Nobelpriset i litteratur 2015 [Svetlana Aleksijevitj]

I hennes böcker förekommer även berättelser av personer som var positiva till Sovjetunionen. Detta framkommer inte i media. Men eftersom de flesta människor inte läser böckerna, blir verkan av detta nobelpris, precis som du säger, ett underblåsande av hatet till Ryssland.

Alexijevitjs, tror jag, har ett ärligare syfte.

Ni kommer ihåg att jag tippade Dubravka Ugrešić som skrällkandidat i årets Nobel

http://neustadtprize.org/dubravka-ug.../#.Vi44j7cvdD8

Läser De sista vittnena just nu och imponeras av hur väl Aleksijevitj språkligt gestaltar barnens berättelser. Det känns att det är barn som berättar men samtidigt är det vackert och moget formulerat.

Berättelserna i sig själv är intressanta och gripande men efter 120 sidor känner jag ändå att jag fått nog. Det blir mycket upprepningar på samma teman: svält, föräldralöshet, brinnande hus och skräck för tyska soldater/flygplan. Jag känner inte att det kommer ge mig något mer att läsa resterande ~230 sidor där i princip samma saker behandlas med vissa variationer.

Fast är det inte lite av det som är vitsen? Det var inte lagom mycket för personerna som berättar, det var alldeles åt helvete för mycket, det blev för mycket upprepningar, det blev kväljande och övermäktigt och utan nyhetsvärde, och det kan ju finnas en tanke med att försöka framställa saken precis så, utan att göra det smakligt och balanserat för läsaren. Skillnaden är att man nu kan lägga ifrån sig boken och låta bli att läsa vidare, men förhoppningsvis har man fattat poängen vid det laget.

Bra poäng. Så kan det mycket väl vara. Och visst lyckas hon bra med att förmedla den känslan. Krig är hemskt och för barnen är det extra hemskt.

Är det samma Lundberg som nationalsocialisten på svenskan?
https://tobiashubinette.wordpress.co...-extremhogern/

Secondhand Time är bland det bästa jag läst på länge. Och det enda som jag läst länge! Tog mig nästan ett år att läsa färdigt. Någon skrev ovan att han inte orkade läsa färdigt en viss bok, eftersom det blev för mycket text på samma tema. Löses enkelt genom att läsa den i små portioner. Men egentligen är det väl inte för att texterna är för repetetiva, utan för att det räcker med en eller två. Monologerna är var för sig kondenserade livsberättelser, och trots att vissa är rätt så intetsägande så är andra enormt intressanta och välberättade. Mest är det "skalen" som är repetetiva. Visst - många olika berättelser om t.ex Sovjets fall, men alla med olika vinklar och bearbetade och upplevda på olika sätt. I det stora hela är de flesta berättelserna inte det minsta lika. Kommer förmodligen läsa den igen.
Gör samma sak nu med Chernobyl Prayer. Läser någon monolog här och där, när jag känner för det.
Zinky Boys däremot sträckläste jag i princip. För mycket våld och kaos för att man skulle kunna sluta. Totalt CP-mörker boken igenom. En vidrig bok om ett i det stora hela ganska så ointressant krig. Trots allt väldigt läsvärd. Tycker den säger ganska mycket om mänskligheten. Men jämfört med just Secondhand Time känns den ganska platt.
Tror inte att jag kommer att läsa någon av de övriga. Lockar mig inte det minsta. Barn och kvinnors minnen av andra världskriget. Men jag såg på wikipedia att det finns en till engelskan oöversatt bok med namnet "Enchanted with Death". Den handlar tydligen om människor som begått självmord. Antar att det är intervjuer med närstående, grannar osv. Översätts den läser jag den förmodligen.
En del är översatt här:
https://www.nybooks.com/articles/201.../man-who-flew/

Har precis läst klart de sista vittnena, men vad är egentligen budskapet med boken och vad vill Aleksijevitj förmedla? Vad tänker ni?