Hur hantera meninglösheten

Hur hanterar ni meninglösheten? Det totalt värdelöst meningslösa i att jobba, äta, gå upp ur sängen, prata med folk, festa, knulla, köpa skräp. Dessa värdelösa rutiner. En vacker dag dör vi, varför skall vi följa samhällets normer och anpassa oss, istället för att bara släppa lös allting, släppa allt och bli helt fria, innan vi dör? Varför får vi människor inte leva som fria när vi ändå skall dö? Mänskligheten kommer att gå under, tills dess är det bara att göra vad man vill tycker jag. Hur gör ni för att ens se en mening med att gå till jobbet när det inte finns någon? Varför skall vi leva som slavar den korta tid innan vi dör? Jag ser inget ljus, inget hopp, ingen mening, med någonting i livet idag. Skulle inte kaoset göra oss lyckligare och friare än som vi lever idag?

Jag tänker inte på den.

Det finns inget som är meningslöst ur alla aspekter.

Varför vi inte kan leva "fria" finns ett mycket enkelt svar på: inget är gratis i världen, och du måste ha tak över huvet samt mat på bordet. När man väl nått ekonomisk trygghet som gör att man inte behöver oroa sig om detta, då kan man leva relativt fritt från tvång. Helt fri kan ingen vara, eftersom att det finns fysiska begränsningar för vad man kan göra som människa och således kan du inte göra vad du vill.

I övrigt låter dina resonemang som något en frisk människa kommit fram till, det går inte att förneka att optimister är svagsinnade idealister jämfört med de verklighetstrogna pessimisterna.

Hur jag hanterar meningslösheten? Tja, som de flesta andra pessimister: att ta livet av sig är precis lika meningslöst som livet, så då kan man lika bra njuta av de få åren man får på denna himlakropp.

Jag tror det beror på hur man är som person. Du till exempel låter, som du säger, som någon som vill vara spontan och göra saker nu, känna att man lever osv. Men det finns även de som är tvärt om de som enbart ser problem som de vill strukturera upp och planera saker för att man ska vara förbered på allt tänkbart som kan hända. De känner lycka när saker fungerar och när det går runt. När de har rutin.

Men sen är jag ingen psykolog men jag tror det är många som vill "släppa löst" ibland, gå på fest och dansa, göra spontan utflykter, osv. Vissa kanske bara vill göra det oftare.
Andra kanske lever för att effektivisera saker de vill göra sina rutiner på bästa sätt osv.

Tips om du inte tycker om vad du gör så kanske du borde testa något nytt? Byta rutin, jobb, vad vet jag.

Ja de som jag förklarade som spontana osv är då optimisterna, medan de som ser problem och vill lösa dem är pessimisterna.

Förresten hur jag hanterar meningslösheten? Precis som anonym.hedonist säger så är det ganska dumt att ta livet av sig och jag tycker det är kul att lära mig saker så om jag skulle ta livet av mig nu så vore mitt liv ganska meningslöst eftersom det finns så mycket mer man kan lära sig som jag inte har gjort. Bättre att leva vidare och se hur man kan "utnyttja systemet" medan man kan.

Jaha, skulle det vara mindre meningslöst att vara "fri", menar du? Du kan inte fästa något värde vid den meningslöshet du förespråkar utan att postulera något annat värde, precis lika godtyckligt. Själv drar jag mig mot absurdism, den lära som säger att då du inte hittar någon mening med livet, men heller inte kan hitta någon måttstock med vilken du kan utvärdera denna mening är livets mening inte saknad, utan godtycklig. Således har jag formulerat (direkt eller indirekt) ett antal kriterier som jag anser vara viktiga för mitt självförverkligande.