Konservativa frågor efter valet 2014?

Det tycks råda delade meningar inom partiet: http://makthavare.se/2012/07/02/elal...-spricka-i-mp/

Detta framgår även i denna skrivning partiprogrammet, där en betydande självmotsägelse återfinns:

http://www.mp.se/om/partiprogram/valfarden#5.5


Då gör jag inte det, då.


Ett patriarkalt prerogativ förmodar jag är en dålig förklaring?

Det räcker givetvis med att konstatera att Ådalen var en unik episod föranledd av undermålig statlig organisation och radikal politisk agitation. Det betyder inte att alla aspekter av Ådalshändelserna är oanvändbara för extrapolering, men att fenomenet "militär skjuter demonstranter" är det.

Nå, nu har vi haft ett så trevlig samtal, att vi glidit ifrån huvudspåret. Jag tror vi återgår till grundtankarna i TS. Återkommer med ett mer fullödigt inlägg om detta.

Dags för en mer sammanhållen uppdaterinjg kring vad som skett politiskt sedan trådens start för ca två månader sedan. Jag kan redan inledningsvis konstatera att alla tre av mig identifierade punkterna har blivit föremål för intressanta debatter och politiska förslag.


Ja! Bl a pga ubåtsincidenten i Stockholms skärgård har debatten om vårt obefintliga försvar tagit fart på allvar. Inte ens miljökoftorna törs helt tydligt framhärda i sin pacifism för tillfället. Nu bör man inte göra sig några illusioner, utan de förstärkningar som kommer att ske blir så klart alldeles otillräckliga, men det är i alla fall något och det visar att den konservativa synen på försvaret är den riktiga.


Detta har varit ett av de mer omdiskuterade politikområden efter valet, och en mer diversifierad syn på hur problemen skall hanteras har börjat torgföras. Ännu ligger debatten rätt långt från vad som behöver göras, men det är en början.


Här ser vi ännu rätt få indikationer, men både debatten om samvetsfrihet för barnmorskor och hur det skall bli med familjebidrag anknyter till problemområdet.

Det finns således aktuella frågor med konservativa konnotationer, men några stora konsekvenser sakpolitiskt har ännu inte blivit fallet liksom inte heller en mer seriös konservativ debatt.

Inget parti har hittills presenterat ett sammanhängande alternativ, vilket är ytterst nedslående. Falanger inom FP och S vill uttryckligen återupprätta värnplikten, men detta sker genom en kompromiss med deras feministfalang och leder till Ohlys uppfattning inför valet 2010, dvs. könsneutral värnplikt. Detta skulle innebara en försämring av rådande förutsättningar (från elittrupper och riktade insatser) samt en förvrängning av försvarsmaktens syfte (jämställdhet) -- till en mycket hög kostnad.

Vi måste inse att varje krav på en försvarssatsning, i vilken liberalerna och socialdemokraterna är inkluderade, innebär ett dyrt, könsneutralt haveri à la Ohly. Som konservativa kan vi inte godta den typen av dyra, radikala experiment som dessutom sätter vår försvarsförmåga på spel.

Då tror jag snarare på ökat internationellt samarbete som samtidigt höjer vår kapacitet. Jag vet inte om Nato egentligen är rätt för Sverige, men det rådande läget visavi Ryssland lämnar inga alternativ. Vi får snarare agera som en ytterst självständig och talför medlem.

SD är en populistisk slasktratt under ledning av ett fåtal dugliga, socialkonservativa lagstiftare (Mattias Karlsson, Richard Jomshof). Vad som sedan ryms i SDU är en samling ljusskygga typer -- radikala krafter som tar ställning för såväl Ryssland som Palestina, mot territoriell integritet och nationell suveränitet -- vilka inte kan ställas jämte de socialkonservativa i partitoppen.

Naturligtvis bör M och KD kunna förhålla sig till partiet såsom S till V, men det gäller att samtidigt avstå från att efterapa retoriken och i stället titta närmare på enskilda frågor. Detta bör ske som ett led i att upprätta ett "förnuftets block" som bromsar in eller bordlägger förslagen från riksdagens radikaler. M har samtidigt målat in sig i ett hörn och kan inte vika sig för SD i migrationsfrågan utan att det blir för uppenbart att det handlar om röstfiske.

