Ja, åtminstone enligt SVTs och Aftonbladets valkompasser som jag gjorde samma dag som valet (då jag blev stressad och utled, och tvärvägrade att läsa de tio på-tapeten-partiernas partiprogram).
Enligt bägge testen så skulle jag ha röstat på SD. Men jag kände att det på något vis verkade osvenskt, så jag var inte redo att ta det steget. Nummer två på de bägge testen var KD. Jag är inte kristen, annat än på pappret, men jag resonerade som att jag ej heller är tråkig, vidrig och falsk - så då kunde jag ju välja parti efter egen smak, utan att känna ånger.
Så jag är väldigt mycket för en stark skola, en stark stat, ett starkt försvar, bl. a. Jag vacklar väldigt i invandringsfrågan. Mycket komplicerat, speciellt nu när Sverige har tagit på sig rollen som världsmoralpolis. Jag tycker faktiskt inte att homosexuella skall ha barn. Och detta baserar jag inte på någon religion, utan på att jag tänker på barnets rätt. Jag menar, ingen av oss har ju fått välja land, föräldrar eller livet i sig - så varför skall vi ytterligare krångla till livet? Och det rör mig inte i ryggen att homosexuella blir ledsna. Livet går ut på att bli ledsen, i viss mån. Däremot så bryr jag mig inte om homosexuella adopterar eller så, för jag personligen tänker inte stå i vägen för folks livskvalité. Men jag svarar vad jag tycker, om någon frågar mig.
Sedan saknar jag det "gamla" Sverige och det gamla Europa. Tycker allt har blivit till en rejäl intellektuell tankevurpa de senaste åren. Vilket ger vårt folk onödiga problem. Dock kan man ju undvika att bry sig, om man är emot hela systemet med nationer - men hittills så diggar jag uppdelning rätt så innerligt. Och jag tycker det medför komplikationer när gamla normer rivs upp och bespottas, och ofta helt utan vetenskaplig praxis, utan enbart för att vissa människor är känslomässiga mähän som inte kan kontrollera sig.
Bör man leva efter sin inre politiska kompass? Eller är det oväsentligt egentligen?
Finns det några trevliga konservativa grupper att kolla upp?
Mer frågor jag borde förhålla mig till?
Enligt bägge testen så skulle jag ha röstat på SD. Men jag kände att det på något vis verkade osvenskt, så jag var inte redo att ta det steget. Nummer två på de bägge testen var KD. Jag är inte kristen, annat än på pappret, men jag resonerade som att jag ej heller är tråkig, vidrig och falsk - så då kunde jag ju välja parti efter egen smak, utan att känna ånger.
Så jag är väldigt mycket för en stark skola, en stark stat, ett starkt försvar, bl. a. Jag vacklar väldigt i invandringsfrågan. Mycket komplicerat, speciellt nu när Sverige har tagit på sig rollen som världsmoralpolis. Jag tycker faktiskt inte att homosexuella skall ha barn. Och detta baserar jag inte på någon religion, utan på att jag tänker på barnets rätt. Jag menar, ingen av oss har ju fått välja land, föräldrar eller livet i sig - så varför skall vi ytterligare krångla till livet? Och det rör mig inte i ryggen att homosexuella blir ledsna. Livet går ut på att bli ledsen, i viss mån. Däremot så bryr jag mig inte om homosexuella adopterar eller så, för jag personligen tänker inte stå i vägen för folks livskvalité. Men jag svarar vad jag tycker, om någon frågar mig.
Sedan saknar jag det "gamla" Sverige och det gamla Europa. Tycker allt har blivit till en rejäl intellektuell tankevurpa de senaste åren. Vilket ger vårt folk onödiga problem. Dock kan man ju undvika att bry sig, om man är emot hela systemet med nationer - men hittills så diggar jag uppdelning rätt så innerligt. Och jag tycker det medför komplikationer när gamla normer rivs upp och bespottas, och ofta helt utan vetenskaplig praxis, utan enbart för att vissa människor är känslomässiga mähän som inte kan kontrollera sig.
Bör man leva efter sin inre politiska kompass? Eller är det oväsentligt egentligen?
Finns det några trevliga konservativa grupper att kolla upp?
Mer frågor jag borde förhålla mig till?