Sveriges 52 bästa längdskidåkare

För två månader fick jag en liten idé. Så här blev resultatet.
Allt är sedan tidigare postat i huvudtråden för längdskidor.

Inledning
Som en nedräkning, men kanske mer ett tidsfördriv, tänkte jag lista Sveriges 50 mest intressanta skidåkare inför den kommande säsongen. Men hur jag än försökte lyckades jag inte få ned listan till färre än 52 åkare. Så det fick helt enkelt bli 52 åkare på min topp-50-lista.

De 34 första listan är de som tog världscuppoäng förra säsongen, därefter kommer våra två bästa juniorer och till sist 16 wildcards som kan vara värda att hålla extra koll på. 25 damer och 25 herrar samt bästa junior av varje kön ingår i listan.

Jag tänkte presentera en åkare varje dag, vilket betyder, om jag räknat rätt, att sista åkaren kommer presenteras dagen innan Bruksvallarna inleds. Här kommer jag gå igenom åkarens tidigare säsonger men framförallt vilka förhoppningar vi kan ha på åkaren vad gäller VM-medaljer, VM-start eller möjlighet att ta världscuppoäng. Hoppas ni gillar det.

Register

Kapitel 1 – Charlotte Kalla
Född: 1987
Klubb: Piteå Elit SK
Världscuppoäng: 783
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...86&type=result

Charlotte Kalla är kanske Sveriges bästa damskidåkare genom tiderna, en supertalang med flera JVM-guld, vann Tour de Ski som förstaårssenior och som i sin OS-debut vann guld direkt. Men sedan tog det stopp, Kalla saknar riktiga individuella segrar (hon har varit snabbast några jaktstarter dock, senast i Kuusamo ifjol) de senaste fyra åren. Fjolåret var ändå ett uppsving, bortprioriterandet av sprint gjorde att Kalla återigen kunde räknas in bland de allra bästa distansåkarna med OS-silver i både skiathlon och 10 km klassiskt, fyra pallplatser i världscuplopp och framförallt det närmast episka OS-guldet i stafett.

Inför årets VM finns en distans som sticker ut extra, Kallas OS-gulddistans 10 km fristil. Bland utmanarna finns regerande världsmästaren Therese Johaug och Lahtissegraren Marit Björgen som jagar den enda mästerskapstitel hon saknar. Om Kalla presterar på topp lär inga andra kunna slå henne, vilket skulle betyda Kallas första individuella VM-medalj. Ska det också bli guld krävs nog även segrar i världscupen längs vägen, allra helst i genrepet i Östersund. Precis som hon vann genrepet i Canmore 2010.

Övriga chanser är såklart stafetterna (om hon åker sprintstafetten) och kanske också skiathlon, som hon dock haft svårt med i Falun. Chansen i sprint är liten och jag anser att hon borde göra som i OS och avstå den för att spara krafterna till annat. Kalla var fyra i Holmenkollens tremil, men långt efter norskorna och om också Kowalczyk tillkommer lär även den medaljchansen vara liten om ingen stor utveckling skett.

Kapitel 2 – Calle Halfvarsson
Född: 1989
Klubb: Falun-Borlänge SK
Världscuppoäng: 632
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...14&type=result

Falun-Borlänge är en av de bästa klubbarna i Sverige men den ende hemmaåkaren som kan känna sig given i VM-laget är Calle Halfvarsson. Han gjorde ett väldigt fint VM 2013, som mästerskapsdebutant, med silver i stafett och platserna 7-7-6 i sprint, skiathlon och 15 km fristil. Fjolårets inledning lovade också gott med en sjätteplats i Kuusamotouren och åttondeplats i Tour de Ski, toppat med segern i Oberhofs fristilssprint. Men en magsjuka satte stopp för framgångar i OS där det blev en 17:e plats i sprinten. Tredjeplatsen i Faluns för-VM-sprint ger dock förhoppningar om att årets VM kan bli lika bra, eller ännu bättre, som 2013.

Halfvarssons bästa medaljchanser i VM lär vara stafetterna, men då gäller det att platsa. Redan i Val di Fiemme var det många sprinters som hängde med och årets bana är lite lättare, vilket bäddar för Jönsson och Peterson att orka. Och inte blir det enklare att peta Nelson efter dennes bragdsträcka med fall och seger på förstasträckan i Sochi.

Sprinten är kanske bästa chansen individuellt, men kom ihåg att Northug och Cologna saknades, Hattestad blev diskad är att rammat någon godtycklig ryss, samt att Poltoranin inte var i slag, så det kommer inte bli lika lätt. Intervallstarten i Lillehammer, där Halfvarsson ledde stort efter 2 km, verkar varit en väckarklocka då han i Davos, Toblach och Lahtis kört loppen mycket jämnare (slutplaceringen blev dock inte nämnvärt bättre). Ska sjätteplatsen från VM förbättras krävs dock en hård öppning – och att han orkar med den. Skiathlon lär bli svår om den mer fartfyllda och offensiva åkning som flera visat upp på sistone fortsätter, framförallt om mördarbacken ska tas ett antal gånger. På femmilen kan han möjligen få en hjälpryttarroll de första milen åt Olsson och Richardsson, men mer troligt är att Södergren, Hellner och Eriksson gör upp om de två sista platserna.

Kapitel 3 – Daniel Richardsson
Född: 1982
Klubb: Hudiksvalls IF
Långloppslag: Lager 157 Ski Team
Världscuppoäng: 551
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...46&type=result

Vissa slår igenom som juniorer, andra i början av senioråldern. Richardsson gjorde sin första världscuptävling utomlands som 25-åring, VM-debut som 26-åring – och tog OS-guld som 27-åring. En vecka innan VM 2011 var han bäst i världen, men dåliga skidor gav en 42:a plats. Sen följde två sämre år och när Richardsson var inblandad i en bilolycka förra sommaren, där hans svåger omkom och hans korsband trasades sönder, var det få som trodde att han skulle få stå högst upp på en prispall igen.

Men Richardsson gav sig inte. Istället för att operera korsbandet valde han att med målmedveten och disciplinerad träning få stabilitet i knäet och samtidigt satsa mot OS. Efter en trevande inledning visade han att med femteplatsen i Lenzerheide att han var att räkna med igen. OS inleddes med en fin sjundeplats i skiathlon, vilket följdes upp med det dramatiska intervallstartsloppet. Efter en lugn inledning närmaste sig Richardsson toppen mellantid för mellantid och med 600 meter kvar var han bara 2 sekunder efter unge finländaren Niskanen. Men få kan staka som Richardsson och med bara 2 tiondelar tog han sig förbi och upp på bronsplats, hans första individuella mästerskapsmedalj någonsin. Detta följdes sedan upp med guld i stafetten, där han på andrastäckan körde ifrån alla länder med fristilsåkare, och en åttondeplats på femmilen.

Men framgångarna var inte slut i och med OS. I Lahtis blev han tvåa, trots lösa och svåra förhållande. Veckan efter var det dags för Holmenkollens femmil och trots vurpa efter halva loppet var han med Sundby och Legkov när loppet skulle avgöras. Bilderna uppe på Gratishaugen (som ju inte längre är gratis och därför härmed döps om till Richardssonhyllan), där kameramannen fick oss att tro att Sundby åkte baklänges, visade vilken styrka Richardsson besitter i stakningen. Även i Falun visade han sin styrka när han sprängde sönder klungan i skiathlon och slutade på fjärdeplats. Sista beviset på Daniels stakstyrka förra säsongen visade han i Årefjällsloppet, där långloppsspecialisterna fick se sig utklassade på deras egna hemmaplan.

Richardsson har två stora guldchanser i VM, stafetten och femmilen, där duellen mot Johan Olsson skulle kunna bli mästerskapets bästa. I stafetten är han given tillsammans med Hellner och Olsson och sedan får Nelson, Halfvarsson eller någon annan slåss om den sista platsen. Även i skiathlon och 15 km fristil räknas Richardsson som en av de 10 bästa, men chansen till medalj får ändå ses som liten. Veckan efter VM avgörs också Vasaloppet, vilket också lär vara ett av Richardssons stora mål med året. Tre stora segrar, inom loppet av nio dagar, är det få som klarar av. Men är det någon som kan göra det så är det Daniel.

Kapitel 4 – Marcus Hellner
Född: 1985
Klubb: Gellivare Skidallians IK
Världscuppoäng: 350
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...26&type=result

Med bara 5 veckor kvar till OS fick Hellner stryk av Rönning över 15 km fristil och efter en lika blek sprinthelg i Nove Mesto väntade sig nog få en OS-succé för Hellner. Men dubbla SM-guld och en tredjeplats i Toblach i klassisk stil gav hopp. Och in i sista backen av skiathlonloppet var det Hellner som anförde tätgruppen. Åt Cologna fanns inget att göra med Hellner lyckades hålla en vingligt spurtande Sundby bakom sig och bärga silvret och blev därmed OS-historiens bäste manlige skiathlonåkare.

En finalplats i sprint och en godkänd tiondeplats på 15 km klassiskt satte sedan upp för en upprepning av guldet i stafett från Vancouver 2010. Med förarbete av Nelson, Richardsson och Olsson var det en enkel resa för Hellner att återigen föra den svenska flaggan först över mållinjen. En sjukdom satte dock stopp för femmilen, ett lopp han lär ha vunnit om han inte fått några materialproblem. Hellner avslutade säsongen med att vara näst snabbast i jaktstarten i Falun i fristil.

Inför VM är det just 15 km fristil som är Hellners stora mål. Tillsammans med Olsson, Legkov, Sundby, Cologna och möjligen Northug tillhör han definitivt favoriterna i disciplinen. Även i skiathlon är chansen stor på både medalj och guld. Två silver blev det på VM senast, bägge i stafett. I dagsläget finns inget som talar emot att Sverige inte ska upprepa succén i långa stafetten från Sochi. Också i sprintstafett har Hellner en god chans, om han vill och får köra den vill säga. Får Hellner en säsong utan skador och sjukdomar kan VM i Falun mycket väl bli Hellners bästa mästerskap någonsin.

Kapitel 5 – Emma Wikén
Född: 1989
Klubb: Åsarna IK
Världscuppoäng: 298
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...96&type=result

Efter genombrotten 2012/2013, med fjärdeplatsen i Davos som bästa resultat, var förhoppningarna höga på Emma Wikén. Men personliga problem gav skrala resultat inledningsvis och frågan är om hon ens tagit sig till OS om det inte vore för loppet i Lenzerheide. Men till Sochi kom hon och gjorde sin OS-debut med att bli nia i skiathlon. Vidare följde plats 12 på 10 km klassiskt och en åttondeplats i tremilen i fristil.

Men det var i stafetten som den största framgången kom. På andrasträckan lämnade Wikén, tillsammans med finskan Saarinen och tyskan Böhler, Johaug och övriga lag bakom sig och säkrade den medalj som alkemist Kalla senare skulle förädla till guld. Men framgångarna var inte slut där. I Lahtis blev det en åttondeplats, en sjätteplats i Holmenkollens tremil och en sjundeplats i Faluns skiathlon, alla tre VM-distanser i Falun.

