OBS detta är min första tripprapport och första gång jag tog något starkt/hallucinogen drog.
Substans Cubensis
Dos ca 1.5g blandat med citron och vatten ca 10 timmar innan intag
Tidigare erfarenheter Alkohol, cannabis
Tid ca. 5-7h
Ålder 18
Vikt 53 kg
Jag hade köpt 3 g och mätte upp vad jag ansåg vara hälften, hackade all torr svamp till mindre bitar och hällde ner i en del citron och en del vatten. Värmde det lite men var inte särskilt noga med det steget, lät koppen stå över natten. Hade även juicefastat i ett par dagar innan och åt ingenting på svampdagen förutom efter trippen.
9.00 När jag vaknade var jag någorlunda nervös och tvekade en aning men hade ändå ett stort leende på läpparna av spänning och nyfikenhet. Syftet med svamparna var att få en större förståelse för mig själv, mitt undermedvetna, det förtryckta och mitt högre jag/universum.
Jag satte på https://www.youtube.com/watch?v=1-rSysh8xms och drack två tredjedelar av min vätska. Efter tjugo minuter kände jag inte mer än att träden utanför fönstret var förhäxande och fick mig gapa, så jag svepte resten och svalde även svampbitarna. Försökte meditera men eftersom det aldrig fungerat förut blev jag snart rastlös, kroppen kändes tung, i obalans, ville bara lägga mig.
Lade mig ner en stund och kände väl att jag befann mig djupare i mina tankar än vanligt, men förbryllad över att inga färgglada gubbar dansade över golvet, var jag på väg att tugga i mig resten av svamparna. Det hade dock gått ungefär en timme vid det här laget så jag tänkte att det nog inte skulle ha effekt ändå. Lade mig igen och så fort jag landade brast jag ut i skratt som snart utvecklades till gråt. Jag fick en stark lust att snyfta ’‘mamma’’ vilket jag också gjorde, varpå jag började gråta ännu mer. Ömsom gråtandes ömsom skrattandes låg jag där tills tårarna var slut.
Jag fastnade för upptäckten av mina händer, de såg löjligt små ut, jag trodde jag hade förvandlats till ett barn. Helt plötsligt fria från skavanker eller bristningar, det enda som möjligen fick dem se ut att tillhöra en vuxen var mina långa naglar. Jag stirrade och skrattade fascinerat över händerna tills jag började känna mig leksugen.
10.50 (minns klockslaget eftersom jag blickade mot klockan många gånger, förundrad över att minutvisaren verkade röra sig i samma takt som timvisaren). Nu börjar jag glömma i vilken ordning allt skedde men jag bestämde mig för att leta efter katterna, tänkte att jag kanske kunde kommunicera bättre med dem i mitt svamptillstånd. Eftersom jag tvekade på om jag ens trippade eller inte, tittade jag mig i spegeln och blev chockad att se att mina ögon nästan var helt svarta, pupillerna var enorma och jag inte kunde sluta skratta åt det.
Jag hittade en av mina katter sovandes och lade mig bredvid, vid det här laget började jag peaka. Jag kunde inte få nog av min katt, positionen han låg i fick mig skratta som ett litet barn och jag började känna mig som fem år. Skrattade oavbrutet och kände att jag förflyttades bakåt i tiden. Jag tänkte mycket på hur härligt det är att vara barn. Jag insåg att anledningen till att jag gillar skägg och långt hår är för att det representerar lekfullhet, barnslighet och en vild sida. Jag kom fram till att ett rakat ansikte och kortklippt hår representerar seriositet, själva systemet så att säga; samhället, plugga jobba dö, att allting är uppbyggt på desperation att göra andra nöjda, att prestera väl i olika sammanhang.
Ur mina barnögon såg jag en Putin/Dr. Evil-liknande man som stod för hela samhällets konstruktion och jag drog liknelsen mellan det och ens föräldrar när man var barn. Föräldrar i mina ögon har alltid verkat så gråa och tråkiga, de tillåter inget kul och verkar bara miserabla. Jag hade väldigt svårt att förstå varför vi någonsin skulle bygga ett samhälle som bara skapar gråhet och depression. Varför kan vi inte alla bara vara barn och leka med varandra? Vi är ju ändå barn innerst inne, vi mår bara dåligt av att förtrycka det. Det här har jag tänkt mycket på förr, men det blev så självklart för mig, det hela lät så enkelt och självklart! Vi är ju alla barn, hallå, kan ingen bara fatta??
