Hej Flashback, jag har en fråga här som jag hoppas att jag kan få svar på. Har försökt leta runt genom att använda Google men har inte hittat något som verkligen svarade på mina frågor. Om jag har postat det här på fel ställe så ber jag om ursäkt, det är första gången jag postar något här.
Här är en del av min livs historia vilket kommer att göra det tydligt varför jag frågar det jag frågar i slutet av tråden, och jag hoppas att jag kan få några bra svar från er som läser det här.
Jag är född 1991 och innan jag var 5 år så märkte min mamma att något inte stog rätt till. Hon försökte flera gånger att få till en utredning som kunde klarlägga vad det var fast ingen brydde sig. I och med att hon hade mig när hon var 19 år gammal så trodde dom flesta väl att hon bara snackade skit. Åren gick och ingenting vart gjort. När jag var 6 år gammal så flyttade vi till en annan stad. Där började jag i skola och redan tidigt så var det uppenbart att jag hade problem. Även fast jag själv inte kommer ihåg något av min skolgång innan högstadiet så har jag hört att jag hade väldigt svårt att koncentrera mig på det jag skulle göra. Min mamma försökte flera gånger fixa så jag fick extra stöd i skolan men dom som tog det slutgiltiga beslutet ansåg att det inte fanns något behov av extra stöd.
Dock så började det verkliga problemet när jag började i 7an. Från dag ett så hade jag väldiga problem att koncentrera mig och göra det jag skulle vilket resulterade i att jag började skolka. Först var det lite då och då men det vart bara mer och mer. I 2 år så vart det bara värre och värre och när jag började i 9an så skolkade jag praktiskt taget 90% av all skoltid. Även då började jag få stora problem med min aggression och ofta hamnade i verbala bråk (hamnade faktiskt aldrig i slagsmål vilket jag är väldigt förvånad över) med andra elever och även lärare. Då äntligen la en lärare märke till hur mycket jag faktiskt skolkade från skolan och ringde Socialtjänsten. När Socialtjänsten kontaktade min mamma och berättade hur jag var så vart hon chockad. Hon hade ingen aning om hur det faktiskt var eftersom skolan aldrig nämnde det för henne. Hon visste att jag höll på att skolka och hon visste att jag hade stora problem i skolan. Hon hade flera gånger försökt även i högstadiet att fixa extra stöd åt mig men fick alltid nej för att dom ansåg att det fanns inget behov av det. Iaf, vi fick en tid hos Socialtjänsten och några veckor efter första telefon kontakten så var det möte.
Kontaken som jag hade med socialtjänsten vid den tiden var ett rent fiasko. Jag bytte handläggare flera gånger (tappade räkningen) vilket ledde till att något aldrig hände. Under den här tiden så insåg jag att jag var på väg utför ett stup och behövde hjälp. Jag bestämde mig för att fixa den hjälpen själv eftersom att ingen annan ville göra det. Jag pratade med min 'coach' på skolan men han sa att hon inte kunde göra något. Jag gick och pratade med flera andra personer (psykolog, rektor etc) men dom alla sa också nej. Vid det här laget så bestämde jag mig för att göra ALLT för att få hjälp, jag vart en riktig 'rebell' så säga. Efter flera månader och att ha gjort en hel del saker, vissa av dom rent olagliga, så sa rektorn att jag skulle få hjälp men då var det redan försent i och med att det var bara 2 månader kvar på skolåret.
Skolan slängde ihop en plan på 1 eller 2 dagar och jag vart placerad i en grupp med 2 andra. Den gruppen var ett rent skämt och gjorde bara saken värre. Jag och dom andra 2 som var i den gruppen vart praktiskt taget utfryst från skolan. Vi fick inte ens gå in till skolan för att äta lunch utan fick gå till en närliggade lågstadieskola för att äta lunch. Den personen som hade hand om oss gjorde också saken värre (han var inte ens en lärare). Han glömde bort när vi hade prov, glömde att lämna in uppgifter som vi hade gjort och ännu mer. Hela den där cirkusen resulterade i att jag gick ut med 50 poäng, vilket var 5 godkända ämnen på den tiden.
Skolan var slut och månaderna gick. I slutet av Augusti 2007 så hände något (vill hålla det privat) och jag vart SOL placerad på ett HVB hem. Där vart det VÄLDIGT tydligt att jag hade problem. Jag bråkade konstant med personalen, jag slog sönder saker, jag sparkade sönder dörrar, jag stack hela tiden och så vidare. Om jag kom ihåg rätt så orsakade jag förstörelse för över 20 tusen kronor. Så här var det i 4 månader innan jag fick lov av socialtjänsten att flytta hem igen. Dock så var det samma sak där, ingen som insåg att jag verkligen var i behov av hjälp.
