Jag tänkte inleda en tråd för prediktioner om hur Europa ser ut år 2020.
Min är vare sig ren spekulation eller vetenskap, utan en bedömning med utgångspunkt hur jag uppfattar samtiden och de trender som har förmåga att bestämma vad som kommer att hända.
Punkt 1. Geopolitik
Spänningarna på det geopolitiska fältet kommer att öka. De har i hög grad sin grund utanför i Europa, nämligen i USA, men har givetvis en dialektisk pendel in i EU där vissa stater som tidigare befann sig inom Östblocket driver på utvecklingen.
Dessa krafter vill ha konfrontation mellan EU/USA och Ryssland. De driver idag på för utökade politiska, ekonomiska och sociala sanktioner mot Ryssland och för höjd militär aktivitet.
Spänningarna har potentialen att leda till ett nytt kallt krig, modell större - dvs ett ganska ruskigt scenario som gör att vi börjar oroa oss för ett atomvapenkrig.
Slutsatsen är att dagens spänningar kommer att leda till att upprustningen på det militära området kommer att öka med påfallande risk för att det sker allvarliga incidenter. Den verbala, sociala, ekonomiska och politiska konfrontationen mellan USA och Ryssland kommer att ha nått en signifikant högre nivå än idag och EU kommer att ta parti för USA, men som vi ser i nästa punkt - det är inte det EU som vi har i dag som kommer att göra det.
Punkt 2. EUs utveckling
Den inre fienden inom EU som vill att organisationen skall upplösas eller revolutioneras - vilken främst består av den politiska (nationalitiska) högern i olika länder, men även av vissa socialistiska och kommunitiska partier nere på kontinenten - kommer att driva utvecklingen i en sådan riktning att EU kommer att ha förändrats radikalt. Tongivande är här Front National i Frankrike och UKIP i Storbritannien.
I takt med att den spänning som nämns under punkt 1 ökar, kommer även vissa stater - också de tillhörande Östblocket eller semi-östblocket - att bli mer kritiska mot EU och närma sig samarbete med Ryssland. Medlemsländer som Ungern och kandidatländer som Serbien kommer att, när spänningarna skärps, att välja att samarbeta med Ryssland. År 2020 kommer dessa länder att ha slutit avtal med Ryssland rörande handel och politiskt- socialt samarbete för att i sin förlängning tas upp i det handelsblock som under Rysslands ledning redan i dag existerar.
Men det är inte blott vissa av Europas länder i öst som kommer att ha lämnat eller delvis ha lämnat EU. Även Storbritannien och Frankrike kommer att ha gjort det. Allting talar för att dessa båda kärnländer i dagens EU inte längre kommer att acceptera att Tyskland och några stater, av dem betraktade som små randstater i öst, skall få diktera deras nationella intressen då det gäller ekonomisk-, social- och politisk utveckling. Redan i dag är trenderna så starka så att vi kan dra slutsatsen att dessa båda länder antingen kommer att ha lämnat EU eller gjort så att EU kommer att ha reducerat sitt inflytande som politisk enhet när vi skriver år 2020.
EU kommer inte att ha råd eller tid för att exapandera. Stater som Ukraina kommer inte att anslutas till EU före år 2020. Medlemsantalet kommer att vara detsamma som idag.
Slutsatsen är således att EU kommer att vara splittrat år 2020. Det finns inte rationell anledning tro att organisationen kommer att ha upphört att existera, men det finns anledning tro att länder antingen lämnat eller delvis lämnat samarbetet i olika grad och på skilda områden.
Punkt 3. Sociala rörelser
Till den inre fienden inom EU måste vi lägga sociala rörelser som hotar organisationens överlevnad och inflytande. I takt med att den ökade spänningen med Ryssland medverkar till att trycka ned världen i en ny ekonomisk recession eller till och med depression, kommer dessa sociala rörelser att gå ut på gatorna och vi kommer att se upplopp, speciellt i mer sårbara länder som t ex Grekland och Portugal - men eftersom vi kan räkna med att den ekonomiska nedgången drabbar mer generellt så kommer stora befolkningslager i hela Europa att drabbas av arbetslöshet och sociala umbäranden, vilket kommer att föda en bredare proteströrelse.