Stafetten i Falun är Wikéns stora chans på både medalj och guld. I ett allt bredare svenskt lag är Wikén i dagsläget den enda som kan känna sig säker i laget tillsammans med Kalla. Att hon ska ta medalj på de andra distanserna känns osannolikt då gapet upp till toppkvartetten är lite för stort. Men att hon någon gång under säsongen ska ta sin första individuella pallplats känns inte som en omöjlighet.

Kapitel 6 – Teodor Peterson
Född: 1988
Klubb: IFK Umeå (ny från Åsarna IK)
Världscuppoäng: 297
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...40&type=result

På för-OS i Sochi slutade Peterson, sprintcupsegrare 11/12, på 77:e plats, närmast bakom rumänen Hogiu. Tuffa banor på hög höjd har aldrig passat honom och denna bana var värst av alla. Så trots fina resultat innan OS, pallplats i Kuusamo, snabbast av alla i Asiagos sprintstafett och finalplatser i både Nove Mesto och Toblach var förväntningarna låga på Peterson inför OS.

OS inleddes med en sjätteplats i prologen, hans klart bästa prolog för säsongen dittills. Andraplatser i både kvart och semi följde och så stod Peterson i sin första mästerskapsfinal. Han valde sin vanliga taktik, att ta rygg på ledaren Hattestad, vilket visade sig vara en fullträff. För när Jönsson tidigt släppte och sedan Glöersen fällt både sig själv, Hellner och Ustiugov var medaljen säkrad. Peterson orkade följa Hattestad uppför den andra tuffa backen men ett felskär in mot stadion gjorde att han tappade kontakten med norrmannen som kunde säkra guldet. Silvret är Petersons första medalj men det skulle komma en till en vecka senare i sprintstafetten.

Emil Jönsson hade släppt en lucka fram till tättrion som Peterson inte kunde täppa till. Han fick istället försöka hålla lillebror Cologna och storebror Northug bakom sig. På toppen av sista backen kändes den svenska fjärdeplatsen klar, men en vurpa av tysken Tscharnke gjorde att Peterson kunde passera och ordna Sveriges elfte och sista medalj på Laura skidstadion.

Mycket talar för att även följande mästerskap blir framgångsrika för Peterson. En vecka efter OS vann han sitt första världscupskval i Lahtis och slutade fyra i finalen efter en allt för optimistisk öppning. Två veckor senare kom årets enda seger när han vann en millimeterstrid mot Jönsson på för-VM i Falun. Segern visar att Peterson kommer vara med och slåss om guldet när VM startar den 19:e februari. Även i sprintstafetten kommer Teodor att ha en stor guldchans, om han nu platsar i laget.

Kapitel 7 – Sara Lindborg
Född: 1983
Klubb: Falun-Borlänge SK
Långloppslag: SkiProAm
Världscuppoäng: 255
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...35&type=result

Sara Lindborg startade säsongen utanför landslaget och det var först efter flera återbud till Davos hon fick chansen i världscupen. Den tidigare klassiska specialisten slog till med en 19:e plats i fristilsloppet vilket gav en plats i Tour de Ski. Väl där slog Lindborg till med karriärens bästa lopp när hon var snabbast av alla i den långa jaktstarten, återigen i fristil. En niondeplats på 5 km klassiskt lade sedan grunden för en elfteplats totalt vilket gjorde att 30-åriga Lindborg äntligen skulle få göra OS-debut, en debut som blev fördröjd fyra år då hon skadade armbågen i Tour de Ski 2010.

Efter en 20:e plats i skiathlon och en 16:e plats på 10 km klassiskt, vilket är tangerat mästerskapsbästa, trodde många att Lindborg skulle få köra stafetten. Men trots att hon slagit Haag i de flesta loppen under säsongen så var det Haag som fick ta tredjesträckan. Lindborg fick därmed, precis som i sina tidigare mästerskap VM 2007 och 2011, köra alla individuella distanslopp men inte åka stafett. På femmilen ledde Lindborg i början med föll och hamnade långt ner i resultatlistan.

Inför VM slåss Lindborg med ett halvdussin andra damer och att ta plats i de svenska distanslagen tillsammans med Kalla och Wikén. Bästa chansen att för första gången bli topp 15 finns nog i tremilen, men då måste hon konkurrera ut antingen Bleckur eller Haag. På för-VM blev Lindborg 14:e i skiathlon, men var bara fjärde svenska i ett lopp utan Haag och Rydqvist, så även där kan det blir svårt att ta plats. Till stafetten, som är Lindborgs enda medaljchans, är konkurrensen än tuffare då sprinters som Ingemarsdotter tillkommer i resonemanget. Men några åkare kommer falla bort under säsongen så möjligheten finns att Faluborna får se en hemmaåkare även på damsidan.

Kapitel 8 – Hanna Erikson (skadad)
Född: 1990
Klubb: Åsarna IK
Världscuppoäng: 218
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...24&type=result

2012/2013 förstördes av sjukdomar för den tidigare juniorvärldmästaren Hanna Brodin, men med frisk kropp och nytt namn bjöd fjolåret på flera framgångar. En fjärdeplats i Davos följdes upp av en seger i Oberhof, där hon på upploppet passerade Herrmann och utklassade åkare som Björgen och Östberg på upploppet. Loppen gav också klartecken till OS, som dock blev en besvikelse. I sprintprologen föll Erikson i den svåra utförsbacken in mot stadion och så var OS-debuten över.

För-VM i sprint gick inte heller bra. Med 33:e tid i kvalet blev hon utslagen direkt, något som hände för ofta förra säsongen, 4 av 8 gånger. Men bara hon klarar kvalet kan fortsättningen bli en succé ändå, i Davos kvalade hon 27:a och i Oberhof 24:a. Dessutom är det lättare att kvala i mästerskap då storlagen har färre åkare till start. Det blir svårare att platsa, Ingemarsdotter och Nilsson lär ta två platser. Övriga två står mellan nästan ett dussin åkare där Erikson just nu är den allra starkaste kandidaten, i alla fall om inte Kalla kör. Även i sprintstafetten finns chans att slå sig in, men med bara två platser i laget är det ännu svårare att platsa där. Men gör hon det är medaljchansen god.

Erikson är inte bara en sprintåkare. I Lenzerheide blev hon nia på 10 km klassiskt och på för-VM blev hon tolva i skiathlon. Sedan tidigare har hon bland annat en tredjeplats i en prolog i Tour de Ski och ett SM-guld på tremilen. Skulle hon få chansen att köra stafetten är medaljchansen såklart stor även där. Men för att bli aktuell för distanslagen måste jämnheten och lägstanivån öka markant.

Kapitel 9 – Emil Jönsson
Född: 1985
Klubb: IFK Mora SK
Världscuppoäng: 192
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...89&type=result

Redan när Emil Jönsson tjuvstartade i OS-finalen förstod man att något var fel. Uppför första backen släppte han en stor lucka till de övriga och medaljchansen var direkt borta. Han hade inte ens ögonkontakt med kvintetten när de började första utförsåkningen. Han såg aldrig Glöersen snäva spårval som resulterade i ett fall. Han såg aldrig att Hellner i sitt försök att väja för norrmannen också föll. Han såg aldrig att Ustiugov brakade rätt in Hellner. Men när Jönsson hade klarat av första utförsbacken var han helt plötsligt på medaljplats.

Med nya krafter anförde Jönsson bronskampen med Glöersen i rygg. Norrmannen orkade följa en bit men på toppen av andra backen hade Jönsson skapat en lucka. Medan Hattestad och Peterson skar mållinjen krängde Jönsson in på upploppet och med sina sista krafter slängde han sig över mållinjen som olympisk bronsmedaljör. En vecka senare var det dags igen. På sprintstafettens femte sträcka släppte Jönsson tre lag före sig och redan då borde man förstått att tysken skulle falla och att Sverige skulle fixa ännu ett brons i ett OS där ingenting kunde gå fel.

Världscupen blev annars den sämsta på länge för Jönsson. En sjukdom under hösten och skador under säsongen gjorde att Jönsson kom till OS med bara en femteplats i bagaget. Efter OS såg det bättre ut, i för-för-för-VM i Lahtis kom Jönsson till semifinal där dock ett stavbrott förstörde chanserna. I Drammen ledde Jönsson finalen men blev omkullkörd i näst sista sväng. I Falun kom så äntligen pallplatsen, en andraplats bakom Peterson efter en millimeterstrid över mållinjen. Till VM kommer Jönsson, återigen, räknas som en av de största guldkandidaterna i både sprint och sprintstafett.

Tack vare 30:e platsen i Lahtis kom Jönsson sist i distanscupen. Jönsson har i flera år försök att utvecklas som distansåkare och de år han varit utan skador och sjukdomar har han förbättras. Som bäst har han varit sjua i Faluns skiathlon (20 km) och vann en stafettsträcka i Gällivare 2012. Men varje sjukdom har gjort att han fått börja om från början igen. Kan han få en säsong utan bakslag kan han mycket väl utmana Nelson om en plats i det svenska stafettlaget på förstasträckan. Kan han få tre bra säsonger ska det också bli intressant att se honom på 15 km klassiskt i VM i Lahtis 2017. Det ska bli spännande att se om han kan göra samma resa som till exempel Svartedal och Rönning, att gå från att ha varit en av världens bästa sprinters till att bli en av världens bästa klassiska distansåkare.

Kapitel 10 – Lars Nelson
Född: 1985
Klubb: Åsarna IK
Världscuppoäng: 191
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...28&type=result

Om det tog lång tid för Richardsson att slå igenom tog det ännu längre tid för Lars Nelson. Först inför förra säsongen, som 28-åring, tog han sig in i a-landslaget utan att ha kört ett enda mästerskap. Men sen gick det fort uppför, redan i Kuusamo blev han elva och en vecka innan OS blev han sjua i Toblach. Med det var han redo för OS i Sochi, där han inledde men en lika fin prestation och blev nia i skiathlon följt av en 15:e plats på 15 km klassiskt. Med Halfvarsson ur form efter en magsjuka var det givet att Nelson skulle komplettera de tre medaljörerna i stafetten, den första stafetten någonsin för Nelson i ett svenskt a-lag.

Sen jag föddes har nog chansen på guld aldrig varit större inför en stafett än den i Sochi. Men Nelson fick en katastrofal inledning. Redan efter en minut tappade han skidan och den panik, besvikelse och uppgivenhet jag kände då har nog aldrig varit större. Men lugn som en filbunke tog Nelson på sig skidan och rusade ikapp klungan. Efter halva sträckan hade han kört ifrån samma gäng. Han hämtades in men stack igen med 2 km kvar och bara stafettsäkre finländaren Jauhojärvi kunde med nöd och näppe följa. Vid växlingen var luckan ner till Norge och Ryssland över 25 sekunder och Lord Nelson trendade för första gången på twitter sedan 1805. Richardsson, Olsson och Hellner kunde sedan enkelt defilera mot det andra raka OS-guldet i stafett för de svenska herrarna.

Under VM i Falun lär Nelson få köra både skiathlon, där han som sagt var OS-tia, och femmilen i klassiskt stil, där han i Holmenkollen satte personbästa med en femteplats efter att ha spurtat ner sin antagonist Rönning på upploppet. Det kan mycket väl sluta med ett par topp-10 placeringar men ska det bli medalj i Falun är det i stafett det ska ske. För att behålla sin startplats krävs det att han fortsätter att visa att han är åkstarkare och stabilare än Jönsson på en förstasträcka. Hans andre konkurrent är Halfvarsson, vars individuella resultat i VM 2013 var bättre än Nelsons i OS. Med Halfvarsson i laget kan dessutom både Richardsson och Olsson få köra klassisk stil. Så det är inte bara upp till Nelson om det ska bli en plats i stafettlaget i Falun. Men skulle han stå på startlinjen när stafetten startar så kan vi nästan förvänta oss ännu ett kapitel i ”The Lord of the Nelson”.