Invandringstakten är underordnad nationens överlevnad, vilket jag återkommer till nedan i samband med abortfrågan.

M eller KD borde kliva fram och ge sitt omedelbara stöd för samvetsfriheten. Det måste också, successivt, klargöras hur destruktiv aborträtten är för etablerade samhällen. Opinionsbildare borde lägga sitt krut på att förklara vad låga födelsetal -- det vill säga <2,1 barn per fertil kvinna -- gör med en nation. Alternativet till en krympande befolkning -- och därmed krympande välstånd, välfärd och försvarskapacitet -- är massnedskärningar och massinvandring. Just nu företar vi oss en hybridmodell: ökade sociala utgifter, nedskärningar i försvaret samt befolkningsökning via stegrad invandringstakt. Frågan är bara hur vi kan sälja idén om abortinskränkningar och starkt begränsad invandring för att hålla välfärden på samma nivå och samtidigt stärka försvaret.

Då kan libertarianska "lösningar" möjligtvis gå hem: aborten är fri, för den som står för operations- och sjukhuskostnaderna; invandringen är fri, men utan möjlighet till medborgarskap, för den som kan uppvisa anställningsbevis och fast bostad.

Politik är trots allt det möjligas lära (Bismarck), och det är inte den världsfrånvända, transcendenta idén utan just den gripbara, praktiska lösningen som bör vara vår ledstjärna.

Det vi måste göra är att rikta utvecklingen bort från de radikala och revolutionära idéerna och i riktning mot den stabila, sansade ordning som kännetecknar det goda, förvaltande ledarskapet. I Sverige saknar vi en historisk figur såsom Konrad Adenauer -- en aristokratiskt sinnad demokrat som tog strid för såväl stark traditionalism som för goda internationella relationer. Han tog spjärn mot liberaler och vänsterideologer och utropade: Keine Experimente!

Min uppfattning är att Sverige inte bör bli Nato-medlem förrän vi har ett respektingivande försvar att komma med. Problemet är att det saknas både politisk och militär vilja att bygga upp en fungerande militär apparat. Denna uraktlåtenhet att handla kommer att leda till stora problem för Sverige.


SD är nog rätt mycket det Du säger, men samtidigt det enda parti som lyfter upp problemen med massinvandringen och i praktiken utgör SD det enda oppositionsblocket i svensk politik. Detta gör att vi har betydande problem, och att avsaknaden av ett seriöst högerparti sällan varit större.


Ja, jag delar dessa uppfattningar i allt väsentligt, även om jag anser att libertarianismen måste motverkas, inte enbart genom ekonomiska argument och åtgärder, utan också genom värderings- och idébaserade argument och åtgärder. Detta är inte helt enkelt, men måste genomföras. I grunden är detta en existentiell fråga för både Sverige och svenska folket.

Det är en svår sits, helt klart, och försummelsen går inte att ta miste på. Jag ser dock Natomedlemskapet som ett steg mot att täcka upp för påsklediga flygbefäl, liksom en skärpning av försvarsstrategiska åtaganden i Östersjön tillsammans med Danmark och baltiska stater.

Visst är det så. Och dagens agerande i budgetfrågan visar att partiet har en stark integritet, populismen till trots. Beslutet är väl förankrat såväl inom partiet som hos väljarna, vilket är ovanligt i politiken i dag. (Men i extravalet 22 mars går rösten till M eller KD.)

I den fortsatta avsaknaden av ett sådant alternativ anser jag det vara viktigt att påverka opinionen i det allmänna, liksom i det privata hos enskilda lagstiftare, vars påverkan ofta går oupptäckt.

Libertarianer är hellre upptagna med att utveckla "billigast möjliga lösning" eller försjunka i abstrakta funderingar rörande "mer frihet". Deras frånvaro i militär- och utrikespolitiska frågor visar att det statsmannamässiga inte ens är i deras intresse. I breda allianser är däremot deras lågkostnadslösningar ofta att föredra framför vänsteralternativen.

Oavsett eventuellt Nato-medlemskap eller inte, så måste vi ha ett mycket starkare försvar. Återinförande av repövningar med den nuvarande organisationen räcker inte långt.


