Film i Framtiden

Jag satt häromdagen och såg på film och fick idéer om framtidens produktioner. Jag tror personligen att denna består i välgjorda animationer. I och med att tekniken blir billigare demokratiseras processen och fler aktörer kan träda in i den offentliga kulturmiljön.

Animerade filmer omtalas inte nog mycket, vilket de borde, men de är enligt min fasta tro på uppgång. De animerade filmer som jag här tänker berätta om är inte vanliga Disney-filmer eller japanska anime-filmer utan det som används vid filmskapandet är en animationsteknik som har en mer realistisk ambition gällande avbildningen av verkligheten. Det påminner om en hybrid mellan datorspel och vanlig spelfilm. Jag kallar genren för realistisk animation. Med det menar jag inte att handlingen måste vara realistisk utan att porträtteringen av världen ska vara det.

Filmer som visar på stor potential som jag har sett nyligen (och ska se) är t ex: (1) Resident Evil Damnation, (2) Dragon Age: Dawn of the seeker, (3) Vexille. Dessa filmer är förmodligen ganska okända, men värda att se och sprida vidare. Utvecklingsmöjligheter finns men det ser lovande ut. Det finns fler av samma vara.

Förutom att dessa filmer enligt min mening är mycket välgjorda så har denna genre filosofiska och sociala fördelar.

Jag har redan nämnt demokratiseringens fördelar och att den inbjuder fler på filmspelplanen. Det andra jag berömmer och bedömer är att man mer och mer kommer undan den idoldyrkan som filmindustrin (tyvärr) leder till. Mer tid, uppmärksamhet och tanke kan istället ägnas åt själva handlingen. Och hjältarna i produktionen är inte skådespelarna utan hjältarna är de verkliga hjärnorna som står bakom skapelsen. Människor skildras fortfarande och avporträtteras men det enda sant mänskliga som återstår är de röster som ohjälpligt måste finnas. Visst kommer vissa mänskliga karaktärer fortfarande att idoliseras men karaktärerna är helt fiktiva. Det är positivt.

Det tredje, som hänger ihop med det andra, är att en större del av budgeten faktiskt inte behöver gå till dyra skådespelare och deras löner. Det finns inte heller samma begränsningar och restriktioner ifråga om var man spelar in filmen. Större frihet ges helt enkelt och de enda hinder som kvarstår, när tekniken är löst, är fantasins gränser.

Det finns, för det fjärde, en belastning med vanliga spelfilmer med sant mänskliga skådespelare förutom idoldyrkan. Detta är abstrakt och delikat, men för att förstå en del av problemet så ber jag dig att tänka på följande: vad blir skillnaden i en människas handling när hon är observerad och när hon inte är observerad?
Hur påverkas du själv när du vet att du är observerad och när du vet att du inte är observerad?

Skådespelare lär ut, på ett subtilt plan, en självobjektifiering i handlingarna där allting är tillrättalagt och perfekt, på gränsen till sjuklighet, eftersom de inte kan komma ifrån att de är och blir observerade. Vi styrs alla av vissa förväntningar från omgivningen vill jag mena och en skådespelares nitlott är att försöka vara alla till lags (ifråga om utseende och uppträdande åsido den karaktär denne spelar). Detta beteende internaliseras, enligt min tes, av filmkonsumenter men det är alltsomoftast tämligen omedvetet.

Det finns en befrielse här att se animerad film - denna återspegling som skådespelare gör upphör nämligen. Animationer brottas inte med det och lär inte ut detta självobjektifierande beteende. Åtminstone så länge det inte går att skapa animerade skådespelare med metakognitiva egenskaper.

Jag tror att animerad realism är filmens framtid. Vad tror du?

Förstår din tanke, men varför skulle idoldyrkan vara något dåligt? Vi har haft det sen mänsklighetens begynnelse och kommer förmodligen alltid att finnas. Det är tack vare idoldyrkan som filmer kan kommersialliseras, och vi kan få storfilmer och blockbusters.

Realistisk animation i all ära, men jag tror faktiskt inte att animation någonsin kan komma att ersätta riktiga skådespelare. Det mänskliga ansiktet och dess uttryck går inte att återskapa utan hjälp av riktiga männsikors rörelser. Visst lär det kunna finnas extremt kraftfulla 3d-modeller med miljarders miljarder polygons, men hur kraftfull animation du än skapar så kan en dator inte mäta sig med den mänskliga hjärnan. Datorer och robotar kan säkert komma att agera utefter ett manus, men varje tagning kommer att vara precis efter manuset. Den mänskliga hjärnan däremot glömmer av sig, gör misstag, improviserar, utvecklar karaktärer.... Du förstår, ALLA behövs i en film. Alla kan komma med värdefull input. Skådespelare kommer alltid behövas, och likaså animatörer.

Filmbolagens våta dröm, en animerad bruce willis som inte behöver lön, tyvärr fungerar det bara för en del filmer, jag själv skulle aldrig betala ett öre för att se en animerat rulle tillexempel.

Varför? Jag förstår ju att det förmodligen har någonting att göra med att du inte gillar själva grejen eller att du bara föredrar spelfilm framför en animerad, men du får gärna utveckla om du vill.

Idol betyder kortfattat avgudabild. Jag tror på jämlikhet människor emellan och inte på att upphöja individer till en slags gudsstatus.

Visst kan man beundra individer men skådespelare är individer som inte gör större underverk än en hjälparbetare i Afrika. Själva berömmet framalstras av drömmar där jag tror att en publik förväxlar skådespelarnas prestationer med deras roller, så den dyrkan som uppstår är ej proportionell mot skådespelarnas egentliga insatser. På ett rationellt plan begriper alla detta men ej på ett känslomässigt plan.