Kapitel 11 – Stina Nilsson
Född: 1993
Klubb: IFK Mora SK
Världscuppoäng: 182
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...59&type=result

Med två JVM-guld i sprint, och ett i stafett, en andraplats i världscupen i sprintstafett och en femteplats på stora VM redan som junior var förväntningarna höga när Stina Nilsson klev in i senioråldern. Det började dock illa med missad final i Bruksvallarna och missat kval i Kuusamo. Men på den höga höjden i Davos kom så fullträffen med en finalplats, vilket följdes av en andraplats i skandinaviska cupen och en niondeplats i Nove Mesto. Dessa resultat tog Nilsson till hennes första OS som skulle sluta med en stor succé.

I sprinten blev det en tiondeplats i prologen och i kvartsfinalen tog hon sig kontrollerat vidare som tvåa. En femteplats i semifinalen gjorde dock att hon blev utslagen med mindre än en halvsekunds marginal och slutade tia i sin OS-debut. Nilsson fick sedan gå sistasträckan i sprintstafetten tillsammans med Ingemarsdotter sedan Kalla tackat nej. Hon fick ett svårt utgångsläge med fyra sekunder upp till tyskan Herrmann på tredjeplats och bara sex sekunder ned till polskan Kowalczyk. Efter halva sträckan var avstånden oförändrade men då började Nilsson plocka in meter på meter på tyskan och var ikapp in på upploppet. Där segade hon sig förbi Herrmann och fixade ännu en medalj för Sverige och för egen del den första medaljen i ett seniormästerskap.

Efter OS visade Nilsson att hon också nu etablerat sig i världseliten i individuellt sprint. I Drammen kom hennes första individuella pallplats i världscupen när hon spurtade ner Östberg på upploppet och på för-VM i Falun blev hon återigen trea, långt före övriga finalister. Ett år äldre och ett år bättre kan hon mycket väl återigen stå på pallen när världseliten återkommer till Falun för VM. Även i sprintstafetten kan det bli medalj, hon konkurrerar först och främst med Ingemarsdotter och Erikson om två platser i svenska laget nu när Kalla tackat nej. Det finns också en tredje distans som hon kan platsa i, i Kuusamo blev hon 21:a på 5 km klassiskt och kan hon göra fler lopp av den kalibern finns en liten möjlighet för henne att ta plats även i den långa stafetten.

Kapitel 12 – Britta Johansson Norgren
Född: 1983
Klubb: Sollefteå Skidor IF
Långloppslag: SkiProAm
Världscuppoäng: 181
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...40&type=result

Kort efter VM-silvret i stafett 2011 födde Johansson Norgren sitt första barn. De kommande två åren bjöd på få bra resultat, förutom en fjärdeplats i Lathissprinten, så många tvivlade om hon skulle få köra i landslaget något mer. Men med nystartade SkiProAm i ryggen gjorde hon succé redan i Bruksvallarna, där hon på Northug-manér tog det lugnt uppför och satte full fart utför. Det blev en andraplats på 10 km fristil, vilket följdes av en 11:e plats i Kuusamotouren och tangerat personbästa, en fjärdeplats, när hon utan fästvalla stakade den klassiska sprintbanan i Asiago.

En sjukdom gjorde att hon missade Tour de Ski men var tillbaks till Toblach där hon blev 19:e efter ännu en mördande avslutning, 9 sekunder snabbare än någon annan de sista tre kilometerna. Framgångarna tog henne till OS som dock inte gick något vidare. I skiathlon öppnade hon på tok för hårt och tappade massor på fristilsdelen. I sprinten åkte hon ut i kvartsfinalen och slutade på 14:e plats. Efter sprinten blev det inga fler lopp i OS för Johansson Norgren.

Inför årets säsong står hon återigen utanför landslaget och behöver tidigt visa sin nivå för att komma ut i världscupen. Nya bra lopp i Bruksvallarna kan ta henne till minitouren i Lillehammer som borde passa henne bra. Med sin mångsidighet finns flera chanser att få köra i VM, främst i klassisk sprint, med fjolårets fjärdeplats i färskt minne, och 10 km fristil där konkurrensen är aningen sämre än i övriga grenar. Men ska det bli nya VM-medaljer ska det ske i stafetterna. Hon har definitivt chansen att med flera bra lopp och en höjd lägstanivå bli uttagen i den tuffa konkurrensen.

Kapitel 13 – Ida Ingemarsdotter
Född: 1985
Klubb: Åsarna IK
Världscuppoäng: 177
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...73&type=result

Ofta kritiserad, ständigt ifrågasatt, alltid underskattad. Ingen verkar veta riktigt hur, men tre raka mästerskap har Ingemarsdotter lämnat med dubbla stafettmedaljer, toppat med VM-silvret i sprint 2013. Årets världscup gav inte mycket, två sjätteplatser i Kuusamo och Nove Mesto var allt hon mäktade med. Men är det mästerskap kan man lita på Ingemarsdotter.

En femteplats i sprintkvalet var årets bästa. Andraplats i kvarten och en tredjeplats i semin ordnade hennes tredje mästerskapsfinal. Väl där var krafterna slut och hon slutade på femteplats, aldrig riktigt med i medaljkampen. Inför stafetten pratade många om både Lindborg och Johansson Norgren i laget. Men när startskottet gick stod Ingemarsdotter på startlinjen och 5 km senare hade hon kört ifrån både Norge, Finland och Tyskland. Sen var det bara att vänta på att Wikén, Haag och Kalla skulle fixa guldet. Även i sprintstafetten fick Ingemarsdotter köra förstasträckan. På femtesträckan släppte hon en lucka till Tyskland men fick se Stina Nilsson hämta ikapp och ordna Ingemarsdotters första brons. Dubbla stafettmedaljer tre mästerskap i rad är något ingen annan har klarat av.

På för-VM i sprint blev det bara en 15:e plats men med VM-silvret i färskt minne måste hon ändå räknas som en av ett tiotal med medaljchans en bra dag. Även om konkurrensen är bred i det svenska laget känns en plats i sprintlaget ändå ganska given för henne just nu. Värre blir det i stafetterna, med bara två platser i sprintstafetten måste hon visa sig starkare än Nilsson eller Erikson i första hand. I långa stafetten slåss än fler om platserna tillsammans med Kalla och Wikén. Främsta utmanaren till förstasträckan är just nu Sofia Bleckur. Men när startskotten går står säkert Ingemarsdotter på startlinjen och lägger grunden för två nya medaljer. Man borde inte bli förvånad längre.

Kapitel 14 – Jens Eriksson
Född: 1987
Klubb: Dala Floda IF
Långloppslag: Team Centric
Världscuppoäng: 122
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...42&type=result

Jens Eriksson satsar allt mer på långlopp men gör ibland inhopp i världscupen. I fjol fick han chansen, som reserv, i Tour de Ski och inledde på bästa sätt. En sjundeplats i prologen följdes upp av en fjärdeplats i sprinten, båda loppen i hans sämre teknik fristil. Efter det gick det sämre och resten av säsongen ägnades åt långlopp. I Vasaloppet blev Eriksson 22:a, en klar försämring gentemot femteplatsen året innan. Avslutningen av säsongen blev dock en fullträff. I en jämn kamp mot färske Holmenkollensegraren Richardsson vann Eriksson femmilen i klassisk stil i intervallstart, hans första SM-guld.

Även i år kommer Eriksson alternera mellan världscupen och långlopp. På VM finns två chanser att få köra. Det stora målet är femmilen där han slåss mot främst Hellner och Södergren om de två sista platserna. I sprint finns en plats kvar att slåss om för Eriksson, som körde sprinten i VM 2013. Hans främsta konkurrenter är Persson, Modin och Svensson. Att köra bra i Bruksvallarna för att ta en plats i Kuusamo, där han var i kvartsfinal på sprinten ifjol, är första steget mot VM. Efter VM väntar Vasaloppet, där Eriksson ska försöka ta tillbaka den allra svenskaste titeln från norrmännen.

Kapitel 15 – Maria Rydqvist
Född: 1983
Klubb: Älvdalens IF
Långloppslag: Sysarb Oneway
Världscuppoäng: 108
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...40&type=result

I juli 2010 födde Maria Rydqvist sitt första barn. Bara sju månader senare gjorde hon sitt livs lopp med att bli sexa på VM i skiathlon. En sjukdom gjorde dock att hon missade stafetten och en given medalj. I maj 2013 födde hon sitt andra barn men denna gången blev det inte samma comebacksuccé. När hon skulle OS-kvala i Davos blev hon 34:a och trots ett par bra insatser i Tour de Ski blev det inget OS för Rydqvist.

Rydqvist tog en liten revansch när hon blev 13:e i Lahtis på 10 km fristil, ett resultat som bör ta henne till VM i Falun. Även i skiathlon lär hon ligga bra till för en plats i laget, loppen i La Clusaz och på SM blir viktiga för att befästa den platsen. Men som för så många andra är det i stafetten det ska ske om Rydqvist ska lämna VM med sin första medalj. Med tanke på OS finns det en klar möjlighet för Rydqvist att kvala in på tredjesträckan. Haag, Lindborg och Johansson Norgren är de starkaste konkurrenterna just nu.

Frågan är dock om det blir något VM. I våras sa Rydqvist att hon behövde en nystart och gick med i långloppslaget Sysarb Oneway. Skulle hon dock få en bra start i Bruksvallarna och redan där säkra en plats till hemma-VM och chansen på sin första och enda medalj kommer förhoppningsvis fokus att vara mot Falun. Långloppen kan vänta en säsong för en sådan möjlighet får hon aldrig igen.

Kapitel 16 – Hanna Falk
Född: 1989
Klubb: Ulricehamns IF
Världscuppoäng: 70
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...67&type=result

2009/2010 slog Hanna Falk igenom med en dundersuccé med seger redan i sin andra världscuptävling i Dusseldorf. Efter nyår tog hon än ännu större skalp när han stakade ned Majdic på upploppet i Otepää. Men efter det har skador och sjukdomar satt stopp. Fjolåret inleddes lovande med andraplats i Bruksvallarna och seger i Idre, men svaga lopp i Davos och Asiago satte stopp för OS. SM-guld och två segrar i skandinaviska cupen tog henne till världscupen i Lahtis där hon blev 8, hennes bästa placering på tre år.

Sprint är den gren på damsidan med hårdast konkurrens, Falk är en av många åkare med chans att slå sig in i laget. Hennes högstanivå är hög men lägstanivån är desto lägre. En finalplats i Bruksvallarna bör ta henne till Kuusamo men de viktigaste tävlingarna kommer nog i januari, med skandinaviska cupen i Falun, världscupen i Otepää och slutligen SM i Örebro. Tre bra insatser där kan räcka långt i jakten på en VM-plats.

