Försöker av och till dokumentera mitt mående. Har nu varit utan Zyprexa i två månader. Det har varit jobbigt eftersom man aldrig vet när man får sova. Även om jag i genomsnitt sover ungefär lika mycket så sliter det rätt hårt på hälsan. Sedan sju dagar tillbaka sover jag nu återigen precis som jag ska. Svettningarna och illamåendet är borta. Pulserna i kroppen är numera ett minimum. Allting är med andra ord ungefär som det ska. Lite ovanligt att träffa på sitt riktiga jag igen efter 10 år som konflikträdd fegis. Ägnar dagarna åt att läsa resereportage och deltar inte längre så mycket i samhällsdebatten. Har gett upp att försöka påverka andra människor överhuvudtaget. Som världen ser ut idag kan man snart bara rädda sig själv och sin familj.
Sedan ett år tillbaka (dvs som medicinerad) så började jag bli en "prepper". Vet faktiskt inte varför men då blev man ju närmast utskrattad. Det struntade jag helt enkelt i. I min jakt efter precis rätt grejer så råkade jag av en slump kliva på nåt som jag uppfattar som ett säkerhetshål. Kontaktade företaget i fråga och var extremt jobbig att ha att göra med. Så långt är nog allt som vanligt egentligen. Men nu är det väldigt spänt sedan nåt dygn mellan mig och företaget. Som vanligt är det ingen fattiglapp som jag är i luven på. De är säkert goda för minst 12 miljarder. Själv är jag närmast utfattig. Jag känner att mitt människovärde kränks av det de håller på med. Jag är tvungen att försvara mig och min familj.
Nu ser jag att den som leder företaget har nästan exakt samma egenskaper som mig själv. Det får mig att vila lite på hanen just för tillfället. Jag vill veta mer innan jag bestämmer mig för om jag skall ta i med hårdhandskarna eller inte. Men hotet mot min existens finns kvar. I alla fall under några dygn till. Har egentligen gått i förtidspension och tycker inte att sånt där är min sak att hålla på med längre. Dessutom är jag lite rädd om hälsan. En sån tuff fight till, kan bli det sista jag gör här i livet helt enkelt.
Nu börjar jag snegla mot min burk med Abilify här på hyllan. Speciellt misstänksam är jag nog inte men jag börjar känna mig lite hotad faktiskt. Jag har ju daglig kontakt med sjukvården och har lovat dem att jag skall vaka som en hök på mitt eget beteende. Jag skall försöka hålla vad jag lovar intill gränsen för hårklyveri. Själva verkar de inte ha för avsikt att lägga mig i vad jag gör. Jag har varit totalt öppen med vad som försiggår.
Har varit i kontakt med datainspektionen men hjälp därifrån kan man helt glömma. Det här måste jag försöka klara själv men faktum är att nu är man ganska ensam här i världen igen. Ensam är stark? Tveksamt om jag orkar faktiskt.
Det här blir nog lite svårt att svara på. Jag behöver nog bara känna att jag inte är helt ensam om problemen. Det är också lite jobbigt att gå och vänta hela tiden. Saker och ting börjar gå i snigelfart i det här landet. Kan nog utan tvekan konstatera att vi är på väg mot en systemkollaps.
Sedan ett år tillbaka (dvs som medicinerad) så började jag bli en "prepper". Vet faktiskt inte varför men då blev man ju närmast utskrattad. Det struntade jag helt enkelt i. I min jakt efter precis rätt grejer så råkade jag av en slump kliva på nåt som jag uppfattar som ett säkerhetshål. Kontaktade företaget i fråga och var extremt jobbig att ha att göra med. Så långt är nog allt som vanligt egentligen. Men nu är det väldigt spänt sedan nåt dygn mellan mig och företaget. Som vanligt är det ingen fattiglapp som jag är i luven på. De är säkert goda för minst 12 miljarder. Själv är jag närmast utfattig. Jag känner att mitt människovärde kränks av det de håller på med. Jag är tvungen att försvara mig och min familj.
Nu ser jag att den som leder företaget har nästan exakt samma egenskaper som mig själv. Det får mig att vila lite på hanen just för tillfället. Jag vill veta mer innan jag bestämmer mig för om jag skall ta i med hårdhandskarna eller inte. Men hotet mot min existens finns kvar. I alla fall under några dygn till. Har egentligen gått i förtidspension och tycker inte att sånt där är min sak att hålla på med längre. Dessutom är jag lite rädd om hälsan. En sån tuff fight till, kan bli det sista jag gör här i livet helt enkelt.
Nu börjar jag snegla mot min burk med Abilify här på hyllan. Speciellt misstänksam är jag nog inte men jag börjar känna mig lite hotad faktiskt. Jag har ju daglig kontakt med sjukvården och har lovat dem att jag skall vaka som en hök på mitt eget beteende. Jag skall försöka hålla vad jag lovar intill gränsen för hårklyveri. Själva verkar de inte ha för avsikt att lägga mig i vad jag gör. Jag har varit totalt öppen med vad som försiggår.
Har varit i kontakt med datainspektionen men hjälp därifrån kan man helt glömma. Det här måste jag försöka klara själv men faktum är att nu är man ganska ensam här i världen igen. Ensam är stark? Tveksamt om jag orkar faktiskt.
Det här blir nog lite svårt att svara på. Jag behöver nog bara känna att jag inte är helt ensam om problemen. Det är också lite jobbigt att gå och vänta hela tiden. Saker och ting börjar gå i snigelfart i det här landet. Kan nog utan tvekan konstatera att vi är på väg mot en systemkollaps.