Jag flyttade hem igen i december 2007 och månaderna gick. Hade kontakt med socialtjänsten 1 gång per vecka i flera månader och i början av våren 2008 så hände det äntligen. Jag fick en remiss till BUP från Socialtjänsten att göra en ADHD utredning. Jag och min mamma fick komma in på en träff på BUP och vi satt där och diskuterade i ungefär 1 timme. I slutet av det mötet så sa dom att kön var ungefär ett halvår lång och att jag skulle få en kallelse i slutet av 2008 för att påbörja utredningen.
Den kallensen kom aldrig.
I mitten av 2009 så hade jag redan gått om ett år i gymnasiet och jag vart less på att försöka fixa hjälp åt mig själv så jag gav helt enkelt upp. Jag gjorde mitt bästa under dom kommande åren i gymnasiet fast det gick uppenbarligen åt helvete. Dock så var det tack vare en lärare som jag lyckades få högskolebehörighet. Hon erbjöd sig att låta mig komma på sommarskola i 2 veckor efter studenten. Hon kollade igenom vilka ämnen jag hade underkänt i (runt 11 stycken), gjorde uppgifter åt mig som var väldigt förenklande fast fortfarande gjorde så jag kunde uppnå målen och sen spendrerade tid med mig under dom 2 veckorna och verkligen hjälpte mig att klara av dom. Det slutade med att jag fick högskolebehörighet och att jag hade godkänt i alla ämnen förutom 2 vilket var vårt mål. För en gång skull så var det någon som insåg att jag faktiskt behövde extra hjälp och gav mig det vilket var guld värt för mig.
Hösten 2011, efter att jag tog studenten så började jag studera på en utbildning baserad på yrkeshögskola men uppenbarligen så gick det inte så bra. I Mars 2012 gick jag in i väggen pga att det vart för mycket för mig. Jag hoppade av utbildningen så jag inte skulle dra på mig mer CSN lån och hamnade i en depression.
Flera månader gick och jag kom i kontakt med en läkare på en hälsocentral i närheten och han kom fram till att jag hade en depression och vi började testa olika mediciner. Inget av dom funkade och jag fick göra flera tester. Eventuellt så fick jag en remiss till öppenvårds psykiatrin för att göra en ADHD utredning. Ytterligare några månader gick och i Oktober 2012 så fick jag en kallelse till Psykiatrin. Som förut så sa dom eventuellt att kön låg på runt ett år och att dom skulle kontakta mig när det var dags.
Jag hade dock lärt mig min läxa och den här gången så lät jag det inte glida förbi. Jag väntade till Augusti 2013 och började då ringa en gång i månaden för att fråga när det skulle bli och för att vara säker på att jag fortfarande var uppskriven.
Äntligen, December 2013 så fick jag börja med utredningen och nu för snart 2 månader sen så fick jag äntligen en ADHD diagnos. Dock så är skadan redan skedd. Jag är 23 år gammal utan en ordentlig utbildning. Jag har blivit kastad hit och dit i olika åtgärder av Arbetsförmedlingen. Jag har aldrig haft chansen att få ett ordentligt jobb vilket betyder att jag just nu har bara ekonomiskt bidrag från Socialtjänsten på 3200 kronor per månad, eventuellt mer med mediciner / läkarbesök vilket har lett till att jag fortfarande bor hemma hos min mamma och styvpappa eftersom jag aldrig har haft chansen att flytta hemifrån och jag har inte ett körtkort vilket gör det ännu svårare att faktiskt få ett jobb.
---
Med den här bakgrunden så har jag några frågor.
Vilka rättigheter har jag egentligen när det gäller Försäkringskassan?
Vilka rättigheter har jag egentligen när det gäller Arbetsförmedlingen?
Vilka rättigheter har jag enligt socialtjänstlagen (till exempel att få hjälp med eget boende etc)?
Vilka möjligheter har jag att få ett skadestånd från landstinget? Anledningen jag frågar det här är för att om jag inte hade blivit bortglömd första gången så tror jag verkligen att min livssituation hade sett helt annorlunda ut idag.
Och det viktigaste, vilka möjligheter har jag när det gäller att få skadestånd från Skolverket i och med hur illa jag har blivit behandlad under min skolgång? Egentligen så handlar det inte om pengar utan det handlar om upprättelse, dock så vill jag fortfarande ha ett skadestånd från Skolverket som kan hjälpa mig att börja stå på egna ben. Om någon av dom skolorna jag hade gått på hade verkligen brytt sig om sina elever så hade min livssituation garanterat sett helt annorlunda ut idag.