Kapitel 17 – Johan Olsson
Född: 1980
Klubb: Åsarna IK
Världscuppoäng: 69
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...84&type=result

Johan Olssons insats i femmilen 2013 är det största idrottsdrama och den största idrottsprestation jag någonsin fått uppleva. Mina förväntningar på loppet, både vad gäller spänning och svenska framgångar, var låga men Olsson levererade ett lopp som ingen kunde förutspå. Olsson attackerade tidigt och i mil efter mil höll han undan för klungan. Än idag ryser jag varje gång jag ser Olsson glida in på upploppet och hör detta.

Högersvängen, sista lilla knixen, upploppet kvaaaar.
Det är klart, det är klart, det blir svenskt guld! (Han tar det) Han kommer att ta det.
Vi har badat i silver i två veckor men nu (oj oj oj oj oj), nu fixar Olsson guldet.
På trötta armar (men staka då!), knyter han näven i luften. Det är klart.
Han hinner inte ta någon svensk flagga men han kan njuta av upploppet.
(Vilken hjälte) Han kan njuta av upploppet!
Och ännu en svensk triumf i Val di Fiemme. Johan Olsson, vilken insats, vilken hjälte.
Grattis, grattis Olsson.

Fjolåret bjöd dock som så ofta på skador och sjukdomar för Olsson, fler än vanligt. När han ställde sig på startlinjen för 15 km klassiskt i OS var det hans första lopp på över två månader. 30 sekunder bakom startade Cologna och efter 13 km var han ikapp. Guld till schweizaren före Olsson som mest verkade glad över Richardssons brons. Det var istället, precis som 2010, i stafetten guldet skulle komma. På tredjesträckan lämnade han Finlands Lehtonen bakom sig och även om Legkov ursinnigt närmade sig förblev luckan så pass stor att Hellner enkelt kunde defilera mot andra raka OS-guldet i stafett. Olsson avslutade sedan sin OS-karriär med en niondeplats i femmilen, hans blott sjätte och sista lopp för säsongen.

I två raka mästerskap har Olsson avstått skiathlon och troligen gör han det igen i Falun. På 15 km fristil blev det silver i VM 2013, men inget av fjolårets tre fristilslopp slog det gnistor om. I stafetten kommer nog första klara guldchansen, där han bör få en mittensträcka. Vilken det blir beror mycket på vem av Halfvarsson och Nelson som kör samt om Richardsson fortsätter förbättra sin fristilsåkning. Sedan väntar femmilen, vilket kan bli VM:s bästa duell mellan Olsson och Richardsson. En vecka efter femmilen ska Olsson för första gången köra Vasaloppet och går för seger även där. Tre stora segrar, inom loppet av nio dagar, är det få som klarar av. Men är det någon som kan göra det så är det Johan.

Kapitel 18 – Jennie Öberg
Född: 1989
Klubb: Piteå Elit SK
Världscuppoäng: 61
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...05&type=result

OS-drömmen försvann tidigt ifjol för Jennie Öberg. Efter misslyckade kval i både Davos och Asiago räckte inte sjundeplatsen, personbästa, i Nove Mesto då andra åkare gjorde bättre och framförallt fler bra resultat. Istället blev det mycket skandinaviska cupen för Öberg. Hela 9 lopp blev det med segern i fristilssprinten i Madona som bästa resultat och aldrig sämre än en tolfteplats. Hon slutade femma totalt i skandinaviska cupen, vilket hade varit en andraplats om hon kört i Vuokatti istället för Davos. I slutet av säsongen fixade Öberg även poäng i distansvärldscupen med att bli 28 i Lahtis på 10 km fristil.

Öbergs bästa distans, fristilssprint, finns inte med i VM. Istället är det i klassisk sprint chansen finns för reserven från VM 2013 att få göra sin mästerskapsdebut. Trots att Kalla har tackat nej har ändå konkurrensen ökat sedan dess och för närvarande är inte Öberg riktigt nära en plats i laget. De klassiska sprintarna i Falun, Otepää och Örebro kommer bli viktiga att prestera på topp i. Blir det inget VM i år får Öberg ladda om mot Lahtis 2017. Där har hon två år i rad kvalat femma, så banan passar utmärkt. Kan hon sedan förvalta detta till både semifinalplatser och också finalplatser kan det ge en VM-biljett 2017. Med ett riktigt starkt genombrott kan det kanske ske redan i år.

Kapitel 19 – Anna Haag
Född: 1986
Klubb: IFK Mora SK
Världscuppoäng: 56
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...20&type=result

För fyra år sedan var Anna Haag på toppen av sin karriär, med OS-silver i skiathlon och sprintstafett. Sen dess har allt gått utför, skador och sjukdomar har satt ned både träning och tävling. Fjolåret började bra, Haag var tredje svenska i Bruksvallarna på 10 km fristil, men nya sjukdomar gjorde att nästa lopp dröjde till Tour de Ski. Ett par bra insatser där räckte för att få en OS-plats men som följde nya problem. SM blev en katastrof och i genrepet i Toblach blev Haag bara 28.

När OS startade var Haag petad i skiathlon och fick inte chansen att upprepa sin medalj från Vancouver (inte i sprintstafett heller för den delen). Istället fick hon köra 10 km klassiskt, men slutade bara 20, slagen av bland andra Lindborg. När laguppställningen till stafetten kom var det ganska överraskande att Haag petade Lindborg, troligen mycket tack vare den fina stafetten i VM ett år tidigare. Stafetten blev ingen höjdare för Haag som tidigt tvingades släppa Niskanen och Nystad ifrån sig. Hon höll avståndet första varvet men ju längre sträckan led, desto snabbare växte luckan. Vid växling var luckan 25 sekunder, en lucka som ingen annan än världens bästa Kalla hade klarat av att hämta igen. En dryg halvmil senare var hon ikapp och kunde på upploppet smita förbi och ordna Sveriges första guld. Haag avslutade sedan säsongen med årets bästa lopp, en elfteplats i OS-tremilen.

Kommer Haag upp i bästa slag är hon given i alla fyra distanslopp i VM. Det var dock länge sedan hon var det och man måste undra vad som längre är hennes bästa nivå. På VM 2013 blev hon sexa på den klassiska tremilen vilket borde vara hennes bästa chans, båda att få köra och nå en bra placering. Även i skiathlon och fristil finns chansen att få köra, säsongen lär visa vilken nivå hon är på i år. Ska det bli en ny VM-medalj för Haag ska det dock ske i stafetten. OS-stafetten ligger henne i fatet men precis som Ingemarsdotter fick en ny chans efter hennes misslyckade stafett 2013 kan Haag också få det. Chansen för Haag att platsa i stafettlaget är väl så stor som för många andra.

Kapitel 20 – Sofia Bleckur
Född: 1984
Klubb: IFK Mora SK
Världscuppoäng: 51
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...92&type=result

Innan OS var det bara Kalla av de svenska åkarna som besegrat Sofia Bleckur i de klassiska distansloppen. Men när hon missade både Lillehammer och Tour de Ski på grund av sjukdom fanns det inte tillräckligt med lopp för att övertyga landslagsledningen att hon skulle få en plats till OS. Istället kom framgångarna på norskt mark. I skandinaviska cupen vann hon 20 km masstart efter att ha lämnat Hagen och övriga konkurrenter tidigt. Karriärens bästa lopp kom i Holmenkollen där hon blev nia. Säsongen avslutades sedan med SM-brons på tremilen. I alla dessa tre lopp var hon långt före nästa svenska.

Kan Bleckur köra lika bra i de klassiska distansloppen i år bör hon få en plats i VM-laget på tremilen, loppen i Kuusamo och Davos blir viktiga. Kan hon förbättra sin fristil ytterligare finns en liten chans på skiathlon också. En bra insats i La Clusaz kan räcka långt, där även årets enda världscupstafett avgörs. En halvmil är i kortaste laget för Bleckur men både i Bruksvallarna och Kuusamo ifjol var hon näst bästa svenska. Kör hon som ifjol finns en jättechans att ta plats i stafettlaget på VM och då kan det bli medalj, ja kanske även guld, för Sofia Bleckur i Falun.

Kapitel 21 – Johan Edin
Född: 1987
Klubb: IFK Mora SK
Världscuppoäng: 44
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...25&type=result

Med Modin sjuk och Valjas ur slag kan Johan Edin varit fjolårets längste poängplockare i världscupen. Med sina 197 cm är det få som kan uppnå samma maxfart som Edin på de flacka partierna. I världscupen går han nästan alltid vidare från sprintkvalen men sen tar krafterna snabbt slut. Bara en enda gång, i Quebec 2012 där han blev åtta, har han tagit sig vidare till semifinal. I år blev det en 14:e plats som bäst i Nove Mesto, utslagen av fransmannen Miranda med en tiondel i kvartsfinalen.

Att Edin ska ta plats i VM-laget känns otroligt, minst ett halvdussin åkare rankas före Edin som är bäst i fristilssprint. Istället blir det att försöka komma med i världscupen så många gånger som möjligt som blir målet för Edin. Med sin kvalsnabbhet kommer han få chanser och kan han förvalta dessa till fler semifinaler och kanske också någon final så finns möjligheten att ta sig tillbaks in i landslagsgrupperna nästa år. På 2017 års VM-banan i Lahtis var Edin fyra i kvalet ifjol så den banan passar onekligen väldigt bra för honom. Kan han köra bra där i år och nästa år igen finns möjligheten för Edin att ta plats i VM-laget 2017.

Kapitel 22 – Magdalena Pajala
Född: 1988
Klubb: Piteå Elit SK
Världscuppoäng: 39
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...18&type=result

Crazy bananas! Så lät det för fyra år sedan när Magdalena Pajala först vann SM-sprinten, blev tia i OS-sprinten, femma i OS-stafetten och fyra i Drammens världscupsprint. Sen tog det stopp, men kanske kom en ny vändning andra halvan av förra säsongen. OS var hon aldrig nära, istället kom framgångarna på nordisk mark. På SM blev det guld i stafett och brons på 10 km klassiskt, före OS-åkarna Lindborg och Johansson Norgren. I skandinaviska cupen i Otepää, där årets viktigaste världscuplopp avgörs, tog hon en andraplats innan hon på sin favoritbana i Drammen världscup blev åtta, sett till motståndet hennes kanske bästa insats på fyra år.

På VM är det sprint i klassisk stil som är målet. Vägen dit går först via bra insatser i Bruksvallarna och Kuusamo, men än viktigare i Falun, Otepää och Örebro i januari. För närvarande är hon precis utanför topp 4 som får köra men med bra insatser finns alla möjligheter att slå sig in i laget. Blir det inget VM i år kan det ske om två år i Lahtis istället. På 10 km klassiskt har hon en 17:e plats som bäst och kan hon nå upp i den nivån igen, och gärna flera gånger, blir kanske Pajalas nästa mästerskapslopp som distansåkare istället.

Kapitel 23 – Marika Sundin
Född: 1991
Klubb: IFK Mora SK (ny från Sollefteå Skidor IF)
Världscuppoäng: 38
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...24&type=result

På sommaren är Marika Sundin en av världens bästa rullskidåkare. På vintern är det en bit dit men hon blir allt bättre. Vilken som är hennes bästa gren är dock en gåta. När hon slog igenom var det i en klassisk sprint i Liberec och på för-OS i skiathlon där hon var 14:e efter halva sträckan, inte alls långt från täten. Fjolåret började också bäst i klassiskt med fina lopp i Vuokatti i skandinaviska cupen, men efter nyår vände det. På U23-VM blev det en femteplats som bäst, i fristilssprint. Efter det kom en framgång i klassiskt igen, i Otepää i skandinaviska cupen på 10 km masstart. Fjolårets bästa lopp kom sedan i världscupen i Lahtis där hon blev sjua i sprinten – i fristil.