Animerade ”skådespelare" skulle enligt mig ge mer rim och reson i dessa dyrkansföreteelser.

Men animationernas storhet ligger väl mest i det jag tror gäller för demokratiseringen. Fler kan träda fram ju billigare tekniken blir. Ju fler på marknaden desto större konkurrens och desto bättre produktioner utan dessa ”blockbusters” som anspelar på ganska enkla drifter hos oss. Men det är min åsikt och jag respekterar din.

Med tanke på den idoldyrkan som förekommer i österlandet och deras animerade produktioner med medföljande kringkonsumtion så tror jag inte någon frigörelse från avgudadyrkan kommer att uppnås.

Men jag slår gärna ett slag för animerad filmproduktion i framtiden. Med tanke på teknikens utveckling är det, som du säger, en möjlighet till större konkurrens då det är själva storyn som säger en någonting vid gudstro, inte någon emotionell hänryckning under resans gång.

mvh
Mattias

Alla filmformat har sina begränsningar.

Om vi ska snacka demokratiskt filmskapande så tycker jag att vi ska snacka South Park och Dogma.

South Park i sin enkelhet visar att vem som helst kan göra animation. Det är fantasin och kunnandet hos skaparna som sätter begränsningarna. Sen kan det ju hända att det inte blir några box office hits av amatörfilmerna, må de vara hur briljanta som helst. Folk kanske inte är speciellt intresserade av att se såpass enkel animation på vita duken.

Dogmafilm är ju också demokratiskt. Det krävs bara en billig digitalkamera och man kan börja göra sina egna dramer.

Jag tror det du skriver om är en omöjlighet egentligen, dvs att animation skulle bli en allemansfilmkonst. Ska det bli bra krävs det mycket tid. Det borde ju vara lättare och gå snabbare att ha skådespelare som agerar framför kameran än att man sitter och skriver kod i åratal för att få det man vill. (Man kan ju alltid använda rotoshop eller någon motsvarande teknik om man vill förenkla och inte vill att tittarna ska fokusera på skådespelarna.)

Jag håller med till viss del. Duktiga skådespelare är också mänskor och bäst vore det väl om de slapp påträngande fans och fördomar. Det sagt så finns det ingen jämlikhet när det kommer till talang och kunskap vid ett visst tillfälle i tiden. En parallell, skådespelare kan vara lika Mozart i sin konst, när vi vanliga dödliga klinkar fram gubben Noak med stor möda.


Hjältehistorier och "avgudadyrkan" har funnits sen Homeros. En syn på det hela är att berättelsen ska väcka arketyperna i dig. Om man anknyter tillbaks till skådespelare, så en del är duktiga på att gestalta arketyper. När man ser dessa, om man är som ett lärorikt och härmande barn, blir arketyperna lättare att frammana i oss själva. Ser vi en bra skådespelargestaltning av en hjälte så ges vi en möjlighet att komma närmare vår egna inre hjältearketyper.

Jag tror du lever i ett eget idealiserat drömscenario där alla tänker likadant och är över-sofistikerade. Det märks särskilt tydligt när du pratar om hur "blockbusters anspelar på ganska enkla drifter hos oss", och man förstår att du hyser ett särskilt förakt för dessa drifter. Tro det eller ej, men majoriteten av världens befolkning är inte speciellt smart, och oftast är det dessa enkla drifter som ligger människor närmast.

Du likställer dessutom skådespelare med hjälparbetare i Afrika. Påminner väldigt mycket om när kommunister vill likställa städare med advokater, osv. Tro det eller ej, men man vinner väldigt mycket på att inte vara avundsjuk och störa sig på att människors arbete uppskattas och tillför på olika sätt. Det är det som gör världen underbar - variation! Jag för min del tycker det är väldigt viktigt att vi fortsätter kämpa för att bevara olika länders kulturer så gott det går, men tyvärr så kommer vi i framtiden bli allt mer lika världen över.

Du har effektivt övertygat oss alla om att du inte förstår varför det produceras film och varför vi tittar på film.

Jag väntar spänt på ditt kommande förslag när det gäller TV-sändningar. Skall vi ersätta nyhetsuppläsarna i Aktuellt med några standardiserade animerade figurer? Det borde bli mycket billigare om inte annat.

Det finns väl ingenting som säger att detta "varför" du idag kan se, kommer att ändras i framtiden? Vilket jag också ser att TS berör i och med den "avkommersialisering" som demokratiseringen av filmproduktionen i framtiden skulle innebära.

Du skulle med andra ord kunna göra filmer som hobbyverksamhet med allt bättre gratis animeringsverktyg (ta Blender t.ex. Demo 2013, Demo 2014) och ett tillräckligt stort intresse för tekniken och förmedla väsentliga budskap till allmänheten. Och detta, på ett helt annat sätt och som då inte har "ekonomisk vinning" och toppranking som främsta mål, likt dagens filmproduktion med allt krimskrams med berömmelse, personfixering och prisutdelningar runt denna.

Du tror väl inte världsekonomin är hållbar och kan upprätthålla dagens stora filmproduktioner i framtiden, eller lever du månne i en drömvärld utan någon längre försyn för vad som komma skall?

Animerad realism låter som ett ypperligt lågbudgetalternativ för berättandet om intressanta historier i och efter den "stora kraschen" - då verkligheten kommit ifatt en västerländsk drömvärld. Film för vakna människor, som inte går omkring och drömmer bort ett helt "arbetarbi-liv" framför en dumburk. En underhållning som verkligen är understödjande.

mvh
Mattias

Det där tror jag inte ett dugg på. Tvärtom så tror jag att vi kommer nå en gräns till slut där folk tröttnar på allt som är fejkat, konstgjort och överdrivet (inte bara när det gäller film).