Libertarianism och religion

Hur kommer det sig att så pass många libertarianer är religösa, då främst kristna? Kommer det ur den kristna moraltradition som vårt västerländska samhälle är uppbyggt på?

Jag kan se en del kopplingar mellan religion och den typ av marknadsstruktur som libertarianer förespråkar. T.ex hur ska vi lösa problem A så att inte problem B uppstår? Svar: marknaden löser det. Är inte det i samma anda som i tron på en gud, vi kan inte se eller kontakta honom, men han finns?

Exemepl så är Thomas E. Woods, från Misesinstitutet, katolik. Även Klaus Bernpaintner från Mises sverige är religiös. Vidare kan jag ha fördommar och vara helt ut och cyklar men jag har fått uppfattningen att libertarianer i USA ofta kommer från konservativa uppväxter och behåller sin tro även när dessa "konverterar" till libertarianism.

Ett exempel på atheism inom libertarinrörelsen är Stefan Molyneux men det verkar vara något allvarligt fel på honom förutom hans sätt att se på barnuppfostran.

Jag förstår att frågeställningen är luddig men jag hoppas ni förstår vad jag menar, jag vill bara få igång en diskussion som vi kan bygga vidare på.

Även, är det någon här i forumet som klassar sig som religiös, i så fall varför är ni det och vilken typ av gren tillhör ni.

Tack på förhand.

Libertarianer i Sverige är ofta ateister. Sverige är ett sekulärt land.
Libertarianer i USA är ofta kristna. USA är ett kristet land.

De flesta variationer av liberalism är kompatibelt med religion. Sedan får vi inte glömma att många libertarianer i USA tillhör skaran som tror på Natural rights(härledda från Gud).

Jag skulle vilja påstå att libertarianism och ateism/religion egentligen inte har med varandra att göra. Jag skulle säga att det snarare verkar som att de flesta libertarianer är ateister. Både på andra sidan Atlanten och här. Vissa undantag finns. Ron Paul är kristen, Andy Napolitano likaså. Jag misstänker även att vissa på svenska misesinstitutet är det, de förhåller sig i alla fall ovanligt respektfullt mot religioner jämfört med många andra inom ideologin (Jfr exempelvis med "vänsterlibertarianerna" Johan Norberg och Mattias Svensson som sällan missar chansen att göra narr av kristendomen). Att det sedan finns fler kristna libertarianer i USA har förmodligen mest att göra med att det är ett mer religiöst land i största allmänhet. Bland de ateistiska amerikanska libertarianerna hittar man bland annat Penn Jillette (som även han anser att religion/ateism och libertarianism inte är släkt). Även evangeliska ateister som Christopher Hitchens (när han levde) förekommer ju bland människor som promotas av libertarianer.

Som jag ser det kan man både vara religiös och ateist på goda grunder och jag tycker inte att detta riktigt har med ideologin att göra. Däremot finns det tyvärr en del människor som försöker blanda ihop detta och det kan ibland se rätt illa ut. Det första exemplet jag kommer på just nu är Stephan Molyneux, som vid ett tillfälle helt avfärdade Ron Paul enbart utifrån att RP vad kristen och Molyneux tyckte att kristna människor per automatik vara dumma i huvudet och inte värda att lyssna på, vilket jag kan tycka är en onödigt tråkig (och felaktig) inställning. Jag skulle dock utifrån den förståelsen som jag har för kristendom säga att man på mycket goda grunder kan vara både kristen och libertarian . Tyvärr verkar dock många kristna komma till andra slutsatser.

Nikodemus Ungh, som regelbundet skriver på Mises.se, är också både libertarian och kristen. Jeffrey Tucker är katolik. Dock är känslan jag har fått att koncentrationen av kristna inom libertarianismen är ungefär samma som för resten av samhället.

Enligt min syn är religion som förespråkar icke-våld kompatibel med libertarianismen. Precis som det finns kristna som är SD, M eller V kan man enligt mig vara kritisk till hela det politiska systemet.

