda tanke på att leta partner då. Kärlek var inte nåt jag saknade, jag mådde inte dåligt för att jag var ensam.

Våldta.

rättspsykiatriska kliniker brukar ju frisk förklara våldstäktsmän, det är alltså friskt och normalt beteende enligt myndigheterna.

Läste senast för nån vecka sen om en som friskförklarats efter utredning.

När räcker det med ironi? jag är inne på ett nytt >radikalt< spår där till och med judarna gasades pga ironi, om det stämmer vet jag inte men jag tror på det till 90% vad rösterna säger.

Jag skulle inte ta läkarnas ord om att det är något fysiologiskt fel på mig på särskilt stort allvar. Dom vet nämligen inte speciellt mycket om själen och psyket.

Ja dom resonerar ju som att man kan styra hjärnan själv, att alla har en psykisk konstrukt uppbyggd i hjärnan, tex nu när jag vill ha godare degsmet att äte i min fantasi nu då ska jag knipa med vänster lilltå antar jag.

Kanske det kan vara bra att finna någon som befinner sig i liknande situation, men det måste inte vara så. Kanske du ändå känner behov av närhet och kärlek den frånvarande sexlusten till trots. Alla vill ha närhet. Annars skulle du väl inte ställa frågan? Nätdejting är att rekommendera, brukar passa de flesta människor.

Allmänt så tror jag det kan vara svårt för de med psykiska problem att hitta en partner, men det kan det i och för sig vara för vem som helst. För egen del har jag testat nätdejting och det brukar fungera men då får man jobba lite!!!

Som obehandlad bipolär har själva anskaffandet liksom löst sig automatiskt med jämna mellanrum. Har hittat män på jobbet, krogen, biblioteket... Att hålla igång förhållandet är en annan femma.

Nu drog jag till slut högsta vinstlotten ändå, på nätet men ej på dejtingsida. Han är psykiskt stabil men har varit med om ett och annat i livet så han saknar inte insikt, är inte heller någon man kör över. Jag har varit med psykiskt instabila män, men sett att det inte funkat och lämnat dem, varför dra ut på pinan om man märker att det är dödsdömt. Tror inte att det kan finnas någon absolut regel om att den som mår dåligt inte kan ha ett förhållande med någon annan som mår dåligt, man kan må dåligt på så många sätt och vara mer eller mindre skicklig på att hantera det.

Insåg just att jag aldrig kommer att dejta seriöst mer i livet, det var en spännande tanke! Dör min man före mig så kan jag inte utsätta en annan man för att bli jämförd med honom. Får bli en crazy cat lady istället i så fall...