Hur ska man betrakta kvinnors irrationella rädsla för ogiftiga spindlar?

Det var faktiskt första gången jag hört Strindberg tituleras manlig gigant. Litterär gigant, ja - men manlig?
Kallar man Strindberg för en manlig gigant i feministkretsar?

Typiskt i så fall för feminister att fokusera på hans kön istället för hans gärning.


Måste fråga om du anser att du är representativ för vad kvinnor anser vara attraktivt hos en man?
Om inte så är det naturligtvis intressant att få höra din åsikt, men den är ju inte så relevant i det stora hela.
Om du anser att din uppfattning är representativ så väntar jag med spänning på genomslaget av kvinnors förändrade sexuella preferenser.

Är inte ute så mycket ute längre eftersom jag har en mus hemma, men var av en händelse ute igår.
På den tillställningen hade förändringsvindarna i alla fall ännu inte nått fram, det var ganska lätt förutsägbara scenarier som kunde beskådas.

Ahh Pharao, Strindberg vävde stora ord kring just manlighetens lov. Är nog rätt allmänt känt.

Tror du verkligen där finns en generell syn på vad kvinnor anser vara attraktivt hos en man när det kommer till egenskaper/ personlighet?
Finns det en motsvarande generell syn på vad män anser vara attraktivt hos kvinnor?

I min värld brukar det generella handla just om fysiska attribut mens det personliga brukar vara just personligt.
Kanske lite flummigt skrivet men tror du fattar.

Tror män som kvinnor är ute efter en person som de kan dela sitt liv med utefter de premisser som råder ute i samhället, innan den kvinnliga emancipationen så gällde det nog för män få fatt i en kvinna som de lätt kunde styra över, en formbar kvinna och för kvinnor få fatt i en man som kunde styra på ett bra sätt.
Idag tror jag de flesta har hängt med och är ute efter en partner som de kan lita på typ så det kvinnor söker är en man de kan lita på, kan kommunicera med, som stöttar dem i lika stor del som hon har tänkt sig stötta tillbaka och tja inbillar mig att även yngre män uppfostrade enligt svenskt synsätt är ute efter samma hos en kvinna. eller? vill ni fortfarande ha kvinnor som skriker i falsett över spindlar och möss samt allt annat som ansetts vara kvinnligt, vill bli försörjd och glor surt på er om ni inte drar hem tillräckligt med kosing?

Tror de flesta människor inser att vi alla har fel och brister, och är man upp över öronen förälskad i någon annan individ brukar det rätt ofta vara just dessa saker hos den andre som man hyser lite extra ömhet för. Tror också vi som människor har en dubbel längtan efter att dels vara kapabla och få "ta hand" om den andre samt en önskan om att då och då får bli lite liten och just "omhändertagen" Och när 2 parter har hittat den där gyllene balansen mellan dessa båda behov hos varandra så funkar det tip-top.

Att Strindberg ibland skrivit om manlighet är väl en sak, och att han skulle blivit betraktad som manlig av andra är väl ändå en annan sak.

Jag har, uppriktigt, aldrig riktigt fäst så stort avseende över könstillhörigheten hos kulturpersonligheter, även om jag nu börjar förstå att det är synnerligen viktigt för feminismen att uppmärksamma och, i ungefär hälften av fallen, problematisera könstillhörigheten hos dessa och andra människor.


Hmmm.... ja jag tror att det finns vissa generella egenskaper som män respektive kvinnor eftersöker, utöver det rent fysiska och jag tror att det är biologiskt.
Tydligen så kan det vara så att vad både män och kvinnor uppfattar som attraktivt är hormonellt styrt. Har kvinnan höga testosteronhalter attraheras hon mer av maskulina män t.ex., allt enligt Dagens medicin.
Och vad som är en manlig man styrs ju inte bara av mannens utseende, utan även av hans beteende och personlighet.
Så ja, jag tror att kvinnor delar, mer eller mindre förstås, en grundläggande biologisk åsikt om vad som är attraktivt.
När det gäller det omvända så tror jag (vet inte) att kvinnor har betydligt större spelrum än män.

Räddhågsen kvinna = OK
Modig kvinna = OK
Kvinna som gråter vid en motgång = OK
Räddhågsen man = inte OK
Modig man = OK
Man som gråter t.ex. vid en motgång (sport undantaget) = absolut inte OK


I övrigt tycker jag att det du beskriver låter fantastiskt bra, man och kvinna i hopplasteg över ängen mot solnedgången.
Tyvärr gör varken alla män och framförallt inte alla kvinnor de till synes rationella val som du beskriver, och speciellt inte i unga år.

Ja alltså jag menade inte att mitt förslag till förklaring var rätt, jag tror inte på det själv, men jag har svårt för att hitta bättre alternativ. Vad skulle ett kollektivt minne vara? Kan spindelfobi vara genetiskt?