Ärligt talat tycker jag det är tråkigt när förespråkare av frihet hela tiden ska återkomma till att älta hur hemskt religion är; tänker framförallt på Stefan Molyneux. Kan man inte hålla det separat? Det blir bara avstötande. Jag antar att detta beteendet beror på att nya anarkister får för sig att man ska frånstöta sig alla typer av styre, auktoriteter, kollektiv, grupperingar och klasser i samhället.

Kanske kan det vara så resan från etatist till anarkist i många fall är ett slags intellektuell frigörelse som tenderar att rensa ut allehanda hjärnspöken

Trots detta påpekande är jag inte helt förvånad över att vissa (låt vara oavgjort om andelen är större än hos befolkningen i allmänhet) libertarianer identifierar sig som religiösa. Genom att sätta den mänskliga individen i centrum tangerar man definitivt den antropocentrism som, enligt min lekmannauppfattning, är ett centralt inslag många religioner.

Tycker inte det är en anledning till att vara respektlös, speciellt när kristendomen inte är en motsättning till libertarianismen. Men jag antar att den-store-tänkaren Molyneux inte håller med mig.

Det beror väl på vad man lägger för betydelse i att vara religiös i allmänhet och att vara kristen i synnerhet. Många religioner, troligtvis alla, har ju starka inslag av tabun och påbud, vars åtlydande det anses vara samhällets plikt att trygga. Inte sällan är väl denna plikt oförenlig med individens frihet?

Saken är väl den att det inte finns något inom kristendomen (som jag vet) som säger att det är statens roll att se till att kristendomens påbud måste åtlydas. Jag tror det är viktigt att särskilja på sin politiska filosofi och sin privata filosofi.

Väldigt många liberaler (inklusive mig själv) verkar vara någorlunda konservativa men vill likväl legalisera saker vi tycker är avskyvärda. Likväl kan man vara kristen men inte vilja tvinga någon att älska sin nästa, även om man kan önska det.

Å andra sidan tror jag inte att organiserad religion i sig själv är något positivt. Men det tycker jag heroin, mtv och P3 är också, i det stora hela är det nog viktigare att se likheterna än skillnaderna, speciellt när likheten är individuell frihet. Speciellt i en liten rörelse som libertarianismen.

Gällande några av inläggen ovan. Liberalism vänder sig varken mot begränsande samhällsnormer (hur restriktiva de än är) eller auktoriteter. Den vänder sig bara mot dem som försöker tvinga på andra människor sådant med våld.

Tyvärr finns det ett problem här på båda sidorna. Dels finns det väldigt många kristna som inte har fattat detta med att man inte ska tvinga på sina normer på andra. Dels finns det en del libertarianer som inte fattat att all auktoritet och alla samhällsnormer inte är av ondo utan bara de som påtvingas genom hot om våld. Inte sällan är det så när man ser libertarianer som ofta är aggressiva ateister att de har växt upp nära moralkonservativa kristna som inte har kunnat särskilja mellan frivilliga normer och tvång och att dessa libertarianer sedan har börjat hata all form av religion i största allmänhet p g a detta. Naturligtvis finns det även väldigt trevliga ateister som argumenterar väl för sin sak (tänker just på sådana Penn Jillette nu), men det är en annan sak.

Gällande kristendomen så finns det vad jag vet ingenting som talar för att de kristna ska använda politiskt våld för att uppnå sina syften, möjligtvis i gamla testamentet, men detta verkar ju kristna vara extremt oense om hur de ska tolkas och praktiseras i den nuvarande religionen. Vid ett tillfälle läste jag faktiskt igenom hela nya testamentet för att ta reda på om detta samband (religion och politik) fanns och letade specifikt efter just detta. Jag kunde inte hitta ett enda ställe där någon kristen företrädare uppmanade sina efterföljare att i någon form använda politiskt våld mot sina motståndare.

