Varför så få kvinnliga toppchefer.

nja

En annan sak som jag tror spelar in är att ingenjörer och chefer är svåra att ersätta vilket leder till att hög närvaro blir viktigt. Kvinnor är ju som bekant mer hemma med barn än vad män är.

"Vilja jobba hårt" är svårt att kvantifiera, men de vill inte i lika hög utsträckning som män läsa de utbildningar som bäst kvalificerar en för chefspositioner. Kvinnor skryter konstant om att fler av dem läser på högskola, det är bara det att de flesta av dem läser program där det enda som krävs för att bli godkänd är en kroppspuls.

Könsfördelning bland toppchefer har en historisk eftersläpning på ca 30 år. Medelåldern för VD:ar och styrelseledamoter är runt 55 år, dvs de gick ut sina utbildningar runt 1985. Andelen kvinnor som blev civilingenjörer då var 17%, och civilekonomier mindre än 35% (minns ej exakt siffra). Det är ungefär den andelen kvinnor vi bör förvänta oss i hög ställning idag, och det är också det vi ser (~25%). De som påstår att det borde vara 50/50 idag är idioter, dvs feminister.

År 2045 kan vi således förvänta oss att andelen kvinnliga toppchefer i runda slängar kommer motsvara andelen kvinnor som blir färdiga civilekonomer och civilingenjörer i juni i år, ceteris paribus. Ser vi någon annan siffra så beror det på diskriminering (kvotering).

Kompetens och kön skulle inte göras skillnad på hörde man för en stund sedan, nu handlar det alltså om vilka företag som anställer mest vaginor? Så kompetensen sitter alltså i könet när allt kommer omkring?

För att "toppchef" är ett skitjobb, där du måste prioritera bort mycket som är viktigt i livet för att få lite extra pengar, makt och ångest.

Kvinnor är smartare än så.

För att till skillnad från manliga toppchefer så impar det inte på det motsatta könet.

Exakt. Det är viktigare för män att ha status eftersom kvinnor tänder på män med status. Män har alltså högre krav på sig att skaffa status varför karriär blir en av flera saker att satsa hårdare på.

Ungefär så ja. De som hamnar som toppchefer i ett större bolag till slut har ofta börjat som egna företagare ganska tidigt, jobbat 80 timmar i veckan till ganska dålig lön och aldrig kunnat vara lediga eller sjuka. När man sedan blir en "toppchef" så består det hela istället av att fortfarande jobba 80 timmar i veckan och inte kunna vara lediga eller sjuka. Kvinnor prioriterar helt enkelt andra saker i allmänhet och ett sådant "toppjobb" kräver att man offrar stora delar av sitt sociala liv, släpar sig till jobbet trots att man är sjuk, och står ut med att jobba även på helger och semestrar.

Eftersom kvinnor i allmänhet har ungefär dubbelt så hög sjukfrånvaro, är mindre risktagande samt oftast har en längre frånvaro pga barn så kommer betydligt färre av dem till denna "topp".

Men - samtidigt så är det betydligt färre som hamnar i den absoluta botten också, och dit är det ju ganska få röster som höjs för att kvinnor ska bli inkvoterade...

Frågan borde väl vara varför kvinnor inte startar lika många framgångsrika företag med framgångsrika affärsidéer som män.

Därför det är lättare att sära på benen?

Affärsidéer tror jag inte skiljer så mycket. Tror det mer handlar om att våga. Det är väl egentligen en av anledningarna i detta ämne också. Många av toppcheferna och då speciellt män har just gjort detta då många som räknas är just toppchefer i företag de själva startat. Kanske beror på att män i grunden är mer riskbenägna att det får bära eller brista och därmed också fler lyckas med sina företag. Där kan man kanske lära sig från bägge sidor, att en mellanväg egentligen vore det bästa.