Med sin mångsidighet kommer Sundin få flera chanser i världscupen och i tourerna kan hennes bredd bli extra värdefull. Till VM blir man dock uttagen till enskilda distanser och just nu är hon inte ordinarie i någon. Av årets mästerskapsdistanser var det 10 km fristil som gick bäst ifjol, där konkurrensen också är aningen svagare. Missar hon VM i Falun är det bara att ladda om mot nästa, i Lahtis 2017 där hon lyckades bra ifjol. Förr eller senare kommer mästerskapsdebuten för Sundin. I vilken gren det blir, det får framtiden utvisa.

Kapitel 24 – Martin Johansson
Född: 1984
Klubb: IFK Mora SK
Världscuppoäng: 38
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...58&type=result

Efter att i flera år tillhört världseliten i orientering fick Martin Johansson 2010 chansen i världscupen i längdskidor. Det blev stor succé direkt med en 14:e plats i Otepää på 15 km klassiskt. Det dröjde dock ända tills ifjol innan det resultatet skulle överträffas. I Holmenkollens klassiska femmil slog den sent inkallade reserven till med en totalt överraskanade 13:e plats, en placering han inte lyckades upprepa ens på SM. Annars är det i fristil de flesta framgångar kommit, ifjol blev det två andraplatser i skandinaviska cupen på 15 km fristil.

Johansson är nära VM-laget i alla tre distanslopp, men konkurrensen är stenhård. På femmilen slåss han mot Hellner, Södergren och Eriksson om två platser. På 15 km fristil är det än svårare då Hellner, Richardsson, Olsson och Halfvarsson bildar landslagets kanske starkaste kvartett. I skiathlon försvinner antagligen Olsson men istället tillkommer Nelson. Skador, sjukdomar och att åkare avstår vissa distanser kan öppna för Johansson, men ska han till VM av egen kraft så krävs det fler framskjutna placeringar än vad han hittills bjudit på. Johansson har visserligen passerat 30 år men är som skidåkare fortfarande ung. Ännu har vi inte fått se honom skrälla för sista gången.

Kapitel 25 – Simon Persson
Född: 1991
Klubb: IFK Umeå
Världscuppoäng: 34
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...83&type=result

Säsongen började så bra för Simon Persson. Andraplats i Bruksvallarna och seger i Idre tog honom till Davos. En tredjeplats i kvalet och seger i kvartsfinalen före Kriukov och Hattestad tog honom till semifinalen. Väl där satte han in ett äkta Petuchkov-ryck, mitt framför näsan på just Petuchkov, och skaffade sig en stor ledning in i sista backen. Där tog dock både krafter och koordination slut och Persson föll. Men han reste sig och in i sista sväng var han på väg upp i ledning igen. Men en knuff från Kriukov gjorde att Brandsdal svängde rätt in i Persson som föll och dagen var förstörd, han slutade nia.

Efteråt var det ändå många som öste beröm över Persson. SOK delade ut en OS-biljett och Finlands förbundskapten Magnar Dalen trodde att vi hade fått se en framtida olympisk mästare presentera sig. Men Perssons genombrott kom helt av sig och en magsjuka strax före OS satte helt stopp för honom att få tävla i Sochi. Istället blev det tävlingar i skandinaviska cupen men inte heller där kom det några större framgångar.

Genombrottet i Davos belönades i alla fall med en a-landslagsplats för Persson som gör att han just nu rankas som en av de fyra som får köra VM-sprinten i Falun. Men för att behålla den platsen krävs det att han kan hålla en hög nivå hela säsongen och att han presterar lika bra i klassisk stil som han gjort i fristil. Ännu är Persson ung och lär bjuda på fler imponerade lopp framöver. Kanske får Dalen också rätt till slut, det kanske var en framtida olympisk mästare som presenterade sig i Davos.

Kapitel 26 – Anton Lindblad
Född: 1990
Klubb: Sollefteå Skidor IF
Världscuppoäng: 32
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...22&type=result

Första året som a-landslagsman blev inte vad Anton Lindblad hade tänkt sig. Trots flera världscuplopp innan jul uteblev poängen. Det dröjde ända till Nove Mesto innan den första framgången kom när han blev nia i fristilssprinten, vilket också blev säsongens enda stora framgång. I skandinaviska cupen blev det som bäst en sjätteplats, på 15 km fristil i Madona. Slutligen blev det ytterligare ett par världscuppoäng i Drammens klassiska sprint.

Lagledningen verkar ändå ha tro på den unge Sollefteååkaren och gav honom ett år till i a-landslaget. Ska han behålla den ytterligare ett år måste resultaten bli fler och bättre, det är många yngre åkare som vill in i laget. VM-chanserna är små för Lindblad, sprint och 15 km fristil är de lopp han är närmast men knappast nära. Om två år går VM i Lahtis, där han en gång slog igenom med en tolfteplats i fristilssprint. Som mångsidig a-landslagsåkare kommer han få många chanser i världscupen, ska han behålla sin landslagsplats gäller det att han i år tar dem.

Kapitel 27 – Evelina Settlin
Född: 1992
Klubb: Hudiksvalls IF
Världscuppoäng: 28
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...89&type=result

JVM-silvermedaljören i fristilssprint och stafett från 2012 inkasserade ifjol sina första framgångar som senior, på bred front. Det började på distans, i skandinaviska cupen i Vuokatti var hon trea och fyra i distansloppen, i bägge teknikerna. Det tog henne till Tour de Ski där hon levererade i sin bästa gren, fristilssprint. I kvartsfinalen i Oberhof väntade hon länge ut van der Graaff innan hon rundade henne sista 50 meterna och tog sig till semifinal och slutade 11. På U23-VM slog hon återigen till i fristilssprint med att bli sjua. För att slutligen fullborda sin mångsidighet kom även en framgång i klassisk sprint, en tredjeplats i skandinaviska cupen i Meråker, där säsongen tyvärr också tog slut.

VM-chanserna får ses som små för Settlin som denna säsong fått en plats i utvecklingslandslaget. Sprint och 10 km fristil är de grenar där hon är närmast, men har i bägge minst ett halvdussin åkare före sig. Med sin landslagsplats kommer hon få flera chanser, både i världscupen och framförallt skandinaviska cupen. Dessutom finns U23-VM där hon med stor sannolikhet finns med om hon inte blir uttagen till VM. Det är alltid någon ung åkare som slår igenom stort och kanske skulle det kunna vara Settlin i år. Med framgångar i rätt lopp finns fortfarande chansen att Settlin får inleda sin VM-karriär på hemmaplan.

Kapitel 28 – Anders Södergren
Född: 1977
Klubb: Hudiksvalls IF
Långloppslag: Team LeasePlanGo
Världscuppoäng: 24
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...26&type=result

Redan 2003 inleddes Anders Södergrens långa meritlista när han tog brons i stafetten och silver på femmilen i Val di Fiemme. 2006 blev det OS-brons i stafett och hans första världscupseger i Holmenkollens femmil efter ett drama av sällan skådat slag. 2007 blev det ytterligare en stafettmedalj, VM-brons, när han för enda gången fick köra slutsträckan. Karriärens bästa lopp kom 2008, när han vann den sista femmilen med intervallstart med över 2 och en halv minut. Det loppet måste ses som ett av de allra bästa på 2000-talet. 2009 kom enda individuella medaljen, ett VM-silver i skiathlon vilket följdes av OS-guldet i stafett 2010 och VM-silver i stafett 2011.

Redan då var Södergrens karriär på nedgång men han tog sig ändå till VM 2013. Hans egna placeringar var inget att skriva hem om men med sitt uppoffrande slit var han en stor nyckel till att Olsson kunde vinna femmilen. Fjolåret var ett litet uppsving för Södergren, i Davos blev han 16:e på tremilen, klart bättre än för två år sedan. Loppet tog honom till OS där han blev 13:e i skiathlon och sjua i femmilen, hans bästa placering på tre år. Han fick även det prestigefyllda uppdraget att bära den svenska fanan på invigningen för OS-guldet för fyra år sedan.

I år gör Södergren en sista satsning på traditionell längdåkning innan han helt går över till långloppscupen. Femmilen är den distans han har störst chans att få åka och där prestera något riktigt starkt. Han siktar på att avsluta med guld, men troligen har han inget med medaljstriden att göra. Men får han köra kommer han garanterat att visa lojalitet mot sina lagkamrater och göra vad han kan för att VM-guldet ska behållas i svensk ägo. Men man kan ju alltid drömma och det finns nog ingen som unnar någon ett individuellt guld mer än Anders Södergren.

Kapitel 29 – Carl Quicklund
Född: 1992
Klubb: Östersunds SK
Världscuppoäng: 12
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...62&type=result

Carl Quicklund blev bäste svensk i skandinaviska cupen ifjol. Det började på bästa sätt med en fjärdeplats i den klassiska sprinten i Vuokatti. Ironiskt nog förstörde det hans chanser i skandinaviska cupen då han tack vare det blev uttagen till Tour de Ski. Två 25:e platser i sprintarna gav honom hans första världscuppoäng. Han åkte också U23-VM där han tog sig till semifinal i sprinten. Tillbaks i skandinaviska cupen kom årets bästa distanslopp, en tredjeplats i Meråker på 15 km fristil, vilket följdes upp med två nya bra klassiska sprintar, framförallt en andraplats i Otepää.

Något VM lär det bli för Quicklund i år, blir det inte i Falun så blir det U23-VM i Kazakstan. Både klassisk sprint och 15 km fristil är grenar där Quicklund lyckades bra ifjol. Störst chans har han trots allt i sprint, där en succé i Otepää kan bära hela vägen in i VM-laget. På distans är glappet större men en utveckling även där vore bra för svensk skidåkning då herrdistansåkare inte växt på träd den senaste tiden. Quicklund är en av många unga svenskar som ska bli intressanta att följa de närmaste åren.

Kapitel 30 – Tiio Söderhielm
Född: 1984
Klubb: Åsarna IK
Världscuppoäng: 8
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...38&type=result

2011 var Tiio Söderhielm förste reserv till distansloppen i VM i Holmenkollen men fick aldrig köra. Närmare än så trodde nog ingen att han någonsin skulle komma ett mästerskap igen. Men ifjol slog han till direkt med seger i Bruksvallarna och världscuppoäng, en 23:e plats, i Kuusamo. Men genombrottet kom av sig och efter Lillehammer blev det skandinaviska cupen för honom. Han blev som bäst tia och elva där på 15 km fristil och när han återvände till Finland och världscupen igen hamnade han långt från poängplats. Säsongen slutade i alla fall bra då han blev fyra på SM-femmilen.

Söderhielm har fyllt 30 år och chansen att någon gång få åka ett mästerskap minskar år för år. Då han står utanför landslagen krävs det en lika bra inledning i Bruksvallarna i år igen om han ska in i världscupen. Som distansåkare är han mångsidig och har lika stor, eller snarare lika liten, möjlighet att platsa i något av VM-loppen. Med en ny seger i Bruksvallarna och nya poäng i Kuusamo ger han sig åtminstone chansen att utmana om en VM-plats ännu en gång.

