Tankeställare när du hör om olyckor med saker du gjort förut.

Så efter att ha läst och fått berättat för mig en ganska tragisk olycka med ett barn som det inte gick så bra för när hon gjorde någonting man själv gjort flertalet gånger som barn fick jag mig en tankeställning. Har man genom uppväxten varit oförsiktig med sitt liv eller helt enkelt bara varit ett barn? Jag gillade att klättra i träd när jag var liten, vad jag minns var jag rätt högt uppe (svårt att reflektera över hur högt det var då man var liten), någon gång har man väggklättrad mellan en byggnad eller på klippor när man blev äldre. Det finns många fler exempel inom andra områden där man kunnat bli skadad utan att reflektera nämnvärt om det då. Allt från att cyklat snabbt ner för en backe i skogen till att leka på isen tidigt på hösten/sent på våren.

Så frågan lyder, har du på senare år fått dig en funderare att du kanske varit oförsiktig med ditt liv och utsatt det för onödig fara (allt från fara till onödig risk till skada) utan att reflektera över det nämnvärt då men nu på senare år tänkt över det? Har du kommit fram till någonting eller bara tänkt att jag var barn? Är vi för oförsiktiga med våra liv eller är det så att leva?

Tänkte faktiskt på detta igår. När jag var 15 och inte orkade skaffa mig moped så började jag "hänka" på mina kompisars mopeder. Jag höll alltså tag i lämplig del på deras moped med en av mina armar och den andra armen var kvar på styret. Jag gjorde detta utan hjälm och kom upp över 45 km/h flertalet gånger innan jag släppte. Nu i efterhand så inser jag att det hade kunnat sluta väldigt illa. Räcker att en broms hugger, ett hjul sitter dåligt eller att en grop är på ett olyckligt ställe för att jag skulle ha trillat och skadat mig allvarligt.

Samtidigt som jag inte skulle vilja göra detta idag då jag själv inser riskerna så kommer jag ihåg hur kul jag tyckte det var. För mig var det frihet att befinna mig över gränsen för vad min dåvarande cykel klarade av. Överlag var jag lyckligare då, när jag inte oroade mig över livet. Kanske borde jag ägna mig åt befriande vårdslöshet igen.

har alltid varit en sådan som tagit massa risker , som liten och även nu , gillar det och njuter , men måste påstå att säkerhetstänket är mera seriöst nu för tiden

http://existenz.se/out.php?id=114596 ?

hehe har nästan aldrig gjort illa mej vid nått av mina bus , bland det värsta jag kan minnas nu är när vi va ett par killar som skulle gå över en fors vid en kraftstation på en 10cm järnbalk , tvekade mycket och sedan gick vi hade någon av oss ramlat i så hade denna dött garanterat för de hade öppnat luckorna max vid den forsen , skulle tänkt mej för en gång extra i dag före ett sådant upptåg

har alltid gillat adrenalin påslaget och gör det än i dag , man känner sej otroligt levande och får ett totalt fokus jag önskar jag även kunde få ha till vardags också

Att tolka (använder folk fortfarande det ordet?) gjorde man endel i sin ungdom, ta tag i en moped så fick de gasa på, inga bekymmer i världen eller en tanke på att man skulle falla och slå sig (utan cykelhjälm såklart). Man tänkte inte alls att man skulle göra illa sig då. Har kommit på mig själv flera gånger med att nojja mig över småbarn som klättrar i träd eller på stolar/skåp i hus och blivit räd datt de ska slå sig. När jag var barn sa jag att jag aldrig skulle bli sån och det fanns ingen risk att falla då inte.


Samma här, men jag har helt klart ett annat tänk. Lite konsekvensmedveten är jag. Viss gör jag mycket mer adrenalinladdade saker men lite kan man tänka sig för. Var utomlands och skulle ta en moppetaxi (gjorde det 2 gånger) och är sällan jag är nervös i trafik men då var jag. Mittmellan bilraderna körde dem i 50km/h för att ta sig fram till stoppljus, sicksacka mellan filer var inget problem heller. Hade det varit i mellanstadiet hade jag bara tyckt det var kul men nu var man rätt nervös i stället.


Racedog: tänker på alla dessa galna ryska filmer eller liknande där de går uppe på kranar eller byggnadsställningar, som att det inte är nog ska de börja hänga från balkarna utan livlina. Kanske inte riktigt lika extremt men konsekvenserna blir lätt detsamma. Förstår varför föräldrar ibland är oroliga för sina barn