Däremot hittar man mängder av antydningar till motsatsen. Jesus verkar ständigt sympatisera med dem som är förtryckta av överheten (läs staten), det är ständiga förklaringar om hur det kristna riket inte är som den här världens riken som bygger på politiskt ledarskap och dylikt och man gör hela tiden en grej av att han inte är en politisk ledare utan en enkel tjänare. All konvertering sker på frivilliga grunder. Det är dessutom en hel del referenser till hyckleriet och korruptionen i det politiska ledarskapet (bland annat fnyser Jesus åt de politiska ledarna som tar in skatter och tullar från andra människor men låter sina egna slippa undan, han påtalar det uppenbara hyckleriet hos prästerskapet som vill straffa människor för moralbrott men som inte själva klarar av att leva upp till sina egna normer etc). Dessutom handlar mer eller mindre hela nya testamentet, från Jesus död och framåt om hur den tidiga kyrkan på helt frivilliga grunder utökas och gör sitt bästa för att få praktisera sin tro ifred, samtidigt som de är på flykt från politiska ledare som genom våld försöker stoppa dem och döda dem som konverterar till läran.

Så min tolkning av vad jag har läst är att man på mycket goda grunder kan vara både kristen och libertarian samtidigt.

Jag menar inte att det nödvändigtvis säges vara statens roll att se till att påbuden åtlydes. Vad jag menar är snarare att rättrogenhet kan innebära att man bryter mot principen om icke-aggression. Jag kommer inte på något bra exempel från kristendom, men eftersom tråden handlar om religiositet i allmänhet, kan man ju ta ett exempel från t.ex. Islam. Såvitt jag vet är det enligt sharialagen dödsstraff på apostasi. Enligt fundamentalisterna måste därför rättrogna muslimer ställa upp på aggression som straff för icke-aggressiva handlingar.

Det är en litet snabb beskrivning av det. Han menar att både ateismen och libertarianismen kommer ifrån samma skeptiska världssyn: liksom man borde vara skeptisk till att en gud existerar borde man också vara till påståendet att en stat kan planera våra liv:

http://www.forbes.com/sites/erikkain...ibertarianism/


Det underliggande för sådana som Molyneux, Jilette, Rand och andra är att det viktigaste i grunden är inte frihet/ofrihet, utan rationalitet/irrationalitet. Nästa alla, om inte alla, som har frihet som kärna värdesätter också rationalitet men det är inte lika viktigt med att ha någon åsikt om folks tro, för det är en privat grej vad folk tycker. Om du tror på gud så är det ditt beslut, lika mycket som det är ditt beslut om vilka droger du tar/inte tar. Sedan kan man komma med kritik eller beröm om det beslutet, men när man gör det så gör man det inte som libertarian utan som en försvarare av en viss världsbild om hur man borde leva sitt liv.

Själv kan jag inte se att det finns något intellektuellt försvar av någon religion även om man kan ha sociala, kulturella eller praktiska skäl till att vara med i en kyrka. Jag håller med om de som lägger in rationalitet som en lika viktig punkt som frihet i sin ideologi, så att det ingår i ideologin att inte tro på gudar. Däremot behöver inte det leda till att man påpekar det hela tiden eller påtalar religiösa som mindre intelligenta än andra. Och många väldigt vettiga skribenter var ju kristna deister eller teister - Bastiat, Tocqueville, den unge Herbert Spencer. Man får blunda en hel del om man tror att kristna inte kan arbeta för frihet.

Däri ligger mycket av min bakgrund, den tankevärld som grundlades under tidiga tonår. Det *behövs* helt enkelt inte några gudar för att förklara existensen. Därför bör vi inte heller införa några för att förklara det vi (ännu) inte förstår.

Tyvärr så är det ju så nuförtiden att väldigt många kyrkor och religioner är extremt förtryckande. De personer som är inne i sekten kontrolleras hårt och de som är utanför betraktas som galna hundar.

Svenska kyrkan är ju inte så extrem i sitt förtryck av icke-religiösa, utan har snarare spårat ur åt andra hållet och blivit någon form av vänsterorganisation för diverse "aktivister".