Ska nog satsa på piller istället för ord

Hej,

Har sedan barnsben varit med om ständigt återkommande, känslomässiga berg- och dalbanor - det kan variera från dag till dag, ofta varannan dag!

När jag är på botten är jag självdestruktiv (dock ej fysiskt) och har självmordstankar sprunget ur ren och skär självförakt. Blir labil, ligger i sängen och klankar å det grövsta ner på mina förmågor och hur jag ser ut. Under dessa dagar hatar jag att vara i sociala sammanhang då all form av ondska från andra människor går rakt in i nervsystemet. Har dessutom en ovana att tolka andras handlingar negativt även om de inte är menade som det. Är dock medveten om alla subtiliteter och extremt bra på ansiktsuttryck hehe! Bär upp min mask under dagen men ramlar nästan på golvet när jag kommer hem. Känner typ att jag måste ha något skydd för att klara andra personer, låter kanske taskigt men men.

Sen har vi topparna, då är tillvaron bra och jag kan fnysa åt hur patetisk jag är när jag har mina bottnar, och lovar mig själv att inte sjunka ner dit igen. Läser artiklar om personal development, tränar på gymmet, tycker om att umgås med vänner etc, tänker och presterar generellt på en högre nivå inom samtliga domäner i livet. Jag skulle inte anse att mina symtom är så pass starka att ev. manodepressivitet/ bipolär sjukdom finns på agendan. Då hade min omgivning, jobb, plugg, nog reagerat ...

Jag har med bakgrund mot detta sökt mig till KBT-psykologer två gånger och en psykoterapeut en gång. Det har emellertid inte fungerat. Jag har till exempel ett enormt duktighetskomplex som gör att jag inte vågar vara kass inför dem. Det funkar helt enkelt inte med ord för mig, jag vet på förhand vad som de kommer föreslå då jag läst om sånt. De är kompetenta personer, jag vill inte klanka på dem, utan det är min person som inte kan implementera hela grejen, med alla ord och teorier, liksom.

Jag har därför funderat på medicin. SSRI såsom citalopran eller sertralin? Är inne på att inte ta en för "stark tablett" (är inte så insatt hehe) och inte för mycket mg/dag då mina symtom ändå gör att jag orkar ta mig till mina aktiviteter, även om det innebär mycket anstränging. Tanken är att bli mer "likgiltig" om ni förstår, och slippa looparna.

Någon som känner igen sig i min beskrivning, och vilka ev. piller har ni tagit som upplevts som en förbättring eller rentav försämring av ert mående?

Tack för ni som läste.

Meditera.

Tack för tipset. Har du prövat detta med framgång, meditationsövningar på typ daglig basis alltså?

Japp!

är bipolär 2 och kan känna igen mig i en del av det du skriver.

Om det är bipolär sjukdom kan antidepressiva som ssri vara en del i behandlingen, men det bästa är stämningsstabiliserande mediciner. Om du nästintill bara har depression är t.ex. lamotrigin ett väldigt bra alternativ går dessutom att kombinera med massa andra mediciner om lamotrigin inte är tillräckligt.

Terapi är bra, men tyvärr så har inte terapi någon stark verkan på hjärnkemin och kan inte normalisera biologiska orsaker till depression i centrala nervssystemet.

Tack för inlägget!
Det är nog precis stämningsstabiliserande medicin jag behöver om något... Undrar om lamotrigin är svårt att be om för en läkare? De vill ju förskriva på sitt eget sätt ibland....

Lamotrigin är iaf inom psykiatrin ett mycket vanligt läkemedel, inom primärvården är det lite mer "psykiatri light" med enklare läkemedelsbehandlingar typ ssri, snri för det mesta.

Däremot så kan du besöka primärvården för att be om remiss till psykiatrin, bipolär sjukdom bör behandlas och utredas inom psykiatrin.

Okej. Det är i princip omöjligt att få lamotrigin via primärvården? Känns som att det läkemedlet är det enda som fungerar... Jag tycker det känns krångligt med psykiatrin för jag vet inte om mina problem motsvarar de kriterium som psykiatrin anser vara befogat för att prioriteras. Men visst, det är väl viktigt med en grundlig undersökning.

Tack för dina synpunkter, de har hjälp mycket.

Det är inte något som är en omöjlighet att få inom primärvården, beror väl lite på läkarens kliniska erfarenhet av att behandla psykisk sjukdom, vissa kanske vart en sväng inom psykiatrin och jobbat och av den anledningen kan mer, andra jobbat bara inom somatisk vård och inte har så stor kunskap kring psykofarmaka och behandling av svårare psykiatrisk problemet t.ex. bipolär sjukdom.

Ja, sant, det är nog varierande åsikter beroende på läkarens erfarenhet än just primärvårdens restriktioner som helhet. ^^

Det bästa brukar vara att säga: Jag bodde i England och då hade jag... Eller jag bodde i Malmö och då hade jag... Säg att den funkade bra för dig då men att du känner att du inte gav den en en tillräckligt lång chans och att du nu skulle vilja prova den igen.

Strunta i SSRI och börja använda stesolid.