Strukturalism, Post-strukturalism och överjagsfixerade fransmän

Jag ämnar inte skriva så långt då jag egentligen bara skummat igenom andrahandskällor och dokumentärer kring de överstående... Jag tänker låta rubriken tala för sig själv om min uppfattning...

Det verkar finnas två stycken märkliga antaganden som lett till konstruktivismen i post-modernismen genom strukturalismen - det första är en total diskrimineringen av idén om det omedvetna som verkar härstamma från Sartre. Han ska ha påstått att det omedvetna inte kan existera då det tydligen är en självmotsägelse efter som det inte kan finnas något som inte tänker som tänker... För mig som ser på psyket med en atomistisk synpunkt där hjärnan innehåller partiklar som reagerar på ett visst sätt mot utifrånkommande krafter - perceptionen reagerar på stimuli; verkar detta mycket märkligt. För mig blir det omedvetna endast ett medium av partiklar som reagerar mot varandra men som medvetande inte är medveten om genom egot. Att något som tänker inte tänker blir för mig ett tecken på ofullkomlighet i den teoretiska diskursen och inte ett motbevisande.

Detta leder oss till det andra antagandet vilket utmärker sig i Sartres uppfattning av "tänkande" eller "medvetande" - för ekvation går ju mycket bra ihop om man ser på tankar som enbart tecken i ett språk, om man ser på tänkande som språk. Det finns för mig ingen anledning till detta heller, faktumet att vi ibland har svårt att uttrycka saker i ord och väljer att manipulera dem för att tillfredsställa oss själva är nog bevis för mig att det snarare är egot eller överjaget som senare uttolkar våra associationer i språklig form.

Varför glömmer fransmännen bort sin Freud och Jung? Varför är den samtida filosofin så inbiten på att tolka allting i form utav språk och tecken? Varför är semantiken vår tids dominerande diskurs?

Det är bra frågor du ställer. Det stämmer att poststrukturalisterna är mycket bokstavliga, och fixerade vid den språkliga diskursen. Allt är som en diskussion i en fin salong i Paris.

Men detta stämmer inte så bra in på strukturalisterna. Inte på sådana som Jean Piaget och Claude Levi-Strauss. De intresserade sig för strukturer som var bortom både språket och det medvetna, som fundamentala insikter i inlärning respektive släktskapsstrukturer.

Poststrukturalismen saknar nästan helt koppling till neurofysiologi och en egentlig theory of mind. De spekulerar mer fritt 'filosofiskt', efter eget godtycke och en i huvudsak litterär humanistisk bildning. Så när de talar om det medvetna/omedvetna så är det inte något som har en koppling till modern forskning. Detsamma när de är inne på 'egot'.

Freud vet jag knappt något om och är inte intresserad av, så den biten hoppar jag över.

Men som du påpekar är en mycket liten del av tänkandet språkligt. Det har även jag hävdat i diskussioner här för några år sedan, medan andra i stort sett ville se allt tänkande som baserat på språk. Jag upplever själv inte alls att jag tänker med språk - språket kan inte tänka, utan på sin höjd vara ett eko, en stel artefakt.

Intressant!
Men enligt din beskrivning - blir inte då konstruktivism samma sak som strukturalism? D.v.s den abstrakta tesen att kunskap endast är en struktur vi applicerar eller får på oss applicerad genom t.ex. maktstrukturer?

Jag har tidigare haft svårt att skilja dessa åt så för mig kan något vara fel redan i min grundtolkning.
Jag har också svårt att se vilken typ av struktur det handlar om - jag tolkar det som strukturen vi applicerar genom och på våra empiriska förnimmelser.

När du säger att du inte vet något om Freud pekar du då på hans tendens att inte visa på argument utan bara just... strukturer, förklaringsmodeller eller pekar du på ... att ... du faktiskt inte vet så mycket om honom?
Jag menade bara på det mest grundläggande med det omedvetna, förträngning, förmedvetna och överjaget

Jag är inte så säker på vad du menar med att konstruktivism och strukturalism skulle vara 'samma sak'.

Strukturalister är ofta intresserade av det strukturala, t ex hur reglerna i spelet Schack förhåller sig till de spel som faktiskt spelas, och de taktiker och strategier som används där. Det är alltså inte den direkt observerbara strukturen som man enbart talar om.