Jag hoppas verkligen på att någon som har varit i en liknande situation som jag är i nu och som är inläst på dom här ämnena kan svara mig. Skulle vara guld värt och hjälpa mig enormt mycket.
Här är en del av min livs historia vilket kommer att göra det tydligt varför jag frågar det jag frågar i slutet av tråden, och jag hoppas att jag kan få några bra svar från er som läser det här.
Jag är född 1991 och innan jag var 5 år så märkte min mamma att något inte stog rätt till. Hon försökte flera gånger att få till en utredning som kunde klarlägga vad det var fast ingen brydde sig. I och med att hon hade mig när hon var 19 år gammal så trodde dom flesta väl att hon bara snackade skit. Åren gick och ingenting vart gjort. När jag var 6 år gammal så flyttade vi till en annan stad. Där började jag i skola och redan tidigt så var det uppenbart att jag hade problem. Även fast jag själv inte kommer ihåg något av min skolgång innan högstadiet så har jag hört att jag hade väldigt svårt att koncentrera mig på det jag skulle göra. Min mamma försökte flera gånger fixa så jag fick extra stöd i skolan men dom som tog det slutgiltiga beslutet ansåg att det inte fanns något behov av extra stöd.
Dock så började det verkliga problemet när jag började i 7an. Från dag ett så hade jag väldiga problem att koncentrera mig och göra det jag skulle vilket resulterade i att jag började skolka. Först var det lite då och då men det vart bara mer och mer. I 2 år så vart det bara värre och värre och när jag började i 9an så skolkade jag praktiskt taget 90% av all skoltid. Även då började jag få stora problem med min aggression och ofta hamnade i verbala bråk (hamnade faktiskt aldrig i slagsmål vilket jag är väldigt förvånad över) med andra elever och även lärare. Då äntligen la en lärare märke till hur mycket jag faktiskt skolkade från skolan och ringde Socialtjänsten. När Socialtjänsten kontaktade min mamma och berättade hur jag var så vart hon chockad. Hon hade ingen aning om hur det faktiskt var eftersom skolan aldrig nämnde det för henne. Hon visste att jag höll på att skolka och hon visste att jag hade stora problem i skolan. Hon hade flera gånger försökt även i högstadiet att fixa extra stöd åt mig men fick alltid nej för att dom ansåg att det fanns inget behov av det. Iaf, vi fick en tid hos Socialtjänsten och några veckor efter första telefon kontakten så var det möte.
Kontaken som jag hade med socialtjänsten vid den tiden var ett rent fiasko. Jag bytte handläggare flera gånger (tappade räkningen) vilket ledde till att något aldrig hände. Under den här tiden så insåg jag att jag var på väg utför ett stup och behövde hjälp. Jag bestämde mig för att fixa den hjälpen själv eftersom att ingen annan ville göra det. Jag pratade med min 'coach' på skolan men han sa att hon inte kunde göra något. Jag gick och pratade med flera andra personer (psykolog, rektor etc) men dom alla sa också nej. Vid det här laget så bestämde jag mig för att göra ALLT för att få hjälp, jag vart en riktig 'rebell' så säga. Efter flera månader och att ha gjort en hel del saker, vissa av dom rent olagliga, så sa rektorn att jag skulle få hjälp men då var det redan försent i och med att det var bara 2 månader kvar på skolåret.
Skolan slängde ihop en plan på 1 eller 2 dagar och jag vart placerad i en grupp med 2 andra. Den gruppen var ett rent skämt och gjorde bara saken värre. Jag och dom andra 2 som var i den gruppen vart praktiskt taget utfryst från skolan. Vi fick inte ens gå in till skolan för att äta lunch utan fick gå till en närliggade lågstadieskola för att äta lunch. Den personen som hade hand om oss gjorde också saken värre (han var inte ens en lärare). Han glömde bort när vi hade prov, glömde att lämna in uppgifter som vi hade gjort och ännu mer. Hela den där cirkusen resulterade i att jag gick ut med 50 poäng, vilket var 5 godkända ämnen på den tiden.
Skolan var slut och månaderna gick. I slutet av Augusti 2007 så hände något (vill hålla det privat) och jag vart SOL placerad på ett HVB hem. Där vart det VÄLDIGT tydligt att jag hade problem. Jag bråkade konstant med personalen, jag slog sönder saker, jag sparkade sönder dörrar, jag stack hela tiden och så vidare. Om jag kom ihåg rätt så orsakade jag förstörelse för över 20 tusen kronor. Så här var det i 4 månader innan jag fick lov av socialtjänsten att flytta hem igen. Dock så var det samma sak där, ingen som insåg att jag verkligen var i behov av hjälp.