Denna rörelse kommer att i huvudsak ledas av den politiska vänstern, men även inslag av politisk nationell höger kommer att göra sig gällande.
Hur kommer EU att möta dessa rörelser? Det är tveksamt om EU har några metoder för detta. Eftersom man har valt ekonomiskt krig i sin konflikt med Ryssland, så finns inte mycket hopp om att ekonomin kommer att kunna vända upp för att få dessa massor i arbete. En lösning är förstås krig mot Ryssland, dvs. att de länder som är med i NATO ser till att få igång ett krig mot Ryssland och därmed kan den inre fienden som folkliga proteströrelser utgör avväpnas.
Krig är dock ett skrämmande scenario så även om politiker är cyniska, så skall det mycket till för ett krig mot Ryssland redan år 2020. EUs vapen mot proteströrelsen kommer att vara en intensifierad anti-rysk propaganda i syfte att försöka ena EU så att det inte spricker. Men att blott propaganda skulle hjälpa så som läget ser ut i dag och troligen kommer att se ut om några år då Frankrike och Storbritannien redan skjutit sönder alla drömmar om en förstärkt superstat, är inte att räkna med.
Slutsatsen är att EU kommer att ha splittrats då vi skriver år 2020 och kommer därmed att vara kraftigt försvagat.
Punkt 4. Ryssland
Ryssland är Europas största land och mäktigaste spelare. Vad den ryska politiska ledningen tänker och vad Ryssland gör, påverkar direkt våra liv. Om detta behöver vi inte ens diskutera. Det är ett geografiskt, politiskt och militärt faktum
Ryssland har under Ukraina-krisen bekräftat den linje som staten redan år 2008 meddelade världen, då den inte tillät Georgien att accelerera in i NATO och krossade den georgiska militären försök till anfall på ett ögonblick. På samma sätt krossades regeringsstyrkorna i Ukraina när väl alla bitar var på plats. Det tog någon vecka av militär mot-offensiv från Folkrepublikerna så gav Ukrainas president Poroshenko upp och slöt ett fredsavtal. Innan dess så hade Krim redan lämnat Ukraina.
Oavsett vad som händer framöver i det som finns kvar av Ukraina, så kan vi alla konstatera att Rysslands inflytande över sina grannländer är stort och de stater som önskar konfrontation med Ryssland troligen har en ganska dyster framtid att vänta.
Så länge Vladimir Putin är president, kan vi räkna med att dagens politik kommer att fortsätta och allt talar för att Putin kommer att ha folkets stöd oavsett vilka sanktioner och påtryckningar som riktas mot landet. Under trycket av en yttre fiende, brukar som bekant ett land ena sig. Det finns ingen rationell grund för att tro på att dagens sanktioner eller morgondagens upptrappade sanktioner, kommer att ha någon effekt på Ryssland i termer av att landet skulle bli mer tillmötesgående gentemot den synpunkt som är USAs eller EUs.
I mitt scenario sitter Putin eller av honom kontrollerade ledare vid makten även år 2020. Det alternativ som finns till Putin i Ryssland, den starkaste politiska kraften vid sidan av Putins eget parti, är kommunistpartiet. Om detta parti får makten, tror jag inte något avgörande kommer att hända i relation till vare sig EU eller USA. Utrikespolitiken kommer att ligga fast, men inrikespolitiskt kan det förstås innebära en re-vitalisering av tankarna på att t ex socialisera nationella tillgångar.
Ekonomiskt åker Ryssland ned tillsammans med Europa och hela världen när vi nu möter en ny recessionsvåg. Detta kommer man att möta med den ekonomiska reservstyrka man byggt upp samt med hjälp av den solidaritet som uppenbarligen föreligger med statens ledning då Putin har en rating på över 80% - en rating som har ökat sedan statskuppen i Ukraina för snart 1 år sedan. Det finns ingen anledning anta att den ekonomiska nedgången i Ryssland kommer att möta några större folkliga protester.