Även om jag har rätt starka övertygelser, så bestämmer jag mig i allmänhet tämligen sent för hur jag röstar. Självklart skall vi försöka påverka opinion och lagstiftare.


De blir ofta rätt outhärdliga när de ylar om att "värnplikt är slaveri". De tycks ha en inbyggd kompass som leder till att Sverige förlorar rättvist. Det har vi just ringa nytta av.

Idag kostar jag på mig att göra en återkoppling till en tråd som startades för ca två år sedan. Den handalde om prioriterade konservativa politiska områden efter valet 2014. Tänkte det kunde vara lämpligt med en liten halvtidsavstämning inom för 2018.


Detta har blivit ett av våra mest komplexa och akuta politikområden. De säkerhetspolitiska problemen tornar upp sig, men inte utan viss förvåning konstaterar jag att den svenska politiken till viss del börjat göra något i rätt riktning härvidlag; FB2015 kunde varit betydligt bättre, men framför allt fanns risken att det blivit mycket sämre. Personalförsörjningen diskuteras nu utifrån värnplikt igen, i en rask manöver har Gotland remilitariserats och ett tungt kustrobotbatteri har likt Fågel Fenix återuppstått. Det går åt rätt håll, men för litet och för långsamt.


Intressant nog har den röd-gröna regeringen genomfört betydande restriktioner i invandringen och M håller på att göra avbön och krälar i stoftet. Nationen har fått förnyad aktualitet inte minst genom Brexit. Sambandet mellan nation och demokrati börjar uppmärksammas. Det går åt rätt håll, men för litet och för långsamt.

3) Familjen
Familjesplittringen är ett av Sveriges största problem. Ca 50% av barnen (ännu högre för förstfödda) föds utom äktenskapet och ca 50% av äktenskapen upplöses i skilsmässa. Detta skapar otrygga och instabila familjeförhållanden, där framför allt barnen drabbas och vi vet att detta leder till rotlöshet, kriminalitet, missbruk m fl sociala problem. Vi har i Sverige också västvärlden högsta aborttal vilket både är demografiskt skadligt och etiskt tvivelaktigt.
Till detta kommer att Sverige nästan fick in Feministiskt Initiativ i Riksdagen, och Fi kom in i ett flertal kommunala församlingar. Detta parti driver en form av könsrasism och är helt oförenligt med konservativa tankar om den goda familjen och det välfungerande samhället. På detta område finns det således mycket viktigt politiskt arbete att utföra.[/quote]

Här syns ännu inga djupgående förändringar i de politiska inställningarna. Låg äktenskapsfrekvens och höga skilsmässotal är fortfarande typiskt för Sverige. Detta är givetvis inte bra, men som en föraning om att förändring kan komma att krävas är att det numera uppmärksammas att demografi spelar roll och att mansöverskottet i Sverige kommer att leda till stora problem.
http://fof.se/tidning/2015/6/artikel...fler-kvinnorna

Nå, två av tre i rätt riktning, men för litet och för sent. Det är för tidigt att tala om en konservativ tillnyktring, men det är ingen tvekan om att endast konservatismen har någon form av bot för Sverige.

Nu tror ju inte jag att familjesplittring är ett av samhällets största problem

Det där med aborter
Du kan ju inte tycka att folk ska bekymra sig om demografiska problem, ens personliga tänkande är mycket viktigare. Det staten kan göra är att uppmuntra till mer födslar, inget annat.
Att du en tycker att abort är ett etiskt problem är ju inget bekymmer förren du får makt över kvinnornas reproduktion.

Kommer verkligen mansöverskottet att leda till problem, här i Sverige?
Kina och Indien möjligtvis.

Tillägg
Jag hoppas att mansöverskottet kommer att leda till en uppvärdering av kvinnorna.

Att folk inte bekymrar sig för demografin är en sak, men politikerna och de politiska debattörerna bör definitivt bry sig om saken.


Det är redan ett betydande problem. När det råder ett stort mansöverskott i yngre åldersgrupper, så minskar möjligheterna till familjebildning och våldsamheterna ökar.
http://www.scb.se/sv_/Hitta-statisti...nd-unga-vuxna/
http://www.sydsvenskan.se/2016-02-06...foder-mer-vald
http://sverigesradio.se/sida/artikel...rtikel=6353671