Kapitel 31 – Martin Bergström
Född: 1992
Klubb: Piteå Elit SK
Världscuppoäng: 8
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...81&type=result

En niondeplats i skandinaviska cupen i Skellefteå gav Martin Bergström chansen att göra världscupdebut i Nove Mesto, en chans han verkligen tog. Med en 15:e plats i kvalet säkrade han enkelt världscuppoäng med nästan två sekunders marginal. I kvarten blev han femma, bakom bland andra Petuchkov och Pellegrino men besegrade VM-sexan Kummel och blev 23:a i tävlingen. Han fortsatte sedan till U23-VM där han blev tia, mästerskapets bästa herrplacering för svenskarna. Han levererade också ett par fina distanslopp under säsongen. I skandinaviska cupen blev han 16:e på 15 km klassiskt och på SM blev han åtta i skiathlon och nia på femmilen. I stafetten körde han sistasträckan och ordnade bronset åt Piteå.

Bergström belönades efter den fina säsongen med en plats i utvecklingslandslaget. Med det kommer han få flera chanser i skandinaviska cupen och även några gånger i världscupen, bland annat på hemmaplan i Östersund. Stora VM känns avlägset, ska det ske blir det i sprint. Däremot har han en mycket god chans att i år igen ta plats i U23-VM, där sprint och kanske 15 km fristil är hans bästa chanser. Det finns många unga svenska åkare att hålla koll under vintern och Bergström är ännu en åkare som vi förhoppningsvis får se och höra mycket om i många år framöver.

Kapitel 32 – Robin Bryntesson
Född: 1985
Klubb: Sollefteå Skidor IF
Världscuppoäng: 7
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...66&type=result

Det sägs att skillnaden mellan geni och galenskap är hårfin. Om det är sant lär vi få uppleva massor av Robin Bryntessons genialitet de närmaste åren. Tills dess kommer han fortsätta spexa, roa, underhålla – och vara en pålitlig poängplockare i sprintvärldscupen. Nio år i rad har 2004 års juniorvärldsmästare i sprint tagit poäng, ifjol skedde det dock bara en gång, i Asiago där han blev 24. Bryntesson körde också några lopp i långsloppscupen, dock mer för att uppmärksamma diabetesforskningen, en sjukdom han själv har, än att jaga topplaceringar.

Med sin kvalsnabbhet kommer Bryntesson få ett antal chanser i världscupen även i år och också klara några kval när han väl får chansen. Bland annat i Östersund där han i våras blev den förste och testa den nya sprintbanan. Problemet är dock att han alltför sällan lyckas förvalta sina kvartsfinaler till vidare avancemang. Bryntesson har aldrig kört VM eller OS och chansen att han får göra debut i Falun får ses som väldigt liten. Men en sak är säker, med Bryntesson i Falun blir VM i vart fall ett lite roligare mästerskap.

Kapitel 33 – Anton Karlsson
Född: 1990
Klubb: Åsarna IK
Världscuppoäng: 4
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...65&type=result

Efter segern i Östersunds sprint blev Anton Karlsson uttagen att representera Sverige i Universiaden, även kallat Student-OS. Han blev först sjua i den klassiska sprinten men fixade medalj tillsammans med Emelie Cedervärn i den mixade sprintstafetten. Han fick åka skandinaviska cupen i Otepää där han blev trea i kvalet och femma i finalen, lopp som tog honom till världscupen. Han misslyckades i Lahtis men tog revansch i Drammen där han med en 27:e plats tog karriärens första världscuppoäng.

Ska det bli VM för Karlsson ska det ske i sprint. För att platsa i laget krävs det framgångar i världscupen. Omsättningen i sprintlaget brukar vara hög så förr eller senare lär Karlsson få en eller två chanser och då gäller det att prestera. Första målet är att ta poäng igen så kvoten även är full nästa säsong. Men för att ta sig till VM kommer det krävas mer, antagligen ett par semifinaler och kanske också någon finalplats. En lika fin prestation i Otepää i år igen kommer åtminstone göra Karlsson till aspirant för VM-laget.

Kapitel 34 – Elin Mohlin
Född: 1991
Klubb: Sollefteå Skidor IF
Världscuppoäng: 1
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...35&type=result

Kan man inte vinna världscupen kan man alltid försöka bli sist och det lyckades Elin Mohlin med. En 30:e plats i Lahtis fristilssprint, efter att ha kvalat 24:a, gav karriärens första och hittills enda poäng i världscupen. Hon har oftast setts som bäst i sprint men i skandinaviska cupen ifjol var det på distans det gick som bäst. På 10 km klassisk masstart i Otepää blev hon nia efter att ha följt med klungan ända fram till upploppet. Hon blev också tolva på 20 km klassisk masstart och 13:e på 10 km fristil i Meråker respektive Vuokatti.

Med tanke på de starka damgenerationer Sverige fått fram de senaste åren åkte Mohlin ut ur utvecklingslandslaget till denna säsong. Det gäller för henne att köra bra i de inhemska loppen för då kommer också chanserna att köra världscupen. Till Östersund har Sverige extra många platser så där lär hon platsa åtminstone. För att åka VM krävs dock bra resultat tidigare än så, Tour de Ski skulle passa perfekt, där loppen är många, olika och lite kortare. Normalt hade sprinten varit bästa chansen att kvala till VM men sett till fjolåret finns även chanser i distansloppen, även om möjligheterna är små. Mohlin är bara 23 år och ännu finns det många år kvar att slå igenom på.

Kapitel 1J – Oskar Svensson
Född: 1995
Klubb: Falun-Borlänge SK
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...45&type=result

Med en sjätteplats i sprint och en åttondeplats på 15 km klassiskt på stora SM var förväntningarna stora på Oskar Svensson inför JVM ifjol. I sprinten tog han sig till final med total kontroll i både kvart och semi. I finalen ryckte Tiberghien och luckan blev lite för stor. Svensson jagade hela upploppet men det fattades sex hundradelar och det blev silver istället för Svensson. I skiathlon släppte han tidigt i fristilen men körde klokt och klättrade till en fin sjätteplats under slutet av loppet. Men sen var krafterna slut, i sin favoritdistans 10 km klassiskt blev det bara en 17:e plats och i stafetten kunde han bara behålla den fjärdeplats på slutsträckan han hade vid växling. Efter JVM fick hans chansen i världscupen i Lathis men utan att vara nära att ta poäng.

I år gör Svensson sitt tredje och sista JVM och nu går han för guld. I den klassiska sprinten är han rankad etta i juniorvärlden. I skiathlon finns också chansen att åtminstone förbättra sjätteplatsen från ifjol. I stafetten får han en nyckelroll, troligen på andrasträckan. Men det blir kanske inte bara ett VM för Falusonen, det kan bli två. För med guld på JVM och bra insatser mot seniormotstånd kan han mycket väl ta den sista platsen i sprintlaget i Falun. Det kan bli både en drömavslutning och en dröminledning av Svenssons VM-karriärer denna vinter.

Kapitel 2J – Ebba Andersson
Född: 1997
Klubb: Sollefteå Skidor IF
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...04&type=result

Med JEM-silver i lag mot flera år äldre motståndare visade Ebba Andersson tidigt att hon är en väldigt stor talang inom terränglöpning. I vintras visade hon att hon också är det i längdskidor. I sin första officiella skidtävling krossade Andersson övriga Sverigeeliten för juniorer i Bruksvallarna när hon vann 10 km fristil med en minuts marginal. Hon imponerade också mot seniormotstånd i skandinaviska cupen när hon blev 23:a i klassisk stil, hennes normalt sämre disciplin. Loppen hade tagit henne till JVM och mycket troligt gett guld i stafetten men en skada satte stopp för deltagande där.

Andersson är fortsatt väldigt ung och har tre JVM kvar att sikta mot. I år är det först och främst 5 km fristil som passar bäst. Också skiathlon kan gå bra, hennes klassiska åkning blev allt bättre förra året och att det är längre är bara bättre för henne. I stafetten lär hon åka tredjesträckan. 95-generationen är väldigt stark på damsidan och medaljchanserna är små i alla grenar, med de finns där. Efter JVM väntar världscupen i Östersund och en framgång där skulle kunna ge en plats på 10 km fristil i VM. Världscupsäsongen avslutas sedan med Holmenkollens tremil i fristil. Att låta en så ung åkare som Andersson köra där vore normalt sätt vansinnigt. Men Andersson är verkligen ingen vanlig talang, hon kan bli något utöver det vanliga.

Kapitel 35 – Jonna Sundling
Född: 1994
Klubb: IFK Umeå
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...67&type=result

Hon vinner med lika mycket som Johan Olsson vann femmilen med! Jonna Sundlings uppvisning i JVM-finalen var en av de mest imponerande som skådats i sprint. Världsettan vann kvalet i klar stil och i både kvart och semi var det full kontroll. I finalen satte hon högsta fart direkt och vid toppen av Golberget hade alla andra fått släppa. Segermarginalen blev hela sju sekunder och tiden hade räckt till medalj, ja kanske guld, i U23-klassen. Skiathlonloppet blev misslyckat, på kassa klassiska skidor var hon inte ens topp 20 efter halva loppet men hon visade sin kapacitet med att vara snabbast av alla i fristilen och tog sig upp till en åttondeplats. I stafetten gick Sundling sistasträckan, hon växlade tio sekunder bakom ryskan Nepryaeva men tog sig metodiskt ikapp och körde ifrån med en kilometer kvar. För andra gången i mästerskapet kunde hon ensam glida in på upploppet för att vinna ännu ett guld, hennes tredje JVM-guld i karriären.

Framgångarna i JVM, kombinerat med en tredjeplats i skandinaviska cupen och en fjärdeplats på SM i fristilssprint, gav Sundling en plats rakt in i a-landslaget. Troligtvis gör hon sin världscupdebut i Lillehammer där både sprint och 5 km i fristil väntar. Två bra insatser där ger henne en god chans att kvala in i VM-laget i sprintstafett vilket är hennes bästa medaljchans i Falun. Individuella sprinten går i klassisk stil, den klart sämre tekniken för Sundling. Då kanske chansen är större att få åka 10 km fristil, där hon till och från lyckats med hyggliga resultat. 5 km är hon antagligen ännu bättre på och kanske blir Sundling den som åter flyttar Kalla till tredjesträckan för att själv utmana Björgen på sista i stafetten. Om hon är redo redan i år för vi se men förr eller senare kommer nog Sundling att vara ankare i den svenska stafettlaget och det i många år framöver.

Kapitel 36 – Jesper Modin
Född: 1988
Klubb: Piteå Elit SK
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...23&type=result

Den 202 centimeter långe Jesper Modin har redan hunnit med mycket inom sin skidkarriär. På JVM vann han guld i stafett och silver i sprint. I världscupen har han en seger i sprintstafett och en tredjeplats i individuell sprint. Vid VM 2011 vann han sprintprologen och slutade femma i finalen, samma år kom han trea i sprintvärldscupen dessutom. Men för två år sedan tvärstannade karriären, i Bruksvallarna tog han sig inte ens förbi kvalet och ett årslångt uppehåll väntade. Efter nyår förra vintern smög han igång igen med lopp i skandinaviska cupen. Den stora knallen kom dock på SM där Modin tog brons på femmilen, före åkare som Södergren, Nelson och Johansson.

