Citat:
Ursprungligen postat av
Clay Allison
Jag kanske missförstår dig, men jag tolkar det 'Modern konst [till skillnad från konst som inte är modern (min tolkning)]är ofta provocerande. Provokationens verkliga syfte är att göra att konstnären som person blir uppmärksammad. Då menar jag att det har gjorts massor av konst före 1900-talet som provocerat.
Sen kan man diskutera om inte konstens roll som marknadsförare av både sig själv och av sin skapare inte ligger i konstens natur. Så har det varit sen konstnärsrollen som vi känner den idag började finnas till. Jag tror inte konst i allmänhet görs bara för att göra konstnären känd, men om så vore, vad spelar det för roll? Det blir väl dålig/lagom/bra konst ändå? Anledningen till att man håller på gör ju konsten varken bättre eller sämre.
I annat fall skulle konst som var gjord med de bästa av intentioner - 'skapa fred på jorden' - automatiskt vara bättre än konst som skapades för att impa på brudar. Så är det ju inte, fredskonst kan vara väl så dålig.
Tidigmodern konst var oftare återgivande, full med symbolik. Den må till tider ha haft politiska syften, skapad på uppdrag av mecenater som den ofta var. Men den hade till övervägande del inte till uppdrag att vara provocerande som idag. Den vände sig inte emot makten, eller emot etablissemanget.
Det är i samband med mellankrigstiden och sammanbrottet av den optimism och framstegstro vilken tidigare genomsyrat upplysningstänkandet, som revolten mot de klassiska skönhetsidealen (med kubismen inom bildkonsten och stravinskys utforskande av nya tonaliteter och rytmiska strukturer inom musiken som några av de tidigaste exemplen) uppstod.
Dessa var några av de första tydliga avståndstagandena från de klassiska skönhetsideal (förvisso med föregångare inom litteraturen under romantiken) och är en förutsättning för framväxandet av den kritiska konst som allt mer tog form från 1960-talet och framåt.
Idén om "det konstnärliga geniet" är tillika en sentida konstruktion som först formulerades av Kant och därefter nådde större spridning under romantiken. De breda folklagren nådde den (troligen) först på 1900-talet.
Dessa två - idén om det konstnärliga geniet och revolten mot de klassiska skönhetsidealen - är en förutsättning för den moderna antikonsten.
Dessförinnan fanns det dels ingen tydligt uttalad idé om att konstnären var "skapande", eller ett geni. Konst var i stor utsträckning derivativ (vilket den förvisso fortfarande är, även om vi under några decennier ville intala oss själva motsatsen.) Och den hade
aldrig något uttalat syfte om att skapa det sköna ur det fula.
Så min slutsats är: Nej, TS definition håller, historiskt sett, inte.