från anorexi till bulimi?

För cirka ett halvår sedan tränade jag som en idiot, morgon och kväll. Kunde springa nästan två mil om dagen, samt att jag hade stenkoll på vad ja stoppade i mig för mat. Åt för mindre än 300 kal/dag och brände mer på grund av all träning vilket resulterade i att ja gick ner till 46 kg. Folk i min närhet blev oroliga för mig och talade alltid om hur smal de tyckte jag var medans de såg bekymrade ut. jag däremot tyckte om att höra det från dem, de vart som en slags belöning efter allt hårt arbete.

Nu däremot så har ja kommit in i någon slags period då jag om kvällarna när ja är uttråkad kan vräka i mig sötsaker i mängder, vad som helst bara det är sött. Mår då bra för stunden men ångrar mig sjukt mycket efter ett tag o spyr upp så mycket ja bara kan. På morgonen sen bävar ja alltid över att titta mig i spegeln för att se hur uppsvullen ja blivit i ansiktet, speciellt ögonlocken. Då skäms jag och vill helst stanna inne o svälta tills jag ser "normal" ut igen.

Kan inte finna någon slags balans i min kost, har ingen aning om vad jag ska göra. Det sjuka är att ja vill tillbaka till min livsstil då jag var som smalast. Var gladast då och kände mig konstigt nog mest attraktiv då

Det låter som om du är drabbad av anorexi-bulemi. Eftersom du skriver här om detta, så har du en medvetenhet och har kommit en god bit på vägen redan Du har alltså sjukdoms-insikt.
Jag har varit ungefär lika som du och jag började gå i psykoterapi.
Det tycker jag att du ska fundera på att göra du med. Det här tillståndet har rätt djupa psykologiska orsaker. Mitt tips: Sök efter psyko-dynamisk terapi. Du har bara ett liv, var rädd om det! Kram vännen och lycka till

Jag känner igen mig. Dock har jag aldrig spytt, utan svälter mig själv nästa dag och intensivtränar en tid framöver tills revbenen sticker ut på mig. Och då äter jag kanske två/tre gånger om dagen om jag inte svälter till max. Portionerna lika stora som 1/4 del av handflatan.

Tror nog aldrig man kan bli riktigt frisk från det.

Vill du inte söka professionell hjälp så har jag väl bara ett råd.

Räkna kalorier. Har väl ett liknande problem som är helt annorlunda. Men om inte jag räknar mina kalorier så kommer jag hamna någonstans mellan 2000 under och 3000 över det jag ska äta på en dag. Försökte spy någon gång men det är inte så lätt för vissa av oss att stoppa in saker i kroppsöppningar. Men att räkna kalorier och bestämma din kost lite i förväg löser ju dina fysiska problem, frågan är väl bara hur du mår psykiskt av det.

Har du verkligen (haft) ätstörningar? En ätstörd person strävar efter att få i sig så lite kcal som möjligt, och det är inte pga slarv eller okunskap utan pga stenhård kontroll. Hon skriver ju redan att hon äter <300 kcal om dagen, och det är väl ganska typiskt för en anorektiker.

Höll på så där de sista åren som tonåring. Det var fruktansvärt plågsamt, och det är nog sant att man aldrig kommer ur tankarna och rädslan av att gå upp i vikt, men det går definitivt att hitta en balans på ätandet och tränandet. Efter en tid blev jag faktiskt mycket smalare än vad jag någonsin var när jag höll på så där, och det nya jämviktsläget har jag kunnat behålla i flera år. Det gör att tankarna inte finns där hela tiden, men jag skulle inte frivilligt gå upp i vikt heller om man säger så...

Man kan ju inte dra alla ätstörningar över en kam. Men jag tycker inte vi ska gå in en generell diskussion om ätstörningar här och nu...

Jag tycker att professionell hjälp är på plats, terapi och andra roliga aktiviteter som absolut inte bör göras över flashback. Vill inte TS ha det så ser jag ingen annan lösning än att planera sin kost ordentligt och räkna sina kalorier. Då behöver hon inte oroa sig för vikten eftersom hon kan vara ganska säker på att den står stilla.

1. Ingen på detta forumet ska diagnostisera någon med varken bulemi eller anorexi baserat på antalet kalorier någon äter eller tendenser till självsvält.

2. Du ska inte ta råd från någon på detta forumet utan du ska söka hjälp om du tror du är sjuk. Ingen här kan göra dig frisk mentalt.

3. Självhjälp har inte hjälpt någon med barken bulemi eller anorexi, tillfälliga lösningar förvärrar bara utfallet.

Mhm. Den här tråden platsar bättre i psykisk ohälsa.

Det där är inte normalt överhuvudtaget.. eller nja, man vet inte riktigt vad som är normalt i dagens samhälle

Börja räkna kalorier på lifesum så slipper du tänka på det. Hitta upp en kalkylator för hur mycket kalorier du bör få i dig från längd/vikt och vad du bränner från träningen.

Är du underviktig, vilket jag antar? Lägg till runt 300 kcal på vad du behöver äta.

Varje dag så loggar du maten och godiset och allt annat. Hamna på samma siffra varje dag, ibland åker man rejält under andra dagar rejält över. Det är ok. Siffran kommer jämnas ut med tiden +-0.

Sedan kollar du på vågen vart du vill gå. Det låter nästan bäst som att du borde lägga på dig lite fett om du tränar som du gjorde förut, fortfarande.

Men vi lever bara en gång, vill du vara super-smal så är det ditt val. Dock skulle jag köpa en caliper och räkna hur mycket kroppsfett du har på kroppen, därav om du ligger på en nivå som är ohälsosam så fixar du som jag sa tidigare tills nivån ligger runt de procentenheterna där den är okej.

Om du vet om att du inte är helt frisk, varför gör du inget åt saken? Om du vet om att du spyr när du trycker i dig massa sötsaker varje kväll, varför i helvete trycker du i dig massa sötsaker för då? Alltså du vet ju om ditt problem, bara göra något åt det. Du har ju insett hur det ser ut, halvvägs igenom det, nu är det bara att ta tag i skiten. Kontakta läkare eller ta tag i det själv.

Detta känns lite retard i stil med "Varje gång jag bankar mitt huvud i en betongvägg så får jag huvudvärk.." = Sluta banka huvudet = slut på huvudvärk.

Att räkna kcal är ingen bra idé. Hon vill svälta sig, inte äta normalt. Hon oroar sig för vikten för att hon vill vara underviktig, så det är inte någon bra lösning. Det handlar inte om att inte kunna planera.

Att ha en ätstörning är inte att inte ha någon aptit eller något annat fysiskt, så därför kan man generalisera om det. Det är alltså att ha ett onaturligt förhållande till mat, sina egna kropp och vikt. Det är inte en strävan efter att leva normalt.

Du kan inte generalisera psykiska problem. Finns en uppsjö av olika ätstörningar och olika anledningar till varför man får dem. Du får gärna starta en egen tråd om just din ätstörning då det är den du verkar vilja prata om.