Jag såg det som min uppgift att förmedla informationen. Jag ville springa ut på gatan och ropa det, jag villa ta tag i varje människa och få dem fatta. Men jag insåg att ingen skulle lyssna på ett litet barn, ingen har ju någonsin tagit mig på allvar, så jag försäkrade mig hela tiden om att mitt nyktra jag skulle minnas trippen för att kunna översätta mina känslor till ’‘nyktert språk’’.
Jag kände mig väldigt nöjd med min insikt, som att vi inte behöver veta mer än att vi bara ska acceptera att vi alla är barn och borde leka med varandra. Då kände jag mig färdig. Men det var långt kvar av trippen och det var nog det som gav mig en aning panik. Jag började oroa mig för att sura fula mamma ska komma hem och skrika på mig, jag fick svettningar och svårighet att andas.
Någon gång här återkom jag till mitt rum där den psykedeliska musiken spelades högt i högtalarna. Det kändes som att komma till en helt ny värld, jag kände mig inte lika ensam. Musiken bultade inom mig som om det vore ett organ, i takt med mitt hjärta, och hela jag fylldes av nuet. Jag kunde bara svänga med i musiken, gjorde mjuka rörelser som någon hippie blandat med att jag studsade i sängen, kastade med håret och skrek som ett barn av lycka. Sedan vände det snabbt.
Var så ivrig på att få sprida budskapet om att vara barn, men sade åt mig själv att om jag går utanför dörren kommer fula mamma komma och ta mig. Så jag gömde mig under täcket, stirrade på dörren, med inslag av barnsliga skratt eftersom det kändes som kurragömma. Äntligen fick jag leka. Men det fanns ingen att gömma sig för, och jag insåg att ingen kommer komma på ett bra tag. Orden ’‘övergiven’’ och ’‘ensam’’ ekade i rummet. Jag insåg att jag hela livet kämpat med att få vänner men ingen velat vara med mig. ’‘Varför vill ni inte leka med mig? Är det för att jag är ful? Om jag blir vacker kanske ni kan leka med mig? Då skulle jag bli så glad’’ sade jag högt många gånger.
’’Jag har bara lärt mig hur jag ska bete mig när jag är ensam, eftersom jag inte haft vänner. Medan alla andra barn har lärt sig leka har jag lärt mig att stänga dörren till mitt rum och gömt mig under täcket.’’ Igen, ett enklare sätt för mig att förstå vardagen, i detta fall min sociala fobi.
Lite av det jag skrev under trippen
allat är gjor av barn
allt är en metafor men när det kommer till kritan är vi lla barn
vi har byggt fel
vi har byggt ett för högt torn
men det är okej vi kan fixa det
vi kan kanske
inte.....
kanske är allt för sent
men vi är ju alla barn
det kan väl inte vara för sent
jo för att
när vi är nyktra
då är det som att vi
får en helt ny person
Såhär i efterhand känner jag mig mest utmattad och nyfiken. Jag vill så gärna utforska sinnestillståndet jag besökte men inser att jag har en del att jobba på innan jag är ''redo''. Emotionell detox. Känner mig en aning argare/tröttare på mina föräldrar och lusten att bryta kontakt helt med dem har blivit starkare. Jag tittar på dem och tänker ''hur fan kan ni ha sårat mig som ni gjort'' utan att egentligen veta VAD de gjort. Jag lärde mig senare att jag upplevde ett så kallat cellminne, något trauma som jag förtryckt och som hamnat i mitt undermedvetna. Kanske handlade delen om att vara för ful för att få vänner om när jag blev mobbad för att jag var emo när jag var yngre. Jag ser fram emot att få prova svamp många fler gånger samt andra droger som DMT/ayahuasca/kaktus för att lära mig mer om mig själv och hela.. sammanhanget.
