Skrev först ett långt inlägg där jag förklarade bakgrunden till allt, men jag insåg att alla inte är intresserade av det så jag har gömt själva historian bakom allt i spoilern för den som vill veta allt.
Jag har med start i januari det här året gått från att vara killen som har lätt för det mesta i livet till att ha problem med att ens starta diskmaskinen och laga lite mat. Jag har ingen motivation till någonting längre, jag jobbar inte och söker inte ens jobb, har jobbat totalt fyra månader under hela året. Skickar inte in någon rapport till AF för jag känner att jag skäms för mycket och har ingenting att skriva. Anmälde mig till högskoleprovet och betalade men gick aldrig dit och gjorde det.
Och det absolut värsta är jag bor hemma hos mina föräldrar. Fast jag är inte så gammal så det är inget konstigt med att jag fortfarande gör det, men det äter upp mig inombords att jag gör det när jag tänker på hur bra mitt liv såg ut för ett år sedan.
Jag kan sova 7-10 timmar på en natt och ändå vara utmattad hela dagen. Jag har tappat all tidsuppfattning och planering. Jag vet ärligt talat inte vad jag gör på dagarna, jag rör inte ens datorn så jag är inte fast vid något spel eller dylikt. Jag är helt enkelt helt omotiverad till precis allt. På helgerna så super jag, har nog druckit 90% av alla helgerna under hela året, jag super för att glömma hur mycket jag hatar mig själv.
Jag vet inte vem jag är längre, och det läskigaste är att jag inte vet varför det blev såhär.
Den enda aktivitet jag har är gym fem dagar i veckan. Men jag vet inte varför jag gör det, jag har fått en fantastisk kropp men jag har ingen aning vad jag ska med den till. Har även träffat en tjej genom gemensamma vänner och hon gillar mig väldigt mycket, men jag vill inte släppa in henne i mitt liv så som det är just nu så jag kommer säga upp kontakten med henne trots att jag också gillar henne väldigt mycket, men jag skäms för mycket över mig själv.
Så vad fan ska jag göra? Mina föräldrar vill ha ut mig från huset vid årsskiftet och jag förstår dom till 100%, men hur ska jag kunna ta mig samman och skaffa ett jobb/börja studera samt flytta när jag har svårt att kliva upp ur sängen? Och ni som orkat läsa bakgrunden till allt vet att jag inte har en bra relation till mina föräldrar så dom vet såklart inte om vad som försiggår. Jag vet att jag är äcklig som lever på mina föräldrar och tro mig när jag säger det, jag hatar mig själv djupt för det. Men jag är som en zombie, jag skriver här för att jag hoppas någon kan komma med nått tips för hur jag ska hitta tillbaka till vem jag var. För just nu vet jag inte vem det är som sitter och skriver det här.
Tack på förhand.
Nå, hur och vart börjar jag?
Det bästa kanske är att berätta vem jag var innan jag blev den skamfläck jag i skrivande stund är.
Skulle jag berätta om hela min uppväxt så skulle ni nog antagligen anse att jag är en lyckligt lottad person som haft turen att vara lite av ett underbarn. Mina betyg från grundskolan samt gymnasiet är toppbetyg. Jag har varit en talang inom alla sporter jag testat och varit en av de absolut bästa inom min årskull (oftast även bättre än årskullarna över min egen).
Kort sagt så har allt varit enkelt för mig.
Men det finns en historia bakom detta också, mina föräldrar insåg redan på förskolan när jag fick ha matte och engelska med två år äldre barn att jag var begåvad. Så under hela min uppväxt har jag haft en enorm press på mig hemifrån att vara bäst, fick jag inte högsta betyg på ett prov så kunde vi ha en lång diskussion hemma om varför jag inte presterat. Efter en tävling/match så pratade pappa hela vägen hem i bilen om vad jag gjorde fel och vad jag var tvungen att förbättra. Att jag blivit utnämnd till matchens lirare eller dylikt spelade ingen roll.
Kort sagt så har jag blivit lärd att man alltid kan göra bättre ifrån sig. Så jag har alltid varit väldigt självdestruktiv och letat fel i allt jag gör, aldrig varit nöjd med någon prestation.
Att få beröm är till exempel bland det värsta jag vet, jag vet inte varför jag hatar det, men jag mår psykiskt dåligt och får ångest om någon berömmer mig för något. Så det slutade med att jag inom ett år slutade med fem sporter för jag ansåg att jag inte var tillräckligt bra (fast det var jag och mer därtill).