Även om distansloppen gick bäst förra året så är vägen tillbaks till världseliten kortare i sprint för Modin. Med en bra start i Bruksvallarna kan han mycket väl få plats i Kuusamo, både i sprint och distans. Hans maxkapacitet i sprint är, eller åtminstone var, tillräckligt hög för att knipa en plats i VM-laget. Det finns även en chans att han utmanar om en plats i femmilslaget och kanske passar de nio milen i Vasaloppet ännu bättre. Det viktigaste för Modin är trots allt att han får vara frisk med tävlingar och bra träning denna säsong. Han är fortfarande ung och kan ha 7-8 år kvar som skidåkare om allt går väl. Allt annat får ses som en bonus.

Kapitel 37 – Sofia Henriksson
Född: 1994
Klubb: Piteå Elit SK (ny från Strömnäs GIF)
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...65&type=result

Sofia Henriksson visade men en sjundeplats i skandinaviska cupen och en niondeplats i SM på 10 km klassiskt att formen var på topp inför JVM. I skiathlon var hon med i klungan efter halva loppet men tappade i sin sämre teknik fristil och slutade elva. I nästa lopp, 5 km klassiskt, tog Henriksson tidigt ledningen och gick i mål som etta. Men strax därbakom hade dock Nepryaeva passerat och knep guldet med 2,7 sekunder. Silvret var Henrikssons första individuella JVM-medalj. I stafetten körde Henriksson andrasträckan för fjärde året i rad och gjorde det bäst av alla. Hon jagade ikapp tio sekunder på Ryssland och körde ifrån övriga lag. Efter fristilssträckorna stod det sedan klart att Sverige upprepat guldet från året innan och Henriksson avslutade sin JVM-karriär med en tredje stafettmedalj.

Henriksson fick som väntat en plats i utvecklingslandslaget nu när hon kliver in i senioråldern. Första målet blir att göra världscupdebut och med en bra start i Bruksvallarna kan det ske redan i Kuusamo. Alla klassiska lopp, både sprint och distans, passar henne bra. VM-chanserna är dock små då hennes bästa distans, 10 km klassiskt, saknas. Istället är nog sprinten den bästa chansen då hon aldrig visat sin kapacitet över tre mil. Möjligtvis finns en stafettplats inom räckhåll också på sin silverdistans 5 km klassiskt. Hon är den typ av åkare som skulle kunna passa bra på en förstasträcka, men då måste hon konkurrera ut Ingemarsdotter och Bleckur bland andra. Blir det inte senior-VM kan det mycket väl bli U23-VM istället. Om två år finns 10 km klassiskt med på VM-programmet och om inte förr så lär hon då vara redo att ta plats i det svenska laget.

Kapitel 38 – Jens Burman
Född: 1994
Klubb: Åsarna IK
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...84&type=result

2002 tog Johan Höök Sveriges senaste herrmedalj på distans i JVM. Det hann gå tolv långa år innan det var dags igen. På 10 km klassiskt var Jens Burman på silverplats efter halva loppet. Men medaljen såg ut att glida honom ur händerna när han tappade till femteplats med knappa tre km kvar i ett mycket jämnt lopp. På slutet tog sig dock Burman förbi tre åkare igen och vann silvret, bara 5,5 sekunder bakom ryssen Kaygorodov. Silvret gav Burman också andrasträckan i stafetten, där han hängde med tätgruppen fram till växling men fick se Sverige bli ifrånåkta i fristilen och slutade fyra. Han deltog också i skiathlon där han var med i slutet av klungan vid skidbytet men tappade sedan i sin sämre teknik fristil och blev 13:e man. På senior-SM blev han 12:a på 15 km och 14:e på femmilen, båda loppen i klassisk stil.

Som klassiskt distansspecialist blir det inte enkelt att slå sig in i världscupslaget. Innan VM finns bara två lopp som passar, Kuusamo och Davos. Skulle han få plats i Tour de Ski finns där ytterligare tre lopp. Efter VM väntar Lathis som flera bra svenskar lär avstå så där finns chansen att ta plats. Dessutom i Östersund där vi har extraplatser, även om det loppet är i fristil. VM-femmilen är han knappast aktuell för, istället finns möjligheten att ta plats i U23-VM, som dock helt saknar rena klassiska distanslopp. Svensk skidåkning har de senaste varit duktiga på att förbättra åkarnas sämre teknik och för Burman gäller det att göra samma sak. Kanske dröjer det några år innan Burman är redo för något stort men har vi väntat i tolv år orkar vi nog vänta några år till.

Kapitel 39 – Lisa Larsen (time out)
Född: 1990
Klubb: Sundbybergs IK
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...40&type=result

Med två individuella JVM-medaljer i fristil och tre i stafett, där hon samtliga gånger vann sin sträcka, talades det tidigt om Lisa Larsen som en ny supertalang. Men sjukdomarna blev många och tävlingarna få i början av senioråldern. Det var först för två år sedan som de första riktigt vassa resultaten kom. Med en sjundeplats individuellt i Gällivare och seger på tredjesträckan när Sverige slutade tvåa i stafetten dagen efter trodde de flesta att genombrottet var nära. Men nya sjukdomar gjorde att det inte blev några fler bra resultat det året. Sjundeplatsen är faktiskt enda gången Larsen tagit poäng i ett vanligt världscuplopp.

Fjolåret blev ännu ett bortkastat år för Larsen som dessutom ramlade ur a-laget och fick inte ens plats i utvecklingslandslaget. Att bara få hålla sig frisk en hel säsong skulle betyda mer än uttagningar och framgångar denna säsong för Larsen. Historien visar dock att åkare som ofta är sjuka sällan minskar detta med åren. Men fristilsåkare växer inte på träd i Sverige och kommer hon bara tillbaks till samma nivå som i Gällivare för två år sedan är hon närmast given i VM-laget för 10 km fristil och aspirerar dessutom för en plats i stafettlaget på tredjesträckan. En frisk Larsen kan vara värdefull för svensk skidåkning i tio år framöver.

Kapitel 40 – Julia Svan
Född: 1993
Klubb: Vansbro AIK Skidklubb
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...78&type=result

Julia Svans karriär kunde varit över redan innan den började. För tre år sedan drabbades hon av twar, och när hon äntligen trodde hon blivit frisk återkom sjukdomen igen. Men hon kom tillbaks och tog sig till JVM 2013. Där blev hon sexa och nia individuellt innan den stora framgången kom med guld i stafetten där hon åkte förstasträckan. Fjolåret började bra för Svan som var tvåa och femma i skandinaviska cupen i distansloppen i Vuokatti. Framgången tog henne till Tour de Ski men en sjukdom kort innan förstörde hennes chanser. Valet att köra touren strax efter en sjukdom visade sig vara ett misstag och varken där eller U23-VM några veckor senare presterade Svan ens nära sin högstanivå. Efter det lade hon ner säsongen.

Slipper bara Svan sjukdomar i vinter så lär vi få se henne flera gånger i världscupen. Klassiska lopp är hennes bästa men hon är på nästan samma nivå i fristil och att hon kan åka längre lopp har hon visat både på SM och Tjejvasan. Viss chans finns att hon får åka senior-VM i Falun men chansen är klart större för U23-VM där både 10 km fristil och 15 km skiathlon passar bra. Hon är visserligen ett år yngre än de äldsta åkarna men av damerna födda 1992 är det bara Zhukova som slagit igenom på seniornivå. U23-VM har alltid varit genombrottens tävling och i vinter kan det vara Svans tur att slå igenom.

Kapitel 41 – Simon Andersson
Född: 1991
Klubb: Falun-Borlänge SK
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...21&type=result

För ett år sedan var det få som kände till Simon Andersson. Som junior blev det visserligen ett JSM-guld i skiathlon men han platsade aldrig på JVM. Inte heller hans två första seniorsäsonger bjöd på några stordåd. Men fjol kom det första stora lyftet. I skandinaviska cupen var han sex gånger bland de 13 bästa, samtliga i distanslopp. Än bättre gick SM där han blev dubbel fyra, i skiathlon och på sin bästa distans 15 km klassiskt. Dessutom blev det silver i stafetten. På U23-VM fick han slutligen göra landslagsdebut med en 14:e plats som bäst på 15 km klassiskt. Mot slutet av säsongen blev det också världscupdebut och bäst gick i Holmenskollen klassiska femmil där han kom på 40:e plats.

Falusonen hoppas på att få köra hemma-VM i vår men på den nivån är han ännu inte. Skiathlon och femmilen är där han har en liten möjlighet att platsa. Första målet får istället bli att ta världscuppoäng för första gången. Tour de Ski bjuder på tre klassiska lopp och där får han även visa vad han kan på övriga distanser. På hemmaplan i Östersund kommer han få chansen, men det distansloppet är i fristil. Efter VM väntar Lahtis där chansen att bli uttagen är större då många väljer Vasaloppet istället. Kan han ta lika stora utvecklingskliv som ifjol kan han redan till VM i Lahtis 2017 vara en ny svensk distansåkare att hoppas på.

Kapitel 42 – Anna Dyvik
Född: 1994
Klubb: Falun-Borlänge SK
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...36&type=result

Ifjol fick Anna Dyvik äntligen göra debut i JVM och hon imponerade i varje lopp. Med ett mycket vasst upplopp tog hon sig till final i sprinten och på 5 km klassiskt blev hon nia efter en snabb avslutning. Den mångsidigheten fick hon användning av i skiathlonloppet. Hon hängde med i slutet av klungan i den klassiska delen men fick direkt släppa i fristilen. Men hon gav inte upp och var nästan ikapp tätkvartetten på toppen av sista backen. Återigen fick hon visa sin fart på upploppet när hon tog sig förbi två åkare och vann bronset. Till sist väntade stafetten där en överladdad Dyvik på förstasträckan satte högsta fart direkt men föll efter en dryg kilometer. Hon tappade 10 sekunder på Ryssland men höll sig lugn och såg till att inte luckan blev större än så. Vid loppets slut var Sverige ikapp och förbi och kunde säkra guldet för andra året i rad.

Med en nionde och elfteplats ifjol i Vuokattis skandinaviska cup visade Dyvik att hon även kan hävda sig mot seniormotstånd. Falunåkaren drömmer såklart om VM på hemmaplan där allt för sprint till skiathlon kan passa hennes mångsidighet. Troligare är dock att hon tar plats i U23-VM där hon med bra insatser redan kan utmana om medaljerna i både sprint och skiathlon och kanske även 10 km fristil. Med stora framgångar där finns kanske ändå en chans att även få åka VM hemma i Falun.

Kapitel 43 – Simon Lagesson
Född: 1994
Klubb: Åsarna IK
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...62&type=result

I vintras fick äntligen Simon Lagesson göra JVM-debut och redan i skiathlonloppet såg det ut att kunna bli en succé. Han var den av svenskarna som hängde med täten längst men efter halva fristilssdelen tog krafterna slut och han rasade till 18:e plats. På 10 km klassiskt öppnade han försiktigt och var bara på 15:e plats efter en fjärdedel av loppet. Men undan för undan avancerade han i fältet och tog sig ända upp på femteplats i mål, knappa 8 sekunder från medalj. I stafetten hängde han med tätgruppen på förstasträckan men fick senare se det svenska laget tappa medaljchansen och slutade fyra.