Substans Cubensis
Dos ca 1.5g blandat med citron och vatten ca 10 timmar innan intag
Tidigare erfarenheter Alkohol, cannabis
Tid ca. 5-7h
Ålder 18
Vikt 53 kg
Jag hade köpt 3 g och mätte upp vad jag ansåg vara hälften, hackade all torr svamp till mindre bitar och hällde ner i en del citron och en del vatten. Värmde det lite men var inte särskilt noga med det steget, lät koppen stå över natten. Hade även juicefastat i ett par dagar innan och åt ingenting på svampdagen förutom efter trippen.
9.00 När jag vaknade var jag någorlunda nervös och tvekade en aning men hade ändå ett stort leende på läpparna av spänning och nyfikenhet. Syftet med svamparna var att få en större förståelse för mig själv, mitt undermedvetna, det förtryckta och mitt högre jag/universum.
Jag satte på https://www.youtube.com/watch?v=1-rSysh8xms och drack två tredjedelar av min vätska. Efter tjugo minuter kände jag inte mer än att träden utanför fönstret var förhäxande och fick mig gapa, så jag svepte resten och svalde även svampbitarna. Försökte meditera men eftersom det aldrig fungerat förut blev jag snart rastlös, kroppen kändes tung, i obalans, ville bara lägga mig.
Lade mig ner en stund och kände väl att jag befann mig djupare i mina tankar än vanligt, men förbryllad över att inga färgglada gubbar dansade över golvet, var jag på väg att tugga i mig resten av svamparna. Det hade dock gått ungefär en timme vid det här laget så jag tänkte att det nog inte skulle ha effekt ändå. Lade mig igen och så fort jag landade brast jag ut i skratt som snart utvecklades till gråt. Jag fick en stark lust att snyfta ’‘mamma’’ vilket jag också gjorde, varpå jag började gråta ännu mer. Ömsom gråtandes ömsom skrattandes låg jag där tills tårarna var slut.
Jag fastnade för upptäckten av mina händer, de såg löjligt små ut, jag trodde jag hade förvandlats till ett barn. Helt plötsligt fria från skavanker eller bristningar, det enda som möjligen fick dem se ut att tillhöra en vuxen var mina långa naglar. Jag stirrade och skrattade fascinerat över händerna tills jag började känna mig leksugen.
10.50 (minns klockslaget eftersom jag blickade mot klockan många gånger, förundrad över att minutvisaren verkade röra sig i samma takt som timvisaren). Nu börjar jag glömma i vilken ordning allt skedde men jag bestämde mig för att leta efter katterna, tänkte att jag kanske kunde kommunicera bättre med dem i mitt svamptillstånd. Eftersom jag tvekade på om jag ens trippade eller inte, tittade jag mig i spegeln och blev chockad att se att mina ögon nästan var helt svarta, pupillerna var enorma och jag inte kunde sluta skratta åt det.
Jag hittade en av mina katter sovandes och lade mig bredvid, vid det här laget började jag peaka. Jag kunde inte få nog av min katt, positionen han låg i fick mig skratta som ett litet barn och jag började känna mig som fem år. Skrattade oavbrutet och kände att jag förflyttades bakåt i tiden. Jag tänkte mycket på hur härligt det är att vara barn. Jag insåg att anledningen till att jag gillar skägg och långt hår är för att det representerar lekfullhet, barnslighet och en vild sida. Jag kom fram till att ett rakat ansikte och kortklippt hår representerar seriositet, själva systemet så att säga; samhället, plugga jobba dö, att allting är uppbyggt på desperation att göra andra nöjda, att prestera väl i olika sammanhang.
Ur mina barnögon såg jag en Putin/Dr. Evil-liknande man som stod för hela samhällets konstruktion och jag drog liknelsen mellan det och ens föräldrar när man var barn. Föräldrar i mina ögon har alltid verkat så gråa och tråkiga, de tillåter inget kul och verkar bara miserabla. Jag hade väldigt svårt att förstå varför vi någonsin skulle bygga ett samhälle som bara skapar gråhet och depression. Varför kan vi inte alla bara vara barn och leka med varandra? Vi är ju ändå barn innerst inne, vi mår bara dåligt av att förtrycka det. Det här har jag tänkt mycket på förr, men det blev så självklart för mig, det hela lät så enkelt och självklart! Vi är ju alla barn, hallå, kan ingen bara fatta??
