God eftermiddag!
Känner för att skriva av mig lite.
Jag har nyligen påbörjat andra året, utav fem, på en civilingenjörsutbildning på KTH i Stockholm. Och jag tycker det är så förbannat tråkig, och jag är så skoltrött att jag inte riktigt vet vad jag ska göra.
Ska jag vara helt ärlig är det här bara en "alibiutbildning" för mig. Det här är inget jag egentligen är speciellt bra lämpad för, utan det är något jag studerar bara för att ha något att studera. För att göra farsan nöjd, typ.
Men nu sitter jag i skiten! Jag tycker skolan är piss. Jag drar mig verkligen för att gå till skolan. Jag är inte intresserad av kurserna eller utbildningen. Jag känner inte att jag har något gemensamt med de andra på utbildningen, så jag har inte skaffat mig speciellt många polare (ett par, tre stycken). Jag har svårt för de flesta personerna på utbildningen och undviker dem så gott det går. Jag är skitdålig på att plugga hemma. Jag gör andra saker istället. I de grupparbeten jag ingår i försöker jag göra åtminstone det minsta man kan begära av mig, men det känns bara som att jag blir en börda för gruppen och det får jag dåligt samvete av. Och så tanken att det kommer vara såhär i nästan 4 år till!
Jag har funderat på att skita i det helt, hitta nåt jobb och köra på det istället. Men det går inte. Skulle jag hoppa av skulle det innebära stora konsekvenser i min relation med min min far, som i princip inte accepterar något annat vägval i livet för mig än högskoleutbildning. Dessutom skulle det kännas som en enorm förlust, och ärligt talat skulle det kännas ganska skamligt.
Vid sidan av studierna har jag ett jobb, som jag jobbar på ett antal dagar i månaden. Detta trivs jag med, men det kan ju vara så att jobbet bidrar till att jag sackar efter i studierna. Omvänt tror jag även att studierna ligger vid sidan om och gnager i mig gör att jag presterar sämre än vanligt på jobbet.
Så här tycker jag inte det ska vara. Högskoleutbildningen ska ju vara en av de bästa tiderna i livet! Men nu känns det bara som jag kastar bort dyrbar tid, i en period där man egentligen borde trivas och ha kul!
Är det någon som är, eller har varit, i min situation? Vad skulle ni göra?
Några andra tips?
Skulle vara skönt att bara få prata av sig lite, för det här är något jag håller hemligt för personerna i min närhet.
Känner för att skriva av mig lite.
Jag har nyligen påbörjat andra året, utav fem, på en civilingenjörsutbildning på KTH i Stockholm. Och jag tycker det är så förbannat tråkig, och jag är så skoltrött att jag inte riktigt vet vad jag ska göra.
Ska jag vara helt ärlig är det här bara en "alibiutbildning" för mig. Det här är inget jag egentligen är speciellt bra lämpad för, utan det är något jag studerar bara för att ha något att studera. För att göra farsan nöjd, typ.
Men nu sitter jag i skiten! Jag tycker skolan är piss. Jag drar mig verkligen för att gå till skolan. Jag är inte intresserad av kurserna eller utbildningen. Jag känner inte att jag har något gemensamt med de andra på utbildningen, så jag har inte skaffat mig speciellt många polare (ett par, tre stycken). Jag har svårt för de flesta personerna på utbildningen och undviker dem så gott det går. Jag är skitdålig på att plugga hemma. Jag gör andra saker istället. I de grupparbeten jag ingår i försöker jag göra åtminstone det minsta man kan begära av mig, men det känns bara som att jag blir en börda för gruppen och det får jag dåligt samvete av. Och så tanken att det kommer vara såhär i nästan 4 år till!
Jag har funderat på att skita i det helt, hitta nåt jobb och köra på det istället. Men det går inte. Skulle jag hoppa av skulle det innebära stora konsekvenser i min relation med min min far, som i princip inte accepterar något annat vägval i livet för mig än högskoleutbildning. Dessutom skulle det kännas som en enorm förlust, och ärligt talat skulle det kännas ganska skamligt.
Vid sidan av studierna har jag ett jobb, som jag jobbar på ett antal dagar i månaden. Detta trivs jag med, men det kan ju vara så att jobbet bidrar till att jag sackar efter i studierna. Omvänt tror jag även att studierna ligger vid sidan om och gnager i mig gör att jag presterar sämre än vanligt på jobbet.
Så här tycker jag inte det ska vara. Högskoleutbildningen ska ju vara en av de bästa tiderna i livet! Men nu känns det bara som jag kastar bort dyrbar tid, i en period där man egentligen borde trivas och ha kul!
Är det någon som är, eller har varit, i min situation? Vad skulle ni göra?
Några andra tips?
Skulle vara skönt att bara få prata av sig lite, för det här är något jag håller hemligt för personerna i min närhet.
eller att jag ligger på morgonen och skiter i första föreläsningen. Ni kanske tycker att jag låter som en jävla latmask (det är jag säkerligen) och att "det är väl bara att göra det" men det här med självdisciplinen är svårare än man tror. Jag måste nog se över en hel del vardagsrutiner i mitt liv...
