Filosof som behandlade egot/självet?

Hej!

Jag hade velat att någon som är kunnig kunde ge mig råd/tips om någon "bra" filosof som har behandlat egot eller självet i relation till självtvivel, relationer till andra, bekräftelse, prestation, tillräcklighet/otillräcklighet, "vad självet är och innebär", vad som egentligen är viktigt utifrån det osv.. Ett brett ämne mao. Söker väl efter att bli själsligt harmonisk i allmänhet, att få nya perspektiv i hur jag ska förhålla mig till min egen originalitet eller icke-originalitet!

Hmm.. Martin Buber kanske? Stämmer nog inte in helt men kika lite och se efter.

tack

Du frågade efter filosof..Jag tänker ge dig psykolog...
Jag rek. starkt Carl Jung gällande själv/ego-psykologi, förslagsvis hans lättillgängliga och sammanfattande verk "Människans och hennes symboler". Väldigt nyanserat och innehar en djupgående analys om psykets struktur - även om lättillgänglig och förenklad.

4

Tack.. har funderat på å hört om honom, utan att ha fått någon egentlig uppfattning. Men han är bra tycker du alltså, på vilket sätt känns han relevant ? Har hur som helst laddat ner den e-boken !

Han är relevant... eftersom han i princip är okänd, eller överskuggad av Freud rättare sagt. Eller - som du säger, du har hört om honom - men du vet inte riktigt något om honom. Jag tycker han har en aspekt på psyket som dock är kompatibel med Freuds.

Jung är främst känd för sin teori om Arketyper - psykologiska strukturer som återkommer i alla kulturer och främst i de oslipade ockulta och religiösa myterna; detta kopplar han upp med sin modell av psyket på ett ganska galant sätt. Han är som Levi-Strauss utan strukturalist-tjafset.

Nåväl, du får läsa själv

Har ju påbörjat "Man and his symbols", å känner att den är rätt lätt att ta till sig hittills, men vissa grejer hör ju verkligen till dem decennierna. Alltså, han kanske hade varit mer kritisk mot sina skildringar av antropologiska idéer idag om ex. självet. Väldigt kul dock att han tar antropologiska teorier och drar paralleller till dem. Var det så att Levi-Strauss såg på världen och självupplevelsen som sprunget ur "språket"?

(å självklart är man alltid påverkad av sin tid)

Kanske inte direkt de man kommer att tänka på, men jag får faktiskt ut en hel del av Nietzsche och Sartre i det här sammanhanget, även om de i grunden ger ett kaxigt intryck. Nietzsches glada vetenskap har en hel del att ge här.

Jag har rätt svårt för filosofer som moraliserar och kategoriserar som honom, och vilket även Kierkegaard gör till viss grad. Dem är ju snarare vad jag förstår moralfilosofer, och pratar mer om hur man skall vara, eller vad man skulle kunna bli. INTE vad självet/jaget ÄR eller hur det blir till.

Edit: Nietzche är ju en sån filosof som många kommer i kontakt med i början har jag märkt, typ som nån slags populär/hipsterfilosof.

Kanske du skulle titta på vad Antonio Damasio skriver.
Sannolikt en blivande Nobel pristagare. (Neurolog)

I see. Är han väldigt inkörd på ett biologiskt tänk, eller har han nån mer spirituell, öppen läggning i hans frågeställningar / forskningsområde?

Ser på wikipedia att han sätter självet / medvetandet i relation till känslorna, och det är ju centralt i allmänhet. Egot är ju beroende av känslan!

Om man läser "Den glada vetenskapen" och jämför det med "sein und seit" eller nåt liknande så kanske man kan förstå varför han är en ingång till Filosofin. Nietzsche är helt enkelt läsbar.

Och jo, läser du Nietzsche hittar du en hel del om hur människan ÄR. Det är väldigt mycket mer än övermänniskan. Rekommenderar Den Glada Vetenskapen.