Citat:
Hej,
Har sedan barnsben varit med om ständigt återkommande, känslomässiga berg- och dalbanor - det kan variera från dag till dag, ofta varannan dag!
När jag är på botten är jag självdestruktiv (dock ej fysiskt) och har självmordstankar sprunget ur ren och skär självförakt. Blir labil, ligger i sängen och klankar å det grövsta ner på mina förmågor och hur jag ser ut. Under dessa dagar hatar jag att vara i sociala sammanhang då all form av ondska från andra människor går rakt in i nervsystemet. Har dessutom en ovana att tolka andras handlingar negativt även om de inte är menade som det. Är dock medveten om alla subtiliteter och extremt bra på ansiktsuttryck hehe! Bär upp min mask under dagen men ramlar nästan på golvet när jag kommer hem. Känner typ att jag måste ha något skydd för att klara andra personer, låter kanske taskigt men men.
Sen har vi topparna, då är tillvaron bra och jag kan fnysa åt hur patetisk jag är när jag har mina bottnar, och lovar mig själv att inte sjunka ner dit igen. Läser artiklar om personal development, tränar på gymmet, tycker om att umgås med vänner etc, tänker och presterar generellt på en högre nivå inom samtliga domäner i livet. Jag skulle inte anse att mina symtom är så pass starka att ev. manodepressivitet/ bipolär sjukdom finns på agendan. Då hade min omgivning, jobb, plugg, nog reagerat ...
Jag har med bakgrund mot detta sökt mig till KBT-psykologer två gånger och en psykoterapeut en gång. Det har emellertid inte fungerat. Jag har till exempel ett enormt duktighetskomplex som gör att jag inte vågar vara kass inför dem. Det funkar helt enkelt inte med ord för mig, jag vet på förhand vad som de kommer föreslå då jag läst om sånt. De är kompetenta personer, jag vill inte klanka på dem, utan det är min person som inte kan implementera hela grejen, med alla ord och teorier, liksom.
Jag har därför funderat på medicin. SSRI såsom citalopran eller sertralin? Är inne på att inte ta en för "stark tablett" (är inte så insatt hehe) och inte för mycket mg/dag då mina symtom ändå gör att jag orkar ta mig till mina aktiviteter, även om det innebär mycket anstränging. Tanken är att bli mer "likgiltig" om ni förstår, och slippa looparna.
Någon som känner igen sig i min beskrivning, och vilka ev. piller har ni tagit som upplevts som en förbättring eller rentav försämring av ert mående?
Tack för ni som läste.
Har sedan barnsben varit med om ständigt återkommande, känslomässiga berg- och dalbanor - det kan variera från dag till dag, ofta varannan dag!
När jag är på botten är jag självdestruktiv (dock ej fysiskt) och har självmordstankar sprunget ur ren och skär självförakt. Blir labil, ligger i sängen och klankar å det grövsta ner på mina förmågor och hur jag ser ut. Under dessa dagar hatar jag att vara i sociala sammanhang då all form av ondska från andra människor går rakt in i nervsystemet. Har dessutom en ovana att tolka andras handlingar negativt även om de inte är menade som det. Är dock medveten om alla subtiliteter och extremt bra på ansiktsuttryck hehe! Bär upp min mask under dagen men ramlar nästan på golvet när jag kommer hem. Känner typ att jag måste ha något skydd för att klara andra personer, låter kanske taskigt men men.
Sen har vi topparna, då är tillvaron bra och jag kan fnysa åt hur patetisk jag är när jag har mina bottnar, och lovar mig själv att inte sjunka ner dit igen. Läser artiklar om personal development, tränar på gymmet, tycker om att umgås med vänner etc, tänker och presterar generellt på en högre nivå inom samtliga domäner i livet. Jag skulle inte anse att mina symtom är så pass starka att ev. manodepressivitet/ bipolär sjukdom finns på agendan. Då hade min omgivning, jobb, plugg, nog reagerat ...
Jag har med bakgrund mot detta sökt mig till KBT-psykologer två gånger och en psykoterapeut en gång. Det har emellertid inte fungerat. Jag har till exempel ett enormt duktighetskomplex som gör att jag inte vågar vara kass inför dem. Det funkar helt enkelt inte med ord för mig, jag vet på förhand vad som de kommer föreslå då jag läst om sånt. De är kompetenta personer, jag vill inte klanka på dem, utan det är min person som inte kan implementera hela grejen, med alla ord och teorier, liksom.
Jag har därför funderat på medicin. SSRI såsom citalopran eller sertralin? Är inne på att inte ta en för "stark tablett" (är inte så insatt hehe) och inte för mycket mg/dag då mina symtom ändå gör att jag orkar ta mig till mina aktiviteter, även om det innebär mycket anstränging. Tanken är att bli mer "likgiltig" om ni förstår, och slippa looparna.
Någon som känner igen sig i min beskrivning, och vilka ev. piller har ni tagit som upplevts som en förbättring eller rentav försämring av ert mående?
Tack för ni som läste.
Piller har lika bra evidensgrad som KBT. Så kanske både och är bäst?