Militärt kommer Ryssland att fortsätta att visa sig självsäkert och markera sina intressen. Det kommer att i takt med att omvärlden rustar upp, också rusta upp.
Slutsatsen är att Rysslands politik kommer att ligga fast och att statens enighet och enhet i relation till omvärlden kommer att vara intakt. Det kommer inte att vika sig för några sanktioner utan snarare kommer landet att stärkas som politisk enhet.
Punkt 5. NATO
Erfarenheterna från Georgien och Ukraina gör att NATOs expansion i Europa är över. Att Sverige, Finland eller något annat land i Europa skulle ansluta sig till NATO före år 2020 är i det närmaste uteslutet. Inget land vill riskera en sådan ökad spänning som detta skulle innebära. Dessutom är den folkliga opinionen för ett NATO-medlemskap ganska svalt. Även i NATOs organisation inser man förstås riskerna. Organisationen kommer att fortsätta sin propaganda, men i praktiken kommer den att överväga varje förändring med yttersta försiktighet.
Incidenterna med Ryssland i Europa kommer att öka. Detta innebär en risk eftersom incidenter i sin förlängning kan leda till konsekvenser som man kanske inte kan överblicka.
En annan fråga som kan bli aktuell är att Frankrike kommer att ompröva sitt NATO-medlemskap. Landet är redan nu under tryck för att man säljer krigsskepp till Ryssland och fransmännen gillar inte att låta någon annan vara herre i sitt hus. Front National vill att Frankrike lämnar NATO. Vi kan anta att denna önskan är spridd även utanför detta parti.
Slutsatsen är att NATOs propaganda kommer att öka, liksom den militära upprustningen, men att det inte leder till ytterligare expansion. År 2020 kommer Frankrike att vara ett steg närmare att ha lämnat organisationen, men jag bedömer att landet fortfarande är kvar.
Frågeställningarna är givna: är denna bedömning rationell? Felar den på nån avgörande punkt? Vad kan göra att den inte kommer att uppfyllas? Kommer utvecklingen i EU, Ryssland, USA etc bli radikalt annorlunda än vad jag tänker och varför i så fall? Och…skriv gärna en egen prediktion: kort eller lång
Min är vare sig ren spekulation eller vetenskap, utan en bedömning med utgångspunkt hur jag uppfattar samtiden och de trender som har förmåga att bestämma vad som kommer att hända.
Punkt 1. Geopolitik
Spänningarna på det geopolitiska fältet kommer att öka. De har i hög grad sin grund utanför i Europa, nämligen i USA, men har givetvis en dialektisk pendel in i EU där vissa stater som tidigare befann sig inom Östblocket driver på utvecklingen.
Dessa krafter vill ha konfrontation mellan EU/USA och Ryssland. De driver idag på för utökade politiska, ekonomiska och sociala sanktioner mot Ryssland och för höjd militär aktivitet.
Spänningarna har potentialen att leda till ett nytt kallt krig, modell större - dvs ett ganska ruskigt scenario som gör att vi börjar oroa oss för ett atomvapenkrig.
Slutsatsen är att dagens spänningar kommer att leda till att upprustningen på det militära området kommer att öka med påfallande risk för att det sker allvarliga incidenter. Den verbala, sociala, ekonomiska och politiska konfrontationen mellan USA och Ryssland kommer att ha nått en signifikant högre nivå än idag och EU kommer att ta parti för USA, men som vi ser i nästa punkt - det är inte det EU som vi har i dag som kommer att göra det.
Punkt 2. EUs utveckling
Den inre fienden inom EU som vill att organisationen skall upplösas eller revolutioneras - vilken främst består av den politiska (nationalitiska) högern i olika länder, men även av vissa socialistiska och kommunitiska partier nere på kontinenten - kommer att driva utvecklingen i en sådan riktning att EU kommer att ha förändrats radikalt. Tongivande är här Front National i Frankrike och UKIP i Storbritannien.
