Nån här som ber böner? Berätta om det

Någon här som ber böner till Gud?

Hur ofta gör ni det?

Vart gör ni det? På toaletter ibland? Tåg?

Hur hade det känts om vi fick höra exakt hur det du lät i ditt huvud när du bad? Säger du löjliga saker med andra ord?

Tycker det verkar anti-socialt att be. Som om man avviker från verkligheten för ett ögonblick. Men det kanske är skönt, inte vet jag.

Jag ber ibland när jag mår dåligt. Oftast handlar det om gånger då jag känt mig väldigt stressad över flera dagars tid, och om ämnen jag känner att jag inte vill prata helt med familj och vänner.

I nästintill alla fall går jag till en kyrka. Oftast är det då jag är påväg någon annanstans, som till ett bibliotek eller en affär. Helst besöker jag en kyrka som jag aldrig varit i förut. Jag vandrar runt ett litet tag och tittar på interiören, sen går jag till en tom kyrkbänk. Oftast är det någon på höger sida, ganska långt fram men inte någon av de första två. Ingen aning om varför, men jag antar att det är för att det inte känns som att jag tränger på så särskilt då.

Jag ställer min väska brevid mig, och sen rör jag mina händer vid varandra på något sätt, och tänker. Oftast är det saker i stil med: "Gode Gud, idag mår jag inte så bra. Hjälp mig att hitta orken att fortsätta med/lösa [det som tynger mig]". Efter ett tag, i takt med att jag känner mig mer känslosam, brukar jag knäppa händerna och blunda. Oftast gråter jag lite grann också. Avslutar alltid bön med att be för att nära och kära ska ha det bra. Det känns tröstande på något sätt, lite som ett substitut till att krama dem, eller något. Har tyvärr inte möjlighet att träffa dem ofta då de bor långt borta.

Jag ber inte så ofta, kanske en gång var tredje månad eller så, och jag gör det aldrig länge. Oftast tar hela processen under tio minuter, bönen självt kanske fem. Det tar ett tag att "komma in" i det, för även om jag "typ" är troende har jag ganska stark skepsis till min tro; jag känner mig ofta löjlig, för min tro till Gud är ofta väldigt tvivlande. Men det känns bra att be. Det är väldigt tröstande, och fungerar som något slags "wake up call". Jag mår riktigt piss, går in i kyrkan och gråter lite, och känner mig ha uppfyllts av styrka och mod att ta tag i det som måste göras. För mig är det självklart att den styrkan kommer inifrån mig själv, och inte som någon direkt välsignelse av Gud, men jag tycker ändå att det kan hjälpa gott med bön.

Det låter som en ganska söt liten ritual du har

Se bönen som en meditation där man inte tänker på något annat än Gud och där man helt lugnar sitt sinne. Det är ganska skönt faktiskt när man försöker på riktigt.

Till frågan så händer det inte allt för ofta men någon gång i veckan går jag på gemensamma bönestunder. Främst för att ta en paus från skolan och bara lugna ner mig från all stress.

Jag snackar ofta med Gud, många gånger om dagen. Ber ofta nästan som om jag pratade med en god vän. Oftast med lite mer vördnad. Det är skönt att veta att Han känner en bättre än jag själv gör.
Jag ber närsomhelst, varsomhelst. Det är inte svårt, det är bara att be. Man behöver inte sitta stilla med knäppta händer för att be, även om det senare också är skönt ibland.
Och lästa, färdigformulerade böner som "Vår Fader" är också sköna och bra att använda.

Antisocialt säger du? Jag tycker det är väldigt socialt. Gud är ju där i andra änden hela tiden, och den uppkopplingen havererar inte (även om det kan kännas så ibland).
Sedan kan man ju be tillsammans också, och det är också väldigt socialt.

Avvika från verkligheten? Gud för mig är lika verklig som detta tangentbord. Men, jag förstår vad du menar och, ja ibland kan man behöva andakt och en stund ensam med Gud. Då tar man kanske en liten paus från "världen".

Gjorde det en gång, och blev bönhörd.
Lite skrämmande faktiskt då jag anser att många fler än mig borde bli lyssnade på.

En börda lyftes från mig på ett rätt märkligt sätt.

'Sedan Hanok saa (i 300 aar) hade vandrat i umgaengelse med Gud, saag man honom icke mer, ty Gud tog honom bort'. 1

'Sedan Hanok saa (i 300 aar) hade vandrat i umgaengelse med Gud, saag man honom icke mer, ty Gud tog honom bort'. 1 Mos. 5 ; 24.

Skärp dig nu.

Att man säger ja till en fettsugning är inget mirakel

Hur är det man säger: "på slagfältet finns det inga ateister". Tror de flesta människor ber när de väl sätts på prov; ex för 40år sedan började min ateistiska farbror skrika efter Jesus när han blev inlåst i en grotta o hade syrebrist efter ett jordskred men de lyckades få ut honom o farbror återgick till ateismen.

Själv ber jag dagligen, ibland flera gånger; försöker dock undvika att det ska bli en ritual utan mer en relation man bygger upp. Har fått bönesvar flera gånger på de mest osannolika och oförväntade sätt. Har dock sedan ett år tillbaks börjat be i anden (tungotal i ensamhet) och sett hur effektivt det är eftersom heliga anden ber för dig vad du egentligen behöver o inte vad du själv vill. Livet är väldigt harmoniskt o balanserat; folk tror jag är en tur kille men jag har bara en god relation till vår skapare: därav allt flyt i livet. Livet är välsignat!

När jag inte ber i anden utan vanligt så försöker jag utgå från "Fader vår" formatet.
Tror det är viktigt att välsigna maten dagligen eftersom Gud säger att man kan äta allt så länge man välsignar det. Många sjukdomar utmynnar från dålig mat eller diet.

Ja, jag är kristen.


Varje dag oftast. Kanske 20 gånger per dag eller färre.


I princip var som helst. Tyst för mig själv tillsammans med andra. Eller så gör jag det hemma i "bönekammaren", d v s min sängkammare. Eller så gör jag det framför TV:n. Jag gör det även i bönegrupp tillsammans med andra troende kristna.


Det hade kanske inte känts på något speciellt vis. Jag brukar sällan vara i extas eller i fruktan när jag ber, typ. Hur låter det? Som om jag läser ur en bok ibland, och mer spretigt, mer train of thoughts ibland, alltså osammanhängande, men med vilja att det ska vara vettigt. Det löjliga är för dig att bedömma, men visst är det tramsigt ibland (med hindsight).


Bön kan vara socialt, och bör vara det. Joina din närmsta kristna bönegrupp och gå 10 gånger. Det är inte lätt, jag vet. Fast det kanske inte är så svårt heller.

Som sagt jag brukar personligen inte bli i extas när jag ber, men ibland kan det kanske ha en lugnande effekt på mig.

Jag brukar be. Ibland vet jag inte vad jag känner och tror, verkligen varken eller, men jag vet ändå till 100% av någon eller något hör mig när jag ber. Man kan ju bära på mörka eller jobbiga hemligheter, och det är så otroligt skönt att få lätta sitt hjärta och samtidigt ha en sån tillit som jag har att någon hör.. Säger inte löjliga saker nej, säger exakt som jag känner.

behöver nog inte vara antisocialt.. Inte som att man är nunna och sitter inne och ber 7h/dygn? :P Tror att dem flesta människor egentligen ber utan att kanske ens veta det. att tala/tänka inåt eller att meditera är väl i princip samma sak.