Det Stora Blå (Le grand bleu), vad är grejen?

Vad heter versionen man ska leta efter om man inte vill ha den Amerikanska inblandningen ,med annat soundtrack, etc., som är förlängd? Är det kort och gott att söka på "Le Grand bleu directors cut"?

Jag kan förstå att en del uppfattar det som en tråkig film, den är inte för alla.
Jag som däremot uppskattar Cinéma du look väldigt mycket uppskattar självklart den här filmen.
Det är stil över substans, fast på ett bra sätt skulle jag vilja påstå.
https://en.wikipedia.org/wiki/Cin%C3%A9ma_du_look

Den går ju att tolka på flera olika sätt. Är Jaques deprimerad och flyr undan den hårda världen där han inte har några föräldrar eller är han en mystisk delfinmänniska som inte klarar sig utan att vara i vattnet?
Det är det jag gillar med den (det är en favoritfilm) och förstås den fantastiska musiken och vackra fotot.

Åhå. Hade aldrig hört talas om Cinéma du look förut så tack för det! Skall utforskas mer.

Filmen...har sett den så många gånger och har alltid tolkat den som att Jaques faktiskt ser delfinen (i slutet) som sin "true mate" och vill förenas med henne i djupet i slutet, och väljer bort som människoflickvän för detta.

Kul om fler människor får upp ögonen och faktiskt uppskattar det. Jag vill rekommendera Mauvais Sang av Leos Carax.

Gillar du Cinema du look får du inte missa Jean-Jacques Beineix, iallafall inte hans två första filmer. Diva var väl närmast den film som skapade genren. Kan ses hur många gånger som helst.
Le Grand Bleu är som en lång, långsam tripp, den ska man bara njuta av och låta sig sugas in i.
Besson har aldrig kommit nära den klassen senare.

Har inte sett något av Beineix än, men det ska absolut kollas upp.
Vi kanske borde ha en tråd om just Cinéma Du Look, för den lilla klick på forumet som har ett intresse?
Jag är villig att hålla med om att Le Grand Blue är något Besson inte riktigt fångat igen, men jag gillade även filmer som Subway.

Läste mig till att denna filmen har två olika slut, någon som vet mer?

Jag har sett filmen med franskt tal en gång och föredrog faktiskt det, även om jag vet att skådespelarna dubbar sig själva.

Hittade det amerikanska slutet på youtube. Det var... Hemskt rent ut sagt. Musiken var vidrig också, som nån skrev i kommentarerna så blev det plötsligt Rädda Willy.

Framsidan tycker jag speglar en riktig feelgood-rulle med det blåa havet och delfinen. Snyggt är det. Filmen är däremot något annat än vad man kan tro.

Jag minns när jag skulle köpa min första DVD-spelare och jag frågade kompisar om rekommendationer då mitt filmintresse inte var så väldans stort, men stort nog att söka nytt. Hade en kompis tidigt rekommenderat denna film och jag sett den hade jag nog inte gillat den särskilt mycket. Hade antagligen tyckt det var seg och allmänt konstig.

Spola fram bra många år senare och jag uppskattar denna film. Luc Besson sätter sin prägel på sina filmer och försöker blanda olika teman och djup. Det romantiska är inte särskilt mycket att hänga i julgranen som romantiskt, men jag tror själva poängen han vill förmedla är att det är okej att gå ens egen väg och att "sambolivet / gifta sig" inte är för alla. Att vissa faktiskt bara vill ägna sig åt det dom gillar bäst. I filmens fall att dyka och vara under vattnet.

Sedan finns det även aspekterna av friheten och det mer sorgliga (sökandet i livet) gällande dykningen.

Karaktärer slängs in för att liva upp och göra filmen mer lättillgänglig. Tillsätta lite humor och distans det till det mer konstnärliga i filmen. Ge det något av en riktig handling mer än att en kille bara gillar att dyka.

Musiken som enskilt soundtrack fungerar sisådär, men väldigt bra i filmen. Passar väldigt bra speciellt i de mer lekfulla/vackra bilderna under vattnet.

Likt Stanley Kubrick, Quentin Tarantino eller Christoper Nolan vill Luc Besson något mer specifikt eller flera saker för att filmen ska stå ut. Vilken då innebär att utmana tittaren på något sätt. En kompis till hatar Quentin Tarantino av någon anledning och letar bara fel. Fattar aldrig riktigt vad QT vill få ut av sina filmer utan undrar varför dom inte är mer "normala". Det är väl att missa lite av själva poängen? Luc Besson är inte annorlunda. Han har ju saker i sina filmer t.ex. kontringen mellan huvudpersonens mörka längtan till vattnet och dom mer flamsiga gamla barndoms karaktärerna. Ljus och mörker.

Ingen film jag skulle rekommendera till en 15-åring som bara vill ha något underhållande, men vill man se något mer udda eller unikt kan denna vara något.

Kan tipsa om dokun om den riktige Jaques Mayol, Delfinmannen, som finns på svt play om någon är intresserad.