Jag tänker inte BARA att det är så att män kontrollerar sig i labbmiljön för att inte verka omanliga eller för att imponera på söta labbtjejer. Utan jag menar att pojkar/män kanske utsatts/utsatt sig för mer smärta genom livet och därmed höjt sin tröskel och sin mentala kapacitet att härda ut. Och att behovet av att kontrollera sig är något som internaliserats så mycket att det inte är helt medvetet ens. Det kan ju knappast vara annat än ett faktum att en person som gått igenom mycket smärta och tvingats uthärda den genomsnittligen klarar mycket mer smärta än den som levt väldigt skyddat från smärta och som uppmuntrats att genast beklaga sig vid minsta stick.

Däremot finns det studier både historiskt och i nuvarande samhällen som visar att pojkar är mer riskbenägna, då de oftare skadar sig och oftare skadar sig svårt än flickor. Detta gäller även för mycket små barn, så fort de börjar ta sig fram själva kring halvåret. Det är jag beredd att köpa som biologisk skillnad, tror ingen vare sig uppfostrat fram våghalsighet hos 6-12 månaders eller att de låter bebispojkar ta större risker för att "pojkar ska härdas". Men man kan förstås inte testa smärttålighet på bebisar, och vad gäller insekter har jag nog aldrig sett ett småbarn eller en bebis som är rädd för dom, om nått brukar dom leka med dom eller käka upp dom....

Personlig ståndpunkt är att jag tror att det finns skillnader men att de är svåra att komma åt och ännu svårare att härleda några givna "roller i samhället" utifrån. Jag tycker alltså att man ska ge män och kvinnor lika möjligheter, men inte till varje pris försöka tvinga oss att alltid göra samma val och vara likadana.

Inte heller jag har förstås svaret på om spindelfobi är genetiskt eller inlärt.
Men eftersom min son inte egentligen kan ha sådär jättemånga källor till en inlärd rädsla för specifikt spindlar, och definitivt inte mer än till andra otäcka saker i omgivningen, så är min gissning att det ändå är någonting annat än ett inlärt beteende.

Eller kanske ett inlärt beteende som har tagits upp av vår biologi?

Vad jag lyckats ta till mig om smärta är att fenomenet är synnerligen komplicerat. Det är inte så enkelt som att bara påvisa nervpåverkan, utan mycket stora faktorer när det gäller smärtförnimmelser är högst individuella och psykologiska.
Din tanke att pojkar "höjt" sin tröskel kan kanske stämma såtillvida att pojkarna inte räds den "nervpåverkan" som ingår i fysiskt smärta i samma utsträckning som flickor, som då upplever någonting som de aldrig eller mer sällan upplevt.
När det gäller fobier så tycker jag att de studier som pekar på möjligheten att miljöpåverkan faktiskt kan överföras till senare generationer via DNA skulle kunna förklara en hel del.


Verkar som om vi är helt överens i detta!

Jag vill bara varna dig för att det är ett riktigt sisyfosarbete du har tagit på dig när du försöker uppfostra mig.

Men bara för att det är du, ska jag så här mellan fyra ögon berätta en liten anekdot (eller ankedot, som jag hörde någon säga på fullt allvar vilket jag tyckte var väldigt gulligt (jag skriver "någon" eftersom könet är oväsentligt *host*men det var en man*host*)) som möjligen kan ge en indikation om vad jag tror om spindelrädsla som nedärvd eller ej.

Jag har utfört några nästintill kliniska försök på en del både inne- och utekatter som haft oturen att komma förbi när jag har funderat på sånt som spindel- och ormrädsla. De har gått till som följer:

Katt kommer strosande när försöksledaren förslagsvis sitter i soffan. Katt är helt i egna tankar, ointresserad av kontakt, bara på väg mellan punkt A och punkt B. Katt kommer under denna sträcka att oundvikligen passera mycket nära försöksledarens fot/fötter. Fan flyger i försöksledaren.

Just när katt är i omedelbar och omedveten närhet av försöksledarens fot/fötter, gör försöksledaren en liten men tydlig och svagt hörbar, snabb, släpande rörelse med en fot mot golvet. Har katt då antingen aldrig utsatts för detta tidigare eller hunnit glömma bort tidigare försök, blir resultatet praktiskt taget alltid detta: Katt flyger i nästan samma ögonblick rakt upp i luften pga en omedveten reflex. Ibland så högt att katt hinner vända sig i luften för att se efter vad tusan det var som hände innan han/hon landar igen, oftast en bit bort ifrån foten. (OBS! Ett soffbord kan effektivt begränsa höjden på hoppet. Det är absolut INTE önskvärt!)

Av detta drar jag slutsatsen att katter har en medfödd reflex som mycket väl kan vara ett sätt att skydda sig ifrån orm- och spindelbett.

Angående att rädsla för spindlar (inklusive ogiftiga sådana) i mycket högre grad är nedärvt till människohonor - har du någon kommentar på denna studie (?): http://www.newscientist.com/article/...l#.VCAaCPl_uHg

Jag tycker att den talar för sig själv. Tycker inte du det?

Tycker jag också, men vad skall vi göra åt obalansen?

Rädsla torde öka co2-utsläppen, vilket kanske till viss del balanserar mannens större behov av proteiner vilket också leder till mer co2-utsläpp?

Äh, lite co2 har väl ingen dött av! Annars finns det ju såna där, vahettere, utsläppsrätter att köpa nu för tiden, det tror jag är rätt väg att gå i såna fall. Globalt!