Vad handlar denna dikt om?

Hej, nu är det så att jag har en diktanalys som ska vara klar ikväll. Har läst den om och om igen men förstår inte budskapet i den.

Min själ

Min själ kan icke berätta och veta någon sanning
min själ kan endast gråta och skratta och vrida sina
händer;
min själ kan icke minnas och försvara,
min själ kan icke överväga och bekräfta.
När jag var barn såg jag havet: det var blått,
i min ungdom mötte jag en blomma: hon var röd,
nu sitter vid min sida en främling: han är utan färg,
men jag är icke mera rädd för honom än jungfrun var
för draken.
När riddaren kom var jungfrun röd och vit,
men jag har mörka ringar under ögonen

Skulle uppskatta om någon vänlig själ kunde komma med sin tolkning av just budskapet så jag kan fortsätta med min analys.

Tack på förhand.

Hm... Vem har skrivit dikten?

Den är skriven av Edith Södergran

Av Edith Södergran

En personlig analys vore:
Hur en oskyldig ungdoms okunniga nyfikenhet (När jag var barn såg jag havet: det var blått) övergår vid vuxen ålder till kunnig och bekväm apati (min själ kan icke minnas och försvara).

Som sagt, det som jag får utav det....

Här är min tolkning av budskapet: Kvinnan det handlar om är livstrött, kan inte längre ta in nåt annat i sin själ än det "enkla", såsom skratt och färger. Hon befinner sig i livets slutskede och gör en slags sammanfattning av sitt liv. Jag tolkar det också som att hon har gått in i regress, förmodligen för att hon är utlevad. De sista raderna, om jungfrun och det, tolkar jag som att hon inte alls är rädd för att dö. Det står nåt om att det sitter nån vid henne, om jag minns rätt, det är nog Döden himself! Detta är min tolkning. Hoppas du blev hjälpt, iaf lite

¨

Tack så hemskt mycket, du hjälpte mig otroligt mycket.

Ha en fortsatt trevlig kväll!

Din tolkning var mycket bättre än min, bra där Jag skyller lite på att jag har feber...

Tack så mycket du med, det här hjälpte mig också otroligt mycket.

Du får också ha en fortsatt trevlig kväll!

Min själ kan icke berätta och veta någon sanning
min själ kan endast gråta och skratta och vrida sina
händer;
min själ kan icke minnas och försvara,
min själ kan icke överväga och bekräfta.
När jag var barn såg jag havet: det var blått,
i min ungdom mötte jag en blomma: hon var röd,
nu sitter vid min sida en främling: han är utan färg,
men jag är icke mera rädd för honom än jungfrun var
för draken.
När riddaren kom var jungfrun röd och vit,
men jag har mörka ringar under ögonen

Hennes själ bygger på känsla och inte rationalitet.
Som barn var livet stillsamt och lugnt.
I tonåren kom passionen och med dess påtagliga sinnesintag.
nuet är oförutsägbart och ovissheten har utgjort en rädsla.
Naiviteten har dock lagt sig med åren, väntan på att saker ska bli bättre har sakta börjat tina ut.

(Riddaren är en metafor för förändring till det bättre, mörka ringar under ögonen metafor för att hon har väntat länge, antagligen för länge).

Ni båda skrev otroligt bra saker och ni räddade helt ärligt min analys.

Jag uppskattar att det finns sådana hjälpsamma och trevliga själar.

Tack så mycket, det här är också en väldigt bra syn på dikten. Jag tror jag har fått min fråga besvarad nu.

Tack för all hjälp och tråden kan låsas nu.

Författarinnan använder sig av antiteser. Skratta-gråta, färg-färglös. En underförstådd, antydd antites är ungdom-vuxenliv, där författarinnan berättar att i sin barndom/ungdom upplevde livet på ett mer autentiskt sätt; relationen till världen såg annorlunda ut. Havet var blått, blomman var röd - allt var fyllt med innebörd, liv och mening. Främlingen vid hennes sida som är utan färg får fungera som en metafor för hur upplevelsen av livet har förändrats från livfull till livlös. Riddaren kan tolkas som den som skall rädda henne från hennes otillfredsställande liv, där hon sitter ''med mörka ringar under ögonen'', vilket kan tolkas som ett tecken på levnadströtthet. Röd och vit kan tolkas som symboler för kärlek och oskuld/renhet - sådan som jungfrun skall vara när riddaren möter henne. Men det är inte så kvinnan i den här berättelsen är.