Så när det kommer till tjejer och kärlek så har jag otroligt svårt att skapa en djupare kontakt till någon jag tycker om, jag sätter för hög press på mig själv att allt jag gör måste vara perfekt och att jag måste vara perfekt i deras ögon, detta resulterar i att jag inte öppnar mig för dom och då försvinner deras intresse. Jag tänker för mycket helt enkelt, så två förhållanden är allt jag hunnit med och båda två varade cirka två månader.
Jag har inte öppnat mig för någon under hela mitt liv kan jag säga. Det finns ingen förutom några anonyma kontakter jag har genom internet som vet vad jag brottats med under hela mitt liv. Andra öppnar sig lätt för mig eftersom jag anses vara en bra vän och väldigt pålitlig. Men själv så kniper jag igen om allt som jag tycker är jobbigt, ingen vet hur mycket ångest jag har över mitt liv. Jag vill kunna berätta om det, men det strider mot allt jag lärt mig. Att visa sig svag är något som inte existerar för mig.
Så när jag under mitt andra år på gymnasiet hamnade i en djup depression över en tjej så berättade jag inte för någon. Mina föräldrar märkte inte att något var fel på mig tills provresultaten började bli sämre. Återigen vart det långa samtal där dom tack och lov skyllde på datorspelandet som orsak. Tyckte då att det var skönt att dom gjorde det, för jag låg egentligen på rummet i sängen utan livslust medans dom trodde jag satt och spelade dator.
Jag vet att speciellt mamma märkte att det var något fel med mig men hon försökte aldrig prata om det utan snarare trängde undan tankarna på att jag mådde dåligt. Men som de flest depressioner så tog jag mig förbi den till slut.
Jag ska nu försöka förklara så kort jag kan vad som hänt det senaste året som fått mig att bli en total skamfläck för mig själv och min familj.
När jag gick ut gymnasiet (med toppbetyg såklart) så hade jag redan bestämt mig för vad som skulle hända. Först skulle jag göra militärutbildning och sedan skulle jag studera till antingen Ekonom eller Ingenjör, och självklart skulle jag även göra militärutbildningen på ett förband med jägarkrav, för bäst var jag ju tvungen att vara.
Blev klar med utbildningen med högsta omdömen och fina vitsord. Jag flyttade hem igen för att förbereda mig för högskola, och det var i början på det här året som jag kraschade. Jag vet inte varför, men jag tappade motivationen till allt när jag kom hem.
Det bästa kanske är att berätta vem jag var innan jag blev den skamfläck jag i skrivande stund är.
Skulle jag berätta om hela min uppväxt så skulle ni nog antagligen anse att jag är en lyckligt lottad person som haft turen att vara lite av ett underbarn. Mina betyg från grundskolan samt gymnasiet är toppbetyg. Jag har varit en talang inom alla sporter jag testat och varit en av de absolut bästa inom min årskull (oftast även bättre än årskullarna över min egen).
Kort sagt så har allt varit enkelt för mig.
Men det finns en historia bakom detta också, mina föräldrar insåg redan på förskolan när jag fick ha matte och engelska med två år äldre barn att jag var begåvad. Så under hela min uppväxt har jag haft en enorm press på mig hemifrån att vara bäst, fick jag inte högsta betyg på ett prov så kunde vi ha en lång diskussion hemma om varför jag inte presterat. Efter en tävling/match så pratade pappa hela vägen hem i bilen om vad jag gjorde fel och vad jag var tvungen att förbättra. Att jag blivit utnämnd till matchens lirare eller dylikt spelade ingen roll.
Kort sagt så har jag blivit lärd att man alltid kan göra bättre ifrån sig. Så jag har alltid varit väldigt självdestruktiv och letat fel i allt jag gör, aldrig varit nöjd med någon prestation.
Att få beröm är till exempel bland det värsta jag vet, jag vet inte varför jag hatar det, men jag mår psykiskt dåligt och får ångest om någon berömmer mig för något. Så det slutade med att jag inom ett år slutade med fem sporter för jag ansåg att jag inte var tillräckligt bra (fast det var jag och mer därtill).
Så när det kommer till tjejer och kärlek så har jag otroligt svårt att skapa en djupare kontakt till någon jag tycker om, jag sätter för hög press på mig själv att allt jag gör måste vara perfekt och att jag måste vara perfekt i deras ögon, detta resulterar i att jag inte öppnar mig för dom och då försvinner deras intresse. Jag tänker för mycket helt enkelt, så två förhållanden är allt jag hunnit med och båda två varade cirka två månader.