Nu tar Lagesson klivet upp i senioråldern och går direkt in i utvecklingslandslaget. Upp till den svenska eliten är det fortfarande ett stort kliv och det är inte ens givet att han får köra i världscupen utomlands denna säsong. Skandinaviska cupen lär han dock bli uttagen till där han både kan visa resultat och samla värdefull erfarenhet mot internationellt motstånd. En uttagning till VM i Falun vore en jätteskräll, däremot ligger han bra till för att få åka U23-VM istället, även om hans bästa gren, klassiskt distanslopp, inte finns med där. Sverige är på väg mot ett generationsskifte bland herrdistansåkarna och när det är klart finns större chans för Lagesson att etablera sig i det svenska landslaget.

Kapitel 44 – Linn Sömskar
Född: 1989
Klubb: IFK Umeå
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...09&type=result

Allt såg bra ut för två år sedan för Sömskar. I Canmore var hon sjua i individuell sprint, i Liberec var hon trea i sprintstafetten och i Lahtis var hon tvåa i sprintkvalet. Fjolåret inleddes också bra med tre topp-10 placeringar i skandinaviska cupen i Vuokatti, allra bäst på 10 km klassiskt med en femteplats. Loppen gav henne en plats i världscupen i Asiago där hon dock missade i kvalen, både individuellt och i sprintstafetten. Hon återvände till skandinaviska cupen och fortsatte prestera godkända resultat, men allt sämre för var lopp som gick och hon tog sig aldrig tillbaks till världscupslaget igen förra säsongen.

Utan världscuppoäng ramlade Sömskar dessutom ur landslagsverksamheten till i år och har nu en längre väg tillbaks till världscupen och VM. Till VM finns inte Sömskars bästa gren, fristilssprint, ens med vilket gör det ännu svårare för henne att ta sig dit. Däremot är grenen med på VM 2017 i Lahtis, på den bana där hon kvalade så bra för två år sedan. Målet de två närmaste åren kan därför vara att på nytt etablera sig i landslaget för att i Lahtis vara redo att slå till med något riktigt stort.

Kapitel 45 – Fredrik Jonsson
Född: 1990
Klubb: Hudiksvalls IF
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...15&type=result

Fredrik Jonsson visade med femteplatsen i skiathlon i U23-VM i Otepää 2011, där hans motståndare var två år äldre, att det finns en talang som få andra svenska distansherrar har visat i motsvarande ålder de senaste åren. Han har tagit världscuppoäng flera gånger, mest i klassiska distanslopp men även i sprint och skiathlon och många väntade på att han fullt ut skulle etablera i landslaget. Men genombrottet har ännu inte kommit och ifjol kom istället ett stort bakslag när han tvingades åka till akuten med hjärtproblem. Han återkom till tävlingsbanan i slutet av förra säsongen men gjorde det långt ner i resultatlistorna.

Om Jonsson överhuvudtaget kan fortsätta en elitsatsning vet nog inte ens han själv. Att slippa sjukdomar och andra problem de närmaste åren kommer vara det viktigaste för att kunna ta tillbaks allt han tappat de senaste åren. Men ännu är han ung och kan ha många år kvar i världscupen. En gång i tiden fanns det stor potential hos Jonsson och frågan är om den fortfarande finns kvar. Förhoppningsvis har vi inte sett det sista av Jonsson ännu.

Kapitel 46 – Mia Eriksson
Född: 1987
Klubb: Piteå Elit SK
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...29&type=result

I sin internationella världscupdebut i Düsseldorf 2008 slutade Mia Eriksson nia, vilket hade blivit ännu bättre om hon inte fallit i semifinalen. Den placeringen är fortfarande hennes bästa även om hon upprepat den ytterligare en gång i just Düsseldorf. Men de senaste åren har hon kommer längre och längre ifrån toppen och de två senaste säsongerna har hon varit utan världscuppoäng. På hemmaplan har det gått bättre, i skandinaviska cupen i Piteå blev hon sjua på 10 km fristil och på SM blev hon fyra i skiathlon, sexa på 10 km klassiskt, trea i sprinten och vann guld med Piteå i stafetten.

Erikssons mångsidighet kommer ge henne ett par chanser i världscupen denna säsong, i allt från sprint till skiathlon. Men de gånger som hon får dessa chanser gäller det att leverera på en högre nivå än hon gjort de senaste åren. Men kommer bara några bra resultat finns möjligheten att ta sig in i VM-laget för Eriksson, främst på 10 km fristil. Eriksson har hunnit fylla 27 år och ska genombrottet och etableringen i det svenska världscuplaget komma så måste det snart ske.

Kapitel 47 – Marcus Ruus
Född: 1994
Klubb: Åsarna IK (ny från Gillberga SK)
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...95&type=result

I JVM:s första lopp, skiathlon, var Marcus Ruus förste svensk att släppa klungan. Men han åkte klokt och plockade flera placeringar i fristilen och slutade på tolfte plats. Ännu bättre gick det på 10 km klassiskt, där Ruus i det mycket jämna loppet blev sexa, bara 11 sekunder från medalj. Han var dock bara tredje svensk i det loppet och fick därför den tuffa tredjesträckan i stafetten. Där fick han tidigt släppa tre lag ifrån sig och drömmen om att upprepa medaljen från Liberec gick i kras.

Ruus blir nu senior och steget från junior till senior har visat sig vara stort de senaste åren. Ifjol var det ingen förstaårssenior som tog poäng i distanslopp på herrsidan. Ruus bästa seniorlopp förra säsongen var en 34:e plats i skandinaviska cupen, så även om man kan hoppas så ska man inte förvänta sig stora framgångar redan i år. U23-VM bör vara Ruus stora mål för säsongen, vilket det kan komma att bli även de kommande två. De många framgångarna på JVM ska vi vara glada för och förr eller senare kommer de också ge utdelning på seniornivå.

Kapitel 48 – Maja Dahlqvist
Född: 1994
Klubb: Falun-Borlänge SK (ny från Domnarvets GOIF)
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...80&type=result

Efter en elfteplats i sprint, 18:e i skiathlon och 19:e på 5 km klassiskt var det inte givet att Maja Dahlqvist skulle få köra JVM-stafetten. Men tack vare bra resultat innan mästerskapet gick ändå platsen till Dahlqvist som växlade ut samtidigt som ryska supertalangen Sedova på tredjesträckan. Dahlqvist inledde snabbt, för snabbt, och skaffade sig en lucka direkt på ryskan. Men Sedova kom tillbaks och ryckte själv andra gången uppför Golberget ifrån en rejält trött Dahlqvist som också fick sällskap av norskan Weng. Men in i sista backen hände något, Dahlqvist fick nya krafter, körde ifrån Norge och såg till att luckan framåt inte blev mer än 10 sekunder, vilket Sundling enkelt på sista sträckan kunde hämta ikapp och ta Sveriges andra raka stafettguld.

Dahlqvist tar nu steget upp i senioråldern och siktar i första hand in sig mot U23-VM, vilket är en tuff utmaning om Sverige fortsätter att bara skicka fyra åkare till mästerskapet. I första hand är det sprinten som passar bäst, men kanske även 10 km fristil. Världscupdebut lär hon också få göra, åtminstone i Östersund. VM går på hennes nya hemmaplan i Falun men steget dit bör vara för långt. Men det kommer fler mästerskap och grunden för dessa läggs redan i år.

Kapitel 49 – Gustav Eriksson
Född: 1991
Klubb: Falun-Borlänge SK
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...59&type=result

Gustav Eriksson inledde förra säsongen starkt med en tredjeplats i Bruksvallarnas sprint, följt av en åttondeplats i den klassiska sprinten och plats 12 och 13 i distansloppen i skandinaviska cupen i Vuokatti. Loppen tog honom både till Tour de Ski och U23-VM men där var han långt ifrån någon succé. Istället vände han tillbaks till skandinaviska cupen, denna gång i norska Meråker. Bäst gick det igen i den klassiska sprinten där han blev sjua. På SM blev det silver i stafetten tillsammans med Andersson och Halfvarsson för Falun-Borlänge.

Eriksson har nu nått den kritiska punkten i karriären där han lämnar U23-klassen och inte heller är etablerad i världscuplaget. Nu gäller det att ta bättre vara på de chanser han får i världscupen. Vägen till VM på hemmaplan är dock möjlig, främst i klassisk sprint dit vägen är kortast och där han lyckades bäst ifjol. På sikt finns också möjligheter att han ska bli en pålitlig distansåkare. Många svenskar har på senare år slagit igenom senare i karriären och förhoppningsvis kan även Eriksson göra detta.

Kapitel 50 – Clara Auland
Född: 1993
Klubb: Sävast Ski Team IF
Resultatsida: http://data.fis-ski.com/dynamic/athl...91&type=result

Clara Auland har aldrig representerat det svenska landslaget, varken i världscup, U23-VM eller JVM. Istället var det på skandinaviska cupen i Skellefteå som Auland första gången lät höra talas om sig. I fristilssprinten blev hon sjua, vilket hon följde upp med en sjätteplats på SM på samma distans. Två framgångar kom även i klassisk sprint, en 12:e och 13:e plats i skandinaviska cupen, vilket kan läggas till den 12:e plats på SM året innan på samma distans då hon fortfarande var junior.

Något VM i Falun lär det inte bli för Auland, tekniken är fel och avståndet till de bästa är ännu för långt. Inte heller U23-VM blir enkelt att nå då Sverige fått fram flera högklassiska juniorer de senaste åren och mer mångsidiga åkare brukar gå före. Istället blir målet att få göra världscupdebut, främsta chansen finns i Östersund, men kanske även i Otepää och Lahtis. De senaste åren har bjudit på flera oväntade sprintgenombrott för svensk del och bli inte chockade om det är Auland som står för nästa.

Åkare som nästan kom med:
Anders Svanebo, 1984, Stockviks SF
Bill Impola, 1989, SK Bore
Gustav Nordström, 1989, Borås SK
Erik Silfver, 1990, IFK Umeå
Daniel Svensson, 1992, IFK Mora SK
Karl-Johan Westberg, 1992, Borås SK
Jacob Engström, 1994, Kalix SK
Anton Hedlund, 1994, Falun-Borlänge SK

Maria Gräfnings, 1985, Falun-Borlänge SK
Helene Söderlund, 1987, IFK Mora SK
Lina Korsgren, 1988, Falun-Borlänge SK
Johanna Meyer, 1991, Sollefteå Skidor IF
Maria Nordström, 1991, Ulricehamns IF

Avslutning
Det var mina tankar om Sveriges elit, bredd och framtid inom längdskidåkning. Förhoppningsvis har jag nu gjort er 14 000 ord klokare om hur denna säsong kommer utveckla sig. De första 20-25 åkarna gick lätt att skriva, liksom de första wild carden. Däremot har sista 10 dagarna varit svåra, framförallt att hitta nya vinklar att skriva om. Nästa gång Sverige tar 11 OS-medaljer, 6 JVM-medaljer och har ett hemmamästerskap lovar jag att göra om detta, men endast då.

Tack för mig, hej!

mycket fritid eller?