Vad händer när man blickar ner mot ett durkslag

Har märkt att min hjärna har svårt att lokalisera var durkslaget börjar eller slutar, djupet. Så min hjärna verkar ställa in mina ögon likt en kamera som zoomar in och ut: för att försöka abstrahera samtidigt som den kompenserar med att få den faktiska bilden. Allt blir rörigt. Tar några sekunder innan jag fattar vad jag verkligen ser.

Och detta torde ju bero på själva håligheterna i durkslaget och... Ja, och får ju ni svara på.

Vad tror ni?

Hålen principiellt men det beror framför allt på att människor ser i stereo.
Mänsklig default är ju att låta ögonen fokusera på samma punkt men genom att låta ögonen fokusera på olika punkter i förändrar du fokalplan i djupled, tex kan du genom en mönstrad tapet få väggen att befinna sig framför eller bakom den riktiga och fortfarande se tapeten riktigt skapt. Samma sak med hålen i durkslaget. Resultatet blir precis som du beskriver det, ögonen söker sammstämmighet precis som en kamera med kontrastfokus.

Vanligen kan båda ögonen titta på samma punkt utan problem. Om man tittar på ett repeterande mönster, kan det dock hända att ögonen låser sig på varsin instans av samma detalj (i ditt exempel varsitt hål), och tror att detta är samma hål. Eftersom ögona då är vinklade som om de tittade på ett hål närmare eller längre bort, tror hjärnan att ytan med hålen befinner sig på ett annat avstånd än den gör.
Stereogram utnyttjar den principen. Där ska man medvetet korsa eller sära ögonen för att sammanföra två skiljda delar av ett repeterande mönster, och då träder en 3D-bild fram.