Jag såg det som min uppgift att förmedla informationen. Jag ville springa ut på gatan och ropa det, jag villa ta tag i varje människa och få dem fatta. Men jag insåg att ingen skulle lyssna på ett litet barn, ingen har ju någonsin tagit mig på allvar, så jag försäkrade mig hela tiden om att mitt nyktra jag skulle minnas trippen för att kunna översätta mina känslor till ’‘nyktert språk’’.
Jag kände mig väldigt nöjd med min insikt, som att vi inte behöver veta mer än att vi bara ska acceptera att vi alla är barn och borde leka med varandra. Då kände jag mig färdig. Men det var långt kvar av trippen och det var nog det som gav mig en aning panik. Jag började oroa mig för att sura fula mamma ska komma hem och skrika på mig, jag fick svettningar och svårighet att andas.
Någon gång här återkom jag till mitt rum där den psykedeliska musiken spelades högt i högtalarna. Det kändes som att komma till en helt ny värld, jag kände mig inte lika ensam. Musiken bultade inom mig som om det vore ett organ, i takt med mitt hjärta, och hela jag fylldes av nuet. Jag kunde bara svänga med i musiken, gjorde mjuka rörelser som någon hippie blandat med att jag studsade i sängen, kastade med håret och skrek som ett barn av lycka. Sedan vände det snabbt.
Var så ivrig på att få sprida budskapet om att vara barn, men sade åt mig själv att om jag går utanför dörren kommer fula mamma komma och ta mig. Så jag gömde mig under täcket, stirrade på dörren, med inslag av barnsliga skratt eftersom det kändes som kurragömma. Äntligen fick jag leka. Men det fanns ingen att gömma sig för, och jag insåg att ingen kommer komma på ett bra tag. Orden ’‘övergiven’’ och ’‘ensam’’ ekade i rummet. Jag insåg att jag hela livet kämpat med att få vänner men ingen velat vara med mig. ’‘Varför vill ni inte leka med mig? Är det för att jag är ful? Om jag blir vacker kanske ni kan leka med mig? Då skulle jag bli så glad’’ sade jag högt många gånger.
’’Jag har bara lärt mig hur jag ska bete mig när jag är ensam, eftersom jag inte haft vänner. Medan alla andra barn har lärt sig leka har jag lärt mig att stänga dörren till mitt rum och gömt mig under täcket.’’ Igen, ett enklare sätt för mig att förstå vardagen, i detta fall min sociala fobi.
Lite av det jag skrev under trippen
allat är gjor av barn
allt är en metafor men när det kommer till kritan är vi lla barn
vi har byggt fel
vi har byggt ett för högt torn
men det är okej vi kan fixa det
vi kan kanske
inte.....
kanske är allt för sent
men vi är ju alla barn
det kan väl inte vara för sent
jo för att
när vi är nyktra
då är det som att vi
får en helt ny person
Såhär i efterhand känner jag mig mest utmattad och nyfiken. Jag vill så gärna utforska sinnestillståndet jag besökte men inser att jag har en del att jobba på innan jag är ''redo''. Emotionell detox. Känner mig en aning argare/tröttare på mina föräldrar och lusten att bryta kontakt helt med dem har blivit starkare. Jag tittar på dem och tänker ''hur fan kan ni ha sårat mig som ni gjort'' utan att egentligen veta VAD de gjort. Jag lärde mig senare att jag upplevde ett så kallat cellminne, något trauma som jag förtryckt och som hamnat i mitt undermedvetna. Kanske handlade delen om att vara för ful för att få vänner om när jag blev mobbad för att jag var emo när jag var yngre. Jag ser fram emot att få prova svamp många fler gånger samt andra droger som DMT/ayahuasca/kaktus för att lära mig mer om mig själv och hela.. sammanhanget.
