Ser vi verkligen världen i 3D?

2D: 2D, en förkortning för tvådimensionell, är det rumsperspektiv där längd och bredd uppfattas. En kvadrat är ett tvådimensionellt objekt.

3D: 3D, en förkortning för tredimensionell, är det rumsperspektiv där längd, bredd och djup uppfattas. En kub är ett tredimensionellt objekt.

Jag förstår inte... När jag kollar rakt fram (man kollar väl alltid rakt fram?) så ser jag en tvådimensionell bild, tycks det mig. Varför? Jo, för att (om jag inte missuppfattat det) så är 'bredd' det vi bruka kalla 'vänster-höger' och 'längd' är det vi brukar kalla för 'upp eller ner'. På vilket sätt ser vi då verkligheten i 3D? Ja, det ser ut som ett djup, det vi brukar kalla 'bak-fram' eller 'söder-norr'. Men tänk om verkligheten bara är en massor utav olika "bilder" som är lagda på eller över-under varandra (jag hittar inte den korrekta benämningen på termen; "överlappande bilder"). Hur skulle vi veta skillnaden?

Tänk så här: Tänk om världen som vi upplever den är en stor fyrkantig (fyrkantig för enkelhetens skull - just nu) pärlbricka. Eftersom att vi inte är längre än pärlorna så framstår världen som 3D. Man kan jämföra det med att gå i en skog full med träd. Men om man ser pärlbrickan eller skogen ovanifrån så ser ju det snarare tvådimensionellt ut. Jag menar, om man åker ut från jorden ut i rymden och tar ett kort på jorden så kommer ju själva bilden vara tvådimensionell, trots att vi "vet" att själva motivet (jorden) är tredimensionellt.

Detta är ju inte direkt mina tankar. Antar att jag har haft dem liggande i huvudet ett tag, främst tack vare Leonard Susskind.

Ett tillägg: Om man ritar en triangel på jorden så blir väl tringeln inte 180 grader? (Eftersom att den kröks). - Om detta är till nytta -

Hoppas ni förstår vad jag menar. Eller ännu hellre, hoppas att det jag skrev inte är total trams.

* Superimpose är överlappa, eng..

Har inga vetenskapliga belägg.
Om du bara ser en bild från ett håll så kan du omöjligt veta om den är 3D.
Om du däremot förflyttar dig i skogen så ser du ju att träden förflyttar sig i förhållande till varandra och därmed upplevs som 3D (Vilket de inte hade gjort om det faktiskt var 2D)

kändes lite gott och blandat det där. ickeeuklidisk geometri, hologram-teori mm.
har du tagit med i beräkningen att vi ser stereoskopiskt p g a att vi har två ögon?

Vi ser allt i 2D. Hjärnan skapar 3D "effekten". Försök bedöma avstånd med ett öga, mycket svårt.

Hur ser din tanke världen och hur ser min tanke världen?
Matematiken ser inte, den beräknar den.

Precis som du så funderar jag på hur jag ser världen egentligen.
En massa kemiska signaler i huvudet och inlärda tänkesätt (som matematik)
ger förståelse till detta, eller kanske dessa bara är förvillande.

Jag föreställer mig tänkandet och hjärnan som lite gott och blandat.
Vissa saker beskrivs bäst som tvådimensionellt, andra som rumsliga och andra som holografiska.
Men hur som haver så är det nog mest en massa kopplingar som skapar tänkandet.
(jag skiljer på tänkandet och själen)

Är inte dimensioner bara ett abstrakt begrepp som vi använder som en slags modell för verkligheten? Alltså, existerar det verkligen dimensioner öht? Om vi går ner till atom- eller kvarknivå, är det 3-dimensionella partiklar eller punktformiga?

På makroskopisk skala upplever vi sen illusionen av en rumslig dimension, men vi finner ju inga koordinataxlar för (X,Y,Z). Jag tror det är vår upplevelse av tid och/eller att vi kan navigera oss omkring som gör att vi använder oss av dimensionsbegreppen.

Sen finns det ju rent matematiska definitioner av dimensioner inom t.ex geometri och linjär algebra.

EDIT: Sen kan man ju fundera på hur en extra dimension, 4-d, hade sett ut för vanliga geometriska objekt som kuben och sfären. Låter man en sfär passera genom ett plan ser vi först en punkt som förstoras till en cirkel för att sedan dras ihop till en punkt igen, om motsvarande hypersfär hade passerat ett rum hade vi först sett en punkt förstoras till en sfär för att sedan försvinna till en punkt.

Kanske det är missvisande att prata om 2-d och 3-d syn.

Vi kan i alla fall se på en massa olika sätt.

- I militärträning lär man sig att sikta med det ena ögat och ha det andra öppet för att upptäcka rörelser i omgivningen. Man lär sig alltså använda ögonparet till olika funktioner samtidigt.
- Ett fotografi är fruset. Du kan inte fokusera på det som är nära i bilden för att sen skifta och fokusera på det som är längre bort. Eller går det? Det beror på brännvidder och dylikt.
- Som någon skrev så använder man inte endast den visuella informationen för att få en rumskänsla. Känslan till rummet är kopplat till en massa annat och sånt vi lärt oss i olika situationer. Är du till exempel medveten om hur synfältet guppar fram och tillbaks när du går eller springer? Det beror ju förstås på hur du går och springer och rör huvudet.
- När du kör bil och och fokuserar på vad som händer 200 m framför bilen så svischar omgivningen förbi i sidorna av ditt synfält. När du promenerar och tittar 200 m framför dig finns inget motion blur. I teorin borde man kunna uppskatta hastigheten baserat på detta utan att titta på hastighetsmätaren. Å andra sidan kan man ju göra den uppskattning baserat på erfarenhet hur motorn låter och hur bilen vibrerar.
- När du är i stan och ser en bil som kör med säg 30 km/h. Jag tror inte att du kan se ekrarna och hur fälgen ser ut när bilen är i rörelse. Men om du blinkar så kanske du upptäcker att du kan se fälgens utseende. Pröva om du inte tror mig.
- ...

Vad har man för känsla/upplevelse av seende när man är blind?