Jag har inte öppnat mig för någon under hela mitt liv kan jag säga. Det finns ingen förutom några anonyma kontakter jag har genom internet som vet vad jag brottats med under hela mitt liv. Andra öppnar sig lätt för mig eftersom jag anses vara en bra vän och väldigt pålitlig. Men själv så kniper jag igen om allt som jag tycker är jobbigt, ingen vet hur mycket ångest jag har över mitt liv. Jag vill kunna berätta om det, men det strider mot allt jag lärt mig. Att visa sig svag är något som inte existerar för mig.
Så när jag under mitt andra år på gymnasiet hamnade i en djup depression över en tjej så berättade jag inte för någon. Mina föräldrar märkte inte att något var fel på mig tills provresultaten började bli sämre. Återigen vart det långa samtal där dom tack och lov skyllde på datorspelandet som orsak. Tyckte då att det var skönt att dom gjorde det, för jag låg egentligen på rummet i sängen utan livslust medans dom trodde jag satt och spelade dator.
Jag vet att speciellt mamma märkte att det var något fel med mig men hon försökte aldrig prata om det utan snarare trängde undan tankarna på att jag mådde dåligt. Men som de flest depressioner så tog jag mig förbi den till slut.
Jag ska nu försöka förklara så kort jag kan vad som hänt det senaste året som fått mig att bli en total skamfläck för mig själv och min familj.
När jag gick ut gymnasiet (med toppbetyg såklart) så hade jag redan bestämt mig för vad som skulle hända. Först skulle jag göra militärutbildning och sedan skulle jag studera till antingen Ekonom eller Ingenjör, och självklart skulle jag även göra militärutbildningen på ett förband med jägarkrav, för bäst var jag ju tvungen att vara.
Blev klar med utbildningen med högsta omdömen och fina vitsord. Jag flyttade hem igen för att förbereda mig för högskola, och det var i början på det här året som jag kraschade. Jag vet inte varför, men jag tappade motivationen till allt när jag kom hem.
Jag har med start i januari det här året gått från att vara killen som har lätt för det mesta i livet till att ha problem med att ens starta diskmaskinen och laga lite mat. Jag har ingen motivation till någonting längre, jag jobbar inte och söker inte ens jobb, har jobbat totalt fyra månader under hela året. Skickar inte in någon rapport till AF för jag känner att jag skäms för mycket och har ingenting att skriva. Anmälde mig till högskoleprovet och betalade men gick aldrig dit och gjorde det.
Och det absolut värsta är jag bor hemma hos mina föräldrar. Fast jag är inte så gammal så det är inget konstigt med att jag fortfarande gör det, men det äter upp mig inombords att jag gör det när jag tänker på hur bra mitt liv såg ut för ett år sedan.
Jag kan sova 7-10 timmar på en natt och ändå vara utmattad hela dagen. Jag har tappat all tidsuppfattning och planering. Jag vet ärligt talat inte vad jag gör på dagarna, jag rör inte ens datorn så jag är inte fast vid något spel eller dylikt. Jag är helt enkelt helt omotiverad till precis allt. På helgerna så super jag, har nog druckit 90% av alla helgerna under hela året, jag super för att glömma hur mycket jag hatar mig själv.
Jag vet inte vem jag är längre, och det läskigaste är att jag inte vet varför det blev såhär.
Den enda aktivitet jag har är gym fem dagar i veckan. Men jag vet inte varför jag gör det, jag har fått en fantastisk kropp men jag har ingen aning vad jag ska med den till. Har även träffat en tjej genom gemensamma vänner och hon gillar mig väldigt mycket, men jag vill inte släppa in henne i mitt liv så som det är just nu så jag kommer säga upp kontakten med henne trots att jag också gillar henne väldigt mycket, men jag skäms för mycket över mig själv.
Så vad fan ska jag göra? Mina föräldrar vill ha ut mig från huset vid årsskiftet och jag förstår dom till 100%, men hur ska jag kunna ta mig samman och skaffa ett jobb/börja studera samt flytta när jag har svårt att kliva upp ur sängen? Och ni som orkat läsa bakgrunden till allt vet att jag inte har en bra relation till mina föräldrar så dom vet såklart inte om vad som försiggår. Jag vet att jag är äcklig som lever på mina föräldrar och tro mig när jag säger det, jag hatar mig själv djupt för det. Men jag är som en zombie, jag skriver här för att jag hoppas någon kan komma med nått tips för hur jag ska hitta tillbaka till vem jag var. För just nu vet jag inte vem det är som sitter och skriver det här.
Tack på förhand.