I takt med att den spänning som nämns under punkt 1 ökar, kommer även vissa stater - också de tillhörande Östblocket eller semi-östblocket - att bli mer kritiska mot EU och närma sig samarbete med Ryssland. Medlemsländer som Ungern och kandidatländer som Serbien kommer att, när spänningarna skärps, att välja att samarbeta med Ryssland. År 2020 kommer dessa länder att ha slutit avtal med Ryssland rörande handel och politiskt- socialt samarbete för att i sin förlängning tas upp i det handelsblock som under Rysslands ledning redan i dag existerar.
Men det är inte blott vissa av Europas länder i öst som kommer att ha lämnat eller delvis ha lämnat EU. Även Storbritannien och Frankrike kommer att ha gjort det. Allting talar för att dessa båda kärnländer i dagens EU inte längre kommer att acceptera att Tyskland och några stater, av dem betraktade som små randstater i öst, skall få diktera deras nationella intressen då det gäller ekonomisk-, social- och politisk utveckling. Redan i dag är trenderna så starka så att vi kan dra slutsatsen att dessa båda länder antingen kommer att ha lämnat EU eller gjort så att EU kommer att ha reducerat sitt inflytande som politisk enhet när vi skriver år 2020.
EU kommer inte att ha råd eller tid för att exapandera. Stater som Ukraina kommer inte att anslutas till EU före år 2020. Medlemsantalet kommer att vara detsamma som idag.
Slutsatsen är således att EU kommer att vara splittrat år 2020. Det finns inte rationell anledning tro att organisationen kommer att ha upphört att existera, men det finns anledning tro att länder antingen lämnat eller delvis lämnat samarbetet i olika grad och på skilda områden.
Punkt 3. Sociala rörelser
Till den inre fienden inom EU måste vi lägga sociala rörelser som hotar organisationens överlevnad och inflytande. I takt med att den ökade spänningen med Ryssland medverkar till att trycka ned världen i en ny ekonomisk recession eller till och med depression, kommer dessa sociala rörelser att gå ut på gatorna och vi kommer att se upplopp, speciellt i mer sårbara länder som t ex Grekland och Portugal - men eftersom vi kan räkna med att den ekonomiska nedgången drabbar mer generellt så kommer stora befolkningslager i hela Europa att drabbas av arbetslöshet och sociala umbäranden, vilket kommer att föda en bredare proteströrelse.
Denna rörelse kommer att i huvudsak ledas av den politiska vänstern, men även inslag av politisk nationell höger kommer att göra sig gällande.
Hur kommer EU att möta dessa rörelser? Det är tveksamt om EU har några metoder för detta. Eftersom man har valt ekonomiskt krig i sin konflikt med Ryssland, så finns inte mycket hopp om att ekonomin kommer att kunna vända upp för att få dessa massor i arbete. En lösning är förstås krig mot Ryssland, dvs. att de länder som är med i NATO ser till att få igång ett krig mot Ryssland och därmed kan den inre fienden som folkliga proteströrelser utgör avväpnas.
Krig är dock ett skrämmande scenario så även om politiker är cyniska, så skall det mycket till för ett krig mot Ryssland redan år 2020. EUs vapen mot proteströrelsen kommer att vara en intensifierad anti-rysk propaganda i syfte att försöka ena EU så att det inte spricker. Men att blott propaganda skulle hjälpa så som läget ser ut i dag och troligen kommer att se ut om några år då Frankrike och Storbritannien redan skjutit sönder alla drömmar om en förstärkt superstat, är inte att räkna med.
Slutsatsen är att EU kommer att ha splittrats då vi skriver år 2020 och kommer därmed att vara kraftigt försvagat.
Punkt 4. Ryssland
Ryssland är Europas största land och mäktigaste spelare. Vad den ryska politiska ledningen tänker och vad Ryssland gör, påverkar direkt våra liv. Om detta behöver vi inte ens diskutera. Det är ett geografiskt, politiskt och militärt faktum
Ryssland har under Ukraina-krisen bekräftat den linje som staten redan år 2008 meddelade världen, då den inte tillät Georgien att accelerera in i NATO och krossade den georgiska militären försök till anfall på ett ögonblick. På samma sätt krossades regeringsstyrkorna i Ukraina när väl alla bitar var på plats. Det tog någon vecka av militär mot-offensiv från Folkrepublikerna så gav Ukrainas president Poroshenko upp och slöt ett fredsavtal. Innan dess så hade Krim redan lämnat Ukraina.