Jag flyttade hem igen i december 2007 och månaderna gick. Hade kontakt med socialtjänsten 1 gång per vecka i flera månader och i början av våren 2008 så hände det äntligen. Jag fick en remiss till BUP från Socialtjänsten att göra en ADHD utredning. Jag och min mamma fick komma in på en träff på BUP och vi satt där och diskuterade i ungefär 1 timme. I slutet av det mötet så sa dom att kön var ungefär ett halvår lång och att jag skulle få en kallelse i slutet av 2008 för att påbörja utredningen.
Den kallensen kom aldrig.
I mitten av 2009 så hade jag redan gått om ett år i gymnasiet och jag vart less på att försöka fixa hjälp åt mig själv så jag gav helt enkelt upp. Jag gjorde mitt bästa under dom kommande åren i gymnasiet fast det gick uppenbarligen åt helvete. Dock så var det tack vare en lärare som jag lyckades få högskolebehörighet. Hon erbjöd sig att låta mig komma på sommarskola i 2 veckor efter studenten. Hon kollade igenom vilka ämnen jag hade underkänt i (runt 11 stycken), gjorde uppgifter åt mig som var väldigt förenklande fast fortfarande gjorde så jag kunde uppnå målen och sen spendrerade tid med mig under dom 2 veckorna och verkligen hjälpte mig att klara av dom. Det slutade med att jag fick högskolebehörighet och att jag hade godkänt i alla ämnen förutom 2 vilket var vårt mål. För en gång skull så var det någon som insåg att jag faktiskt behövde extra hjälp och gav mig det vilket var guld värt för mig.
Hösten 2011, efter att jag tog studenten så började jag studera på en utbildning baserad på yrkeshögskola men uppenbarligen så gick det inte så bra. I Mars 2012 gick jag in i väggen pga att det vart för mycket för mig. Jag hoppade av utbildningen så jag inte skulle dra på mig mer CSN lån och hamnade i en depression.
Flera månader gick och jag kom i kontakt med en läkare på en hälsocentral i närheten och han kom fram till att jag hade en depression och vi började testa olika mediciner. Inget av dom funkade och jag fick göra flera tester. Eventuellt så fick jag en remiss till öppenvårds psykiatrin för att göra en ADHD utredning. Ytterligare några månader gick och i Oktober 2012 så fick jag en kallelse till Psykiatrin. Som förut så sa dom eventuellt att kön låg på runt ett år och att dom skulle kontakta mig när det var dags.
Jag hade dock lärt mig min läxa och den här gången så lät jag det inte glida förbi. Jag väntade till Augusti 2013 och började då ringa en gång i månaden för att fråga när det skulle bli och för att vara säker på att jag fortfarande var uppskriven.
Äntligen, December 2013 så fick jag börja med utredningen och nu för snart 2 månader sen så fick jag äntligen en ADHD diagnos. Dock så är skadan redan skedd. Jag är 23 år gammal utan en ordentlig utbildning. Jag har blivit kastad hit och dit i olika åtgärder av Arbetsförmedlingen. Jag har aldrig haft chansen att få ett ordentligt jobb vilket betyder att jag just nu har bara ekonomiskt bidrag från Socialtjänsten på 3200 kronor per månad, eventuellt mer med mediciner / läkarbesök vilket har lett till att jag fortfarande bor hemma hos min mamma och styvpappa eftersom jag aldrig har haft chansen att flytta hemifrån och jag har inte ett körtkort vilket gör det ännu svårare att faktiskt få ett jobb.
---
Med den här bakgrunden så har jag några frågor.
Vilka rättigheter har jag egentligen när det gäller Försäkringskassan?
Vilka rättigheter har jag egentligen när det gäller Arbetsförmedlingen?
Vilka rättigheter har jag enligt socialtjänstlagen (till exempel att få hjälp med eget boende etc)?
Vilka möjligheter har jag att få ett skadestånd från landstinget? Anledningen jag frågar det här är för att om jag inte hade blivit bortglömd första gången så tror jag verkligen att min livssituation hade sett helt annorlunda ut idag.
Och det viktigaste, vilka möjligheter har jag när det gäller att få skadestånd från Skolverket i och med hur illa jag har blivit behandlad under min skolgång? Egentligen så handlar det inte om pengar utan det handlar om upprättelse, dock så vill jag fortfarande ha ett skadestånd från Skolverket som kan hjälpa mig att börja stå på egna ben. Om någon av dom skolorna jag hade gått på hade verkligen brytt sig om sina elever så hade min livssituation garanterat sett helt annorlunda ut idag.
Jag hoppas verkligen på att någon som har varit i en liknande situation som jag är i nu och som är inläst på dom här ämnena kan svara mig. Skulle vara guld värt och hjälpa mig enormt mycket.
