Varför pratar man bebisspråk med djur

Exakt. Har läst om detta också.

Jamen det gäller ju på daglig basis. Inte fasiken tar varken djur eller bebisar skada av att stundvis höra en vuxen prata i falsett. Tonfall indikerar på olika intentioner och djur lär sig att när husse/matte pratar daddaspråk så är de snälla. Finns det verkligen tokstollar som alltid pratar så med sina djur...har aldrig mött någon iaf.

Exakt såhär tycker jag med. Djur förstår mänskligt tonfall, vad du skriver funkar på katter och bäbisar/småbarn likaväl som hundar och troligen andra smarta husdjur.

Djur förstår även varningsrop, ångestskrik som andra arter använder, tex fågelläten. Ett exempel är att jag inte gärna tittar på program typ Fear Factory då en av mina katter blir så orolig av skrikandet. Fejkat skrikande i spelfilmer bryr hon sig oftast inte om ett dugg. Knepigt att hon så väl hör skillnaden mellan fejk och äkta...

Katter kan även lära sig en hel del ord, sitt eget och andra i hushållets namn med tiden, om man använder dem konsekvent. T ex kom får du mat, husse har gått ut. Två av mina, mor och dotter, svarar med samma korta kurrande ljud som betyder "ja" /"instämmer"/"jag förstår".Ett annat ganska likt brukar nästan alla katter använda och det är en hälsning, "hej, jag har lagt märke till dig och du är någon jag gillar".

Varför man pratar bäbisspråk med bäbisar är av samma anledning som med djur, att de reagerar positivt på det och eftersom vi alla gör det per automatik och universellt (om man nu inte känner sig fånig eller t ex har uppfattningen det är nyttigt att prata som om bäbisar vore vuxna) torde det vara något vi undermedvetet känner till. Att bäbisar behöver höra vanligt tal också är helt logiskt och det kommer de att göra om man nu inte lever helt isolerat med sitt barn och de inte får höra vanliga dialoger. Som förälder brukar man dessutom frångå joller och tonfallskommunikation allt eftersom barnet blir äldre och mottaglig, av vad jag sett gör "alla" det utan att tänka särskilt på vad man egentligen gör.

Det finns språkforskare som tror att innan människoarterna utvecklade ett riktigt språk, kommunicerade vi med varandra via babblande i olika tonfall, ungefär detsamma som vi nu gör med djur och småbarn. Med tiden kom allt fler ljudkombinationer att besjälas med betydelse inom en stam/grupp och på så sätt uppstod våra mänskiga språk, där orden betyder detsamma oavsett tonfallen, som ger nyanserna, förstärker intentionen och liv och färg åt språket.

Man behöver inte heller vara djurintresserad för att förstå en hel del via instinkt/gener, såsom att känna igen djurens varningsrop, hotande beteende med tillhörande ljud etc etc.

Jag har exakt samma åsikter. Skulle tex. min katt ställa sig och klösa på soffan så skulle jag inte använda daddaspråk och säga något som får katten att tro att jag uppmuntrar den.

Man byter tonfall efter situationer och djuren förstår det. Det betyder självklart inte att jag ryter eller är arg, men man byter helt enkelt tonfall.

Djur förstår även andra arters läten till den graden att de fattar när en tex. en fågel är arg mot en katt, när en hund eller katt varnar varandra osv. i alla tänkbara situationer bland många djurarter.

Möter man tex. en främmande hund vid en situation där man vill lära känna den så använder man oftast ett högre tonläge för att hunden reagerar positivt på det, ingen skulle i sådant läge använda samma tonläge som när man tillrättavisar hunden, detsamma gällande katter.

Hundar vilka är flockdjur reagerar mer än katter på tonfall, det går att få en hund helt galet busigt glad bara genom att överdriva daddaspråk i falsett och det utan att man rör sig eller ens håller i något som lockar som godis eller leksaker.