Oavsett vad som händer framöver i det som finns kvar av Ukraina, så kan vi alla konstatera att Rysslands inflytande över sina grannländer är stort och de stater som önskar konfrontation med Ryssland troligen har en ganska dyster framtid att vänta.
Så länge Vladimir Putin är president, kan vi räkna med att dagens politik kommer att fortsätta och allt talar för att Putin kommer att ha folkets stöd oavsett vilka sanktioner och påtryckningar som riktas mot landet. Under trycket av en yttre fiende, brukar som bekant ett land ena sig. Det finns ingen rationell grund för att tro på att dagens sanktioner eller morgondagens upptrappade sanktioner, kommer att ha någon effekt på Ryssland i termer av att landet skulle bli mer tillmötesgående gentemot den synpunkt som är USAs eller EUs.
I mitt scenario sitter Putin eller av honom kontrollerade ledare vid makten även år 2020. Det alternativ som finns till Putin i Ryssland, den starkaste politiska kraften vid sidan av Putins eget parti, är kommunistpartiet. Om detta parti får makten, tror jag inte något avgörande kommer att hända i relation till vare sig EU eller USA. Utrikespolitiken kommer att ligga fast, men inrikespolitiskt kan det förstås innebära en re-vitalisering av tankarna på att t ex socialisera nationella tillgångar.
Ekonomiskt åker Ryssland ned tillsammans med Europa och hela världen när vi nu möter en ny recessionsvåg. Detta kommer man att möta med den ekonomiska reservstyrka man byggt upp samt med hjälp av den solidaritet som uppenbarligen föreligger med statens ledning då Putin har en rating på över 80% - en rating som har ökat sedan statskuppen i Ukraina för snart 1 år sedan. Det finns ingen anledning anta att den ekonomiska nedgången i Ryssland kommer att möta några större folkliga protester.
Militärt kommer Ryssland att fortsätta att visa sig självsäkert och markera sina intressen. Det kommer att i takt med att omvärlden rustar upp, också rusta upp.
Slutsatsen är att Rysslands politik kommer att ligga fast och att statens enighet och enhet i relation till omvärlden kommer att vara intakt. Det kommer inte att vika sig för några sanktioner utan snarare kommer landet att stärkas som politisk enhet.
Punkt 5. NATO
Erfarenheterna från Georgien och Ukraina gör att NATOs expansion i Europa är över. Att Sverige, Finland eller något annat land i Europa skulle ansluta sig till NATO före år 2020 är i det närmaste uteslutet. Inget land vill riskera en sådan ökad spänning som detta skulle innebära. Dessutom är den folkliga opinionen för ett NATO-medlemskap ganska svalt. Även i NATOs organisation inser man förstås riskerna. Organisationen kommer att fortsätta sin propaganda, men i praktiken kommer den att överväga varje förändring med yttersta försiktighet.
Incidenterna med Ryssland i Europa kommer att öka. Detta innebär en risk eftersom incidenter i sin förlängning kan leda till konsekvenser som man kanske inte kan överblicka.
En annan fråga som kan bli aktuell är att Frankrike kommer att ompröva sitt NATO-medlemskap. Landet är redan nu under tryck för att man säljer krigsskepp till Ryssland och fransmännen gillar inte att låta någon annan vara herre i sitt hus. Front National vill att Frankrike lämnar NATO. Vi kan anta att denna önskan är spridd även utanför detta parti.
Slutsatsen är att NATOs propaganda kommer att öka, liksom den militära upprustningen, men att det inte leder till ytterligare expansion. År 2020 kommer Frankrike att vara ett steg närmare att ha lämnat organisationen, men jag bedömer att landet fortfarande är kvar.
Frågeställningarna är givna: är denna bedömning rationell? Felar den på nån avgörande punkt? Vad kan göra att den inte kommer att uppfyllas? Kommer utvecklingen i EU, Ryssland, USA etc bli radikalt annorlunda än vad jag tänker och varför i så fall? Och…skriv gärna en egen prediktion: kort eller lång