Deflation, en pest för alla?

Jag blir lite fundersam om hur detta deflationshot trumpetas ut. För mig låter det hela som att alla blir förlorare på deflation.

Är det verkligen så? Vi minns alla tiden i mitten av 70-talet då inflationen vid vissa tidpunkter låg på uppemot 15 %. Det fanns vinnare då. De som köpte fastigheter för lånade pengar behövde i princip inte betala för fastigheten. Inflation och avdragsmöjligheter förgyllde deras tillvaro. Det fanns förlorare då. De som arbetade och sparade fick bära bördan.

I rimlighetens namn måste det omvända också gälla d.v.s det måste finnas vinnare och förlorare i en deflationsekonomi.

Är vinnarna i deflationstider de som har sparat ihop en slant, inte har en krona i skuld och dessutom inte är beroende av någon arbetsgivare? (Kort sagt de riktiga snåljåparna och tillika halvudda existenserna. )

Om pengar blir mer värda pga minskning av penningmängden, eller konstant mängd vid prodiktivitetsökning, så är ju de som har nominella tillgångar vinnare såklart.

Sedan är deflation, något som historiskt inte är konstigt, i takt med att vi blivit bättre och mer produktiva på att producera nästan allt, är nästan allt billiigare än förut. Detta är inte av ondo såklart, utan snarare en del av den naturliga utvecklingen av ett effektivare användande av produktionsmedel.

Eftersom väldigt många ekonomer - tillsammans med väldigt många politiker och journalister - spelar på sitt eget tillväxtlotteri och försöker konstruera detta till vinst varje gång förlorar de flesta som står med diktafonen och skriker.

En ganska bra heuristik för situationen i dagens system är att parasiter vinner på inflation och de produktiva antingen vinner eller åtminstone inte lider av deflation. D.v.s. om vi bortser ifrån att vi skapat ett system som kanske går åt helvete (och därmed skapar misär för hela vår generation) så är deflation en rätt bra grej.

Man kan, och bör egentligen, såklart också vara tydligare med vad man menar med deflation. Hur inflation mäts ter sig mer och mer godtyckligt.

Det kan dessutom bli ett rent pedagogiskt svårhanterligt problem för politikerna när de för populasen ska försöka förklara varför sänkta ersättningsnivåer och budgetminskningar blir, helt normala, påföljder p.g.a att deflation råder.

Torgmöte:

- Vi lovar att inte sänka barnbidraget lika mycket som våra politiska motståndare kommer att göra om de får makten.

A och O för politisk ekonomi är att föreslagna åtgärder är socialt acceptabla, det vill säga att de är lätta att sälja in till befolkningen - oavsett vad slutresultatet är. Allt annat är politiskt självmord. Se bara på hur Schröder bemöttes när han satte bollen i rullning för att göra Tyskland till det ekonomiska draglok det är i dag.

Detta, tillsammans med wealth illusion, alltså att folk tenderar att jämföra nominella priser och löner snarare än reella, ger vid handen att det är mycket lättare att sitta kvar vid makten och ha stöd från folket om man säljer dem ett system där de får ständiga inkomstökningar än ett där det går upp och ner - oavsett vilket av systemen som är mest stabilt eller vilket som ger befolkningen mest reellt.

Jag undrar vid vilken inflation "samhället" börjar tycka att det är skadligt...

Det sägs att efter inflation kommer deflation. Någon som tror sig veta varför det skulle vara så? Kan det vara att inflationen har gjort "alla" skuldsatta och utan tillgångar så att efterfrågan därför faller. 10% av amerikanerna är beroende av matkuponger för att överleva om jag har förstått det rätt. Knappast de som drar den amerikanska konsumtions-ekonomin och antalet människor i denna kategori är i växande. Mer eller mindre hela väst är konkursfärdigt.

Undrar också vad industri-ekonomer anser om deflation. De som kommer till tals i media verkar alla vara finans-ekonomer, politiker och journalister som inte kan ekonomi. Alla dessa varnar för deflation. Deras argument håller inte. Man skjuter inte upp köp av tex tvättmaskinen. Har den gått sönder måste man ha en ny omedelbart eller så blir tvättberget ohanterligt.

Jag kan vara halvudda. Vill inte leva på någon annan men vill heller inte att någon annan lever på mig.

Det verkar som om jag har allt att vinna på deflation...

Hur man löser det:

Det finns ingen definition på "så här löser man en deflation", det varierar beroende på religion, ideologi, ekonomisk situation och massor av andra faktorer. Det finns dock flera uttänkta teorier, bland annat den keynesianska ekonomiska politiken som lär oss att man kan hantera konjunkturer och därmed deflationen med hjälp av statens finanser.

Sen finns det olika varianter bland annat penningpolitik, räntepolitik med flera.

Vi kan väl påstå att det är vad nationerna hela tiden försöker med också. Och det fungerar inte. Arbetslöshet och hopplöshet biter sig fast. Hjul börjar inte snurra, inte så att det märks netto iallafall och ingen framtidstro föds som ger ökad handel och minskad arbetslöshet, som i sin tur ger ännu mer av ökad framtidstro och än mindre arbetslöshet.

Men skulderna växer och planen är nog inte att betala tillbaka när satsningarna inte ger tillfredställande resultat. Planen kan vara skuldavskrivningar och fordringsägarna som förlorar sina tillgångar. Det verkliga resultatet blir ett utblottat folk som kommit ännu några år framåt från tex 1960-talet där bara en förälder behövde arbeta men reallönerna var så stora att det gick för sig alldeles.

Så det är väl skulder och inflation som är pest, för de flesta? Inte deflation och därmed anledningar till att göra sig skuldfri.

Inflationen är, om den ligger över 2-3%, mycket dålig för hela samhället. Fast de keynesianska ekonomiska politiska lösningarna är bra, såvida landet är strukturerat med en bra välfärd som ligger i statens trygghet. Statliga investeringar kommer leda till ökad konsumtion, om man skall ut ur en lågkonjunktur, och därmed minskad arbetslöshet. Det måste likväl anpassas till landet, fungerar monetarism bättre så skall man inte backa för det. Det handlar helt enkelt om vart man befinner sig och hur den ekonomiska situationen är på den platsen.

Jag anser också att inflationen är dålig men att den är minst dubbelt så hög mot 3%. Sedan används keynesianism i både låg- som högkonjunktur för det gör politiker omvalda. Massorna genomskådar det inte. Det är bara ett fåtal tysta som gör eller de har en röst men får inte utrymme i massmedia. Blir inte bättre av att statliga investeringar tränger undan de privata, som dessutom är sundare eftersom kalkyleringarna som görs tar hänsyn till risk.

Så du tycker att man ska bortse från det som är den verkliga faran med deflation? Det är ungefär som att säga "att spela rysk roulette är egentligen en rätt bra grej, om man bortser från att det kan vara en kula i loppet när man trycker av".

I nuvarande läge där många befarar att vi har en bostadsbubbla, kan deflationen vara nålen som smäller bubblan. Deflation leder visserligen till att den som sparar får besparingar som ökar i värde, men detsamma gäller även skulder. På en arbetsmarknad där det är svårt att sänka lönerna, leder deflation till ökade produktionskostnader, minskad konkurrenskraft, och därmed ökad arbetslöshet. Sverige är typexemplet på en ekonomi där arbetsgivarna har svårt att kompensera sig med sänkta löner. Arbetslöshet är den enskilda faktor som utgör den största faran, när bostadspriserna är högt upptrissade, eftersom folk inte kommer att ha råd att betala på sina med deflationen ökande skulder. Sverige bör absolut undvika längre längre tider av deflation.