Konstruktivism i sin mest vulgära form är uttrycket att många företeelser och föreställningar i mänsklig kultur 'bara' är sociala konstruktioner. De är en slags reduktionism, och ett uttryck för ointresse, som används för att avfärda företeelser. Galenskap finns inte, det var 'bara' så att det var lite tomt i hemmen för spetälska o.s.v. Konstruktivismens ointresse för, och banala avfärdande av andra strukturer gör dem till post-strukturalister, som ju även de inte är intresserade av strukturer, annat än som föremål för dekonstruktion.

Detta är två så olika saker att det är svårt att jämföra.

Angående Freud så är allt jag hört om honom bara avskräckande. Det är mer en religiös sekt än något som leder till någon som helst kunskap om människan. Låt dem syssla med sin penisavund och andra dumheter i sitt hörn.

Nu får jag känslan av att jag säger samma sak som du fast på en mer generell nivå, där jag också på något sätt försöker rädda rörelsernas filosofiska integritet genom denna. Nåväl detta var inte meningen att bli en diskussion om dessa rörelsers signalement utan en om varför de antar allting vara ett system av tecken utan någon uppenbarlig anledning till detta samt om det fanns bevis eller argument för detta.

Ang. Freud så tror jag inte riktigt jag håller med dig - Freud var en pionjär samtidigt som han var en naiv och dålig nietzschean med en för honom obemärklig sexualfixering... Jag kan dock medge att jag uppskattar denna och att den gav en fin syrlighet till den romantiska och viktorianska sötman på denna tid. Han var den första att kartlägga psyket och koppla det till empiriska undersökningar (även om dessa oftast var modifierade av honom själv) och i princip den första att slåss för det omedvetnas rätt och applicera det i en potent filosofisk kontext.
Jag finner dock Jung mycket mer intellektuellt stimulerande än Freud. Men... De utgör en fin dynamik.
Nu är detta inte heller menat vara en diskussion om dessa två så jag säger bara det.

Det självklara svaret är traditionen från Ferdinand de Saussure. Denna kan upplevas som ganska exotisk för svenskar, som är vana vid en mycket mer 'nykter' anglosaxisk lingvistik. På kontintenten har man haft en utveckling från Saussure via sådana som Lacan och Barthes. Hela vägen fram till Derrida finns denna fixering vid tecken, närmare bestämt att göra långtgående metafysiska spekulationer kring Saussures elementära begrepp le signifié et le signifiant. Jag ser det mesta av detta som rena galenskaper, så ska inte orda så mycket om saken.

Varför fransmän så lätt blir offer för sina egna abstraktioner kan man också spekulera om. Jag tror att förklaringen ligger i att man har en omfattande förvetenskaplig och rent av ovetenskaplig akademisk tradition, speciellt inom humanistiska discipliner och litterära salonger.

Det känner jag också till, något sedan om hur strukturalisterna ansåg att strukturen av det signifierades mening i sammanhang till andra signifikationer
låg under utveckling medan post-strukturalisterna menade på att det signifierades mening alltid låg i dess sammanhang och att det signifierade kunde bli signifierat av vad som helst och signifikationen applicerad på vilket objekt som helst varpå någon form utav ljummen relativism...?

Anledning till varför Freud är intressant i detta sammanhang är för att jag alltid fått upplevelsen av fransmän som otroligt tokmoraliska och som förvaltare av någon fetischerad upplysningssyn på intelligens. Varför jag anger dem som överjagsfixerade, helt hjärntvättad av strukturella moral och pliktregler - som om Nietzsche aldrig existerat. Man blir smart om man lär sig det som skolan lär ut. Punkt. Man är en bra människa om man har sina drifter och djuriska behov under kontroll. Punkt. Hjordmänniskor... Även om de av någon anledning skulle ha, låt säga, en kampanj för fritt uttryck så skulle det vara just det - FRITT UTTRYCK. Finns inget andrum utan man följer just bara den språkliga preskriptionen. T.ex. låt säga att Nina Hagen skulle trava in på denna kampanj - de skulle helt enkelt besvara det med "Men, detta är ju en kampanj för fritt uttryck - inte dåligt uttryck"... Det finns en viss överfokusering och överspecifiering under tolkandet av budskap som verkar ha sin grund i att man ständigt tolkar ord utan inflytande av något kreativt omedvetet. Som sagt man förnekar det omedvetna - även fast det onekligen måste finnas någon annan referensram som tolkar dessa ord.