Kyrkans betydelse.

Inte vill jag exkommunicera någon som vill gå i kyrkan. Tvärtom, så är det bra ju fler som får ta del av Ordet. Då finns alltid hoppet om att vederbörande kan möta Gud, eller i alla fall få en själslig frid på något andligt sätt.

Emellertid bör man i sådant fall rannsaka sitt sinne och fundera på vad den trosbekännelse innehåller, som för oss kristna är en levande verklighet, och man bör så klart undvika att hyckla.


Om man inte i någon mening tror på detta, så kan man så klart ändå gå i kyrkan, men bör avstå från att delta i just detta inslag i liturgin.

Så, fortsätt att gå i kyrkan. Jag har allvarliga synpunkter på hur Svenska Kyrkan har utvecklats, så jag går dit mindre ofta nu än förr, men icke desto mindre.

Nu undrar jag om SvK utesluter några medlemmar överhuvudtaget. Har det någonsin hänt i modern tid?

Sedan tänker jag att det finns ett speciellt problem i så fall, i att kyrkan vill nå barnen. Och många föräldrar går ju i kyrkan och har kvar sitt medlemskap FÖR BARNENS SKULL. Först vill man att barnen ska bli döpta, och sedan vill man utnyttja de gratisaktiviteter som finns (miniminiorer, miniorer, barnkörer, samt mer tillfälliga aktiviteter kring jul och påsk och annat då alla är välkomna). Om man ska börja utesluta vuxna för att de inte kan säga uppriktigt att de har en personlig gudstro, då slutar ju barnen också att komma dit.

Och ett annat problem som är speciellt för SvK, är att kyrkan inte bara är en religiös plats för oss svenskar, utan den är sammanlänkad med vår historia. Många av våra traditioner hör dit. Att börja neka människor att gifta sig i kyrkan, döpa sina barn där, åka häst och vagn till julottan och liknande som vi gjort i tusen år, skulle också bli väldigt märkligt...

Inte som jag vet. Har det hänt, så kanske det har sammanhängt med något märkligt anställningsärende eller dylikt, men jag har inte hört något om det.


Visst. Kyrkan spelar en stor roll för många barn. Här gör kyrkan också en viktig insats i samhället, inte minst för barn som kan söka sig till kyrkan för social trygghet och gemenskap, när familjen inte fungerar väl.

Problemet i det sammanhang vi diskuterar här, är snarast om ett större antal kyrkligt aktiva, t ex i kyrkoråd mm, inte har någon gudstro utan bara ser Kyrkan som en social samhällsinstitution vilken som helst. Rimligen bör Kyrkan först vara ett kristet samfund, och sedan en social institution, som en följd av Jesu budskap.

Tja vad ska vårt samfund egentligen göra? Om en kyrkopolitisk grupp kräver sträng biblisk tro av församlingsmedlemmarna torde den bli totalt utskrattad, som mest sannolik konsekvens.
Jag hjälper gärna min hemförsamling - mest med praktiska ting. Jag besöker emellanåt kyrkan - mest för kyrkokonserter och sångens skull. Har någon gång utfört renoveringsjobb.
Räcker det inte med detta? Somliga djupt religiösa församlingsmedlemmar gör föga mer än sitter hemma och tror. Samt emellanåt - talar om för andra vad de ska tro. De - mycket få - som prompt måste tala om vilken syndare och förnekare jag är, brukar från mig få svaret:
-Det där visste både du och jag sen förut. Jag talar inte om för dig, vad du ska tycka och tro. Kan vi inte låta det där förbli vars och ens lilla ensak med Vår Herre?