Varför pratar man bebisspråk med djur

Who's a good doggie

Haaahaaaa kan knappt sluta fnissa. Fast man får inte glömma att det finns känslokalla människor som inte yttrar mer än nödvändigt, typ -sitt, ligg, nej. Och det med neutralt närmast bistert tonläge.

Tja, har man en liten sönderavlad "Fiffi" så kanske "lilla allra vackraste lilla gullesnusselullbäbisen" är passande, vad vet jag.

Skulle du säga det till min skarpa brukshund skulle han nog dumförklara dig. Precis som jag.

Det har hänt att folk jollrat åt honom, han fnyser och ignorerar dem. Folk som däremot bemöter honom med respekt bemöter han med respekt och vänlighet.

Har han varit riktigt duktig använder jag dock öm röst och säger typ "Är du världens bästa hund?" medan jag klappar...

Jag känner att hundar ska behandlas med individuell värdighet, att då tala med dem som om de vore några jävla bebisar ingår alltså inte i mitt koncept att ha hund.

Min hund har sett folk prata jollrande med bebisar. Han vet att han inte är en bebis. Och han vill således inte bli behandlad så. Bebisar är ju fan hjärndöda i jämförelse.

Läste just i en annan tråd om din syn på fysiskt våld mot djur.

Du tycker alltså det är att behandla en hund värdigt att sparka den i revbenen, men på nåt vis kränkande att kalla den bäbis med vänligt jollrande?

Sparka och sparka... Det är ju inte med full kraft eller för att skada.

Skulle mer likna det vid att med mellankraft peta ett finger i revbenen på kompisen på krogen när han är nära att påbörja ett slagsmål med en motorcykelknutte...

Om vi nu måste skulla omvandla husse - hund till mänskliga kompis-kompis-relationer.

Vi har helt olika sätt att tänka och reagera. Hade det varit jag och en killkompis på krogen, skulle jag tagit ett stadigt tag i armen på honom, sagt "stopp" med skarpt tonfall, därefter lugnt sagt "gör det inte, jag vill inte du ska bli utslängd" eller liknande. Alternativt ställt mig emellan med ryggen åt knutten och utbredda armar, sett bestämd och orubblig ut. Sedan prata om saken dagen efter när kompisen nyktrat till och förhoppningsvis inser vad som var på väg att hända. (Knuttar i allmänhet är f ö inte läskiga typer man behöver vara rädd för och inte troligt de skulle ge sig på en tjej som går emellan eller slå kompisen sönder och samman, men vi kan ha det som exempel ändå, förstår hur du menar.)

Nu har jag aldrig haft en egen hund så det är svårt föreställa sig, men att sparka känns absolut som att reta upp hunden ytterligare. Det gäller ju att den ska bli lugn och förstå det inte finns nåt skäl att gå till attack. Ropat "stopp" skarpt skulle jag nog göra och vi får väl utgå från hunden känner till det kommandot redan, från andra bagatellartade situationer. Jag skulle ställa mig mellan hunden och personen med ett stadigt grepp i kort koppel, be denne gå därifrån och med trygg röst säga "nu tar jag hand om hunden". Om den inte är helt stendum torde den redan nu begripit den gjort fel, annars får man fya med bestämd röst utan att ryta. Försöka utstråla pondus, trygghet, vara den kloka som vet och bestämmer. Sedan får man fundera över varför hunden ville gå till anfall och förebygga att det händer igen.

Jag får också att du inte gosar med din hund för att det är mysigt för båda, utan vänliga ord och klappar är ett styrmedel. Kanske vill du ha en maffig hund mest för att få respekt av andra och känna dig trygg, inte som en högt älskad familjemedlem i första hand. Att kunna kontrollera en potentiellt farlig hund stärker kanske självkänslan?

Vem är det som förmänskligar? Tror du hunden förstår ord som du medvetet inte tränat in? Den förstår de ord du lärt den + tonfall men att den skulle kunna avgöra ifall någon pratar med den på bäbisspråk är rent trams. Den fattar och känner av din reaktion och reagerar enligt den.

Så du menar att mitt i ditt Hitleruppfostrande så förmänskligar du din hund för att projicera dina mänskliga tankar.
Så det är ok att förmänskliga sin hund om man har en skarp (fnissar glatt) brukshund men inte om man har en knähund?
Senast jag hörde en ägare prata om sin skarpa hund var en bekant för många år sedan. Han hade en Tysk Jaktterrier som dödade grävlingar i gryt.
Men när samma terrier skulle spöa min Flat så slutade han snacka om skarp hund. Jag tror det var i samma ögonblick som terriern satt fast i flattens mun o skakades hårt.
Sedan den dagen var den skarpa hunden en (läs resten med jollrig röst) snäll liten voffsing.

Jag pratar bebisspråk med mina djur och skäms inte ens det minsta för det! Jag gör det för att jag gillar det och de svarar positivt på det. Min hund älskar när jag gullar med honom och "busar upp honom" med pussljud och gos.
Sa jag att jag har en "skarp brukshund"?

Jag har ett styrspråk och då vet hundarna alltid att nu är det allvar.

Och så har jag ett lättsamt umgängesspråk för kvalitetsstunder som jag efter en lång tids hundägande lärt mig att hundar gillar och faktiskt verkar uppfatta bättre än dagligt tal.

Eftersom de flesta djur är gulliga och att de förstår ända knappt vad vi säger så det blir så för de flesta att de pratar "bebisspråk" med djur. När jag pratar med min katt gör jag det normalt och vi kommunicerar genom ansiktsuttryck, beteende och kroppsspråk. När katten är hungrig jamar hon och klättrar på mina ben. När hon villa sova går hon undan och lägger sig, om jag avbryter henne bits hon ibland. Ibland har vi låtsas fight och jag vet inte vad det betyder men hon glömmer bort det några minuter senare .

Herregud vilket trams...

Folk kan ju jollra med sina hundar bäst de vill, men de får ta att många i deras omgivning tycker de verkar förståndshandikappade.