Den jämförelsen haltar rejält. Rätt stor skillnad på känslor gentemot djur och känslor gentemot människor. Finns ju en rad olika kärleksvarianter bara inom ett mänskligt spektrum; kärleken till sin familj, till sina vänner, till sin partner osv.

Att prata bebisspråk med vuxna människor blir oftast nedvärderande om det inte sker mellan två vuxna som känner varandra, även andra aspekter spelar in men det är en djupare diskussion.

Bebisspråk talar man oftast till barn och djur vilka man vet har ett lägre intellekt. Det som är snällt till ett barn eller djur blir nedsättande till en vuxen och i synnerhet till någon man inte känner. Därmed inte sagt att man nedvärderar barn och djur genom bebisspråk, men det är också ett effektivt sätt att få både barn och vissa djur att känna sig förlägna ibland beroende på situation.

Att skrika, höja rösten och i falsett göra obegripliga ljud gör ibland vuxna till andra vuxna, mest känt är när vuxna ser idoler/konserter, mer vanligt bland tonårsflickor men även vuxna män tjoar de mest konstiga läten för att visa uppskattning. Vid såna tillfällen är det inte fråga om bebisspråk men det är ändå ett tonläge man inte använder så ofta.

Så du sitter här på fullaste allvar och säger att begreppet ''djurbebisar'' sägs bara av idioter?
Herregud, du har fan problem, grabben. Det va nog ett av de dummaste jag någonsin har hört.
Jag undrar verkligen vem som är idioten här, i detta fallet så är det du.
Du är fan i mej patetisk.

Korrekt terminologi är valp, unghund, hund.

Allt annat är förmänskligande och det borde man inte ägna sig åt.

Så ja, jag anser att du är en idiot.

Visst för man djupa diskussioner med sina husdjur, men de är inte djupa på ett intellektuellt plan utan har känslomässigt djup. Som redan nämnts är kroppsspråk och tonfall det viktiga och inte de sagda orden.

Jag tror dessutom att våra husdjur förstår oss bättre än vad vi förstår dem, ett exempel är hela systemet med doftsignaler som vi missar totalt. De känner av våra som vi själva inte längre märker. Tror man kan lukta vänlig, rädd, arg osv hur tydligt som helst. Hundar ska till och med kunna känna lukten av cancer innan det finns labtester som kan avslöja.

Ang bäbisspråk med söta tjejer så är du helt fel ute.

Nyförälskade par brukar jollra med varandra på typ bäbisspråk som omgivningen kan uppleva som fånigt, i vart fall de som inte själva varit riktigt dökära och superlyckliga som ler igenkännande (alternativt blir avundsjuka). Det förstärker känslorna och upplevs som den allra högsta lycka att prata på det viset, se varandra i ögonen och ha ständig kroppskontakt som hålla handen. Finns forskning på detta, man upplever ett närmast psykosartat lyckorus hög på kärlekshormoner och upplever partnern som den vackraste underbaraste i hela världen. Jollret ingår som en del i detta, vilket de som upplevt en riktigt stark och lycklig förälskelse kan skriva under på.

Håller med lacrima i vad hon skrivit om att det kan upplevas förnedrande så försök dig inte på detta med en tjej som inte är otroligt förälskad i dig och ni bör även ha kommit till det stadiet att ni bekänt er kärlek till varandra. Log även igenkännande åt de märkliga ljud karlar häver ur sig t ex i samband med idrott, festande osv.

För dem är söta kanske... har sett en jätte gullig hund valp en gång! :_) Så då blev jag glad av den då...för den var så söt...

Så att kalla sin hund/husdjur för "lilla allra vackraste lilla gullesnusselullbäbisen" är förmänskligande och gör en till en idiot?

Du säger alltså "hund-hund-hund-hund-hund" med kärleksfullt tonfall? "Unghund-unghund-unghund" var lite svårare med med träning går det nog.

Katten Mirre blir "Isibidi", etc. "Minigo" kan det även bli. Vi är människor helt enkelt.