Vinnaren i pepparkakshustävlingen!
  • 1
  • 2
2018-08-12, 22:21
  #13
Medlem
Ja det är rimligt, det är deras uppgift att förhindra suicid.
Personligen så är psykiatrin orsaken om jag tar livet av mig så jag slipper dom.
Citera
2018-08-12, 22:46
  #14
Medlem
Asklords avatar
Citat:
Ursprungligen postat av zhelnurgath
Ja det är rimligt, det är deras uppgift att förhindra suicid.
Personligen så är psykiatrin orsaken om jag tar livet av mig så jag slipper dom.

Vad ska dom göra då?
Citera
2018-10-22, 03:29
  #15
Medlem
Shalashaskas avatar
Citat:
Ursprungligen postat av zhelnurgath
Ja det är rimligt, det är deras uppgift att förhindra suicid.
Det är väl en cancerläkares uppgift att bota patienterna från cancer?
Citera
2018-10-22, 09:20
  #16
Medlem
FromAnotherPlaces avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Shalashaska
Här är en artikel som väcker frågor om psykisk sjukdom kan vara obotbara på ett sätt som är att jämföra med terminala tillstånd: https://www.bbc.co.uk/news/stories-45117163

En väldigt intressant artikel. Citat:

"In many ways her story is uniquely Dutch. Euthanasia is against the law in most countries, but in the Netherlands it is allowed if a doctor is satisfied a patient's suffering is "unbearable with no prospect of improvement" and if there is "no reasonable alternative in the patient's situation"."

Den relativt långa artikeln avslutas med följande fråga:

"But does clarity mean someone has the mental capacity to choose death over life? According to Dutch law, a doctor must be satisfied a patient's request for euthanasia is, "voluntary and well-considered"."

Det påpekas även att majoriteten av alla assisterade självmord i Nederländerna är för somatiska sjukdomar, att de flesta önskemålen och ansökningarna om dödshjälp nekas och att processen - för en person med psykisk ohälsa, som i artikeln - att få igenom sin vilja om dödshjälp kan ta åratal. Kvinnan i artikeln, Aurelia, är 29 år gammal och hennes historik av psykisk ohälsa började när hon drabbades av depression vid 12 års ålder, varpå Borderline, anknytningsstörningar, kronisk depression och suicidalitet, ångest och psykoser följde. Hon menar att hennes liv har varit ett konstant lidande ner till varje andetag och att hon inte vet hur det känns att känna glädje. Hennes egna läkare avslog hennes önskemål om dödshjälp, så hon ansökte till en klinik som specialiserade sig på sådant.

För att anknyta till frågan i trådstarten. Det finns människor som har störningar, exempelvis Schizofreni och Bipolär sjukdom, som är att betrakta som obotliga. Dessa människor kommer med stor sannolikhet att vara återkommande relativt regelbundet inom slutenvårdspsykiatrin och kommer med största sannolikhet behöva kontakt med en psykiatrisk öppenvårdsmottagning under resten av livet. Det finns ett fåtal undantag, men överlag så handlar det om att hålla symtomen på en hanterbar nivå och hantera akuta tillstånd när de uppstår med hjälp av psykofarmaka och inneliggande vård (där tillsyn över patienten lättare kan ske). Det finns ingenting som säger att de här människorna inte kan ha symtomfria perioder i livet och uppleva både livskvalitet och glädje (samt fungera i varierande mån i samhället), men att det handlar om obotliga tillstånd är mer eller mindre odisputabelt och jag vill minnas att suicidrisken hos unga bipolära är betydligt högre än hos normalbefolkningen.

Jag anser att psykiatrin i Sverige har väldigt begränsade resurser för att förhindra självmord. Instrumenten som finns att tillgå är relativt trubbiga och fokuserar tyvärr oftast enbart på symtomlindring, snarare än att samtidigt fokusera på andra faktorer som spelar in såsom nuvarande livssituation i allmänhet och saker som (möjligtvis) kan underlättas genom psykoterapi. Däremot så har jag på nära håll bevittnat personer vars liv har gått förlorade på grund av att psykiatrin har brustit i sitt sätt att hantera dem (eller i vissa fall inte hantera dem) och i dessa fall kan psykiatrin klandras, även om de sällan behöver ta ansvaret och konsekvenserna av det inträffade. Många patienter blir frekvent återkommande inom slutenvårdspsykiatrin utan att det tycks finnas någonting som kan lösa deras ohälsa ens på kort sikt och här är det svårt att tillämpa tillsyn konstant - även om insatserna från ÖVM och socialpsykiatrin är omfattande - (förutom i undantagsfall där patienten har LPT och vak under inneliggande vård). Även om, så är min erfarenhet att många människor som faktiskt tar sina liv gör det i ett enstaka, avgörande ögonblick under vilket det har varit svårt för psykiatrin eller människor omkring att förhindra självmordet.

Frågan är så komplex att den skulle kräva mer omfattande diskussion. Mitt generaliserande svar är att psykiatrin inte kan kan lastas för alla självmord (och påståendet i rubriken, att de "alltid" får ta skulden ser jag som långt ifrån överensstämmande med verkligheten).
Citera
  • 1
  • 2

Stöd Flashback

Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